Julias berättelse om sin postpartumpsykos

Under helgen den 29/9 till och med 1/10 2023 tog Julia och Tove från Mamma till Mamma över Instagramkontot @hejalivet och berättade om sina erfarenheter av postpartumpsykos. 

Under lördagen läste Julia upp sin berättelse, nedan finns berättelsen för dig som hellre vill läsa. 

Videon kan ni hitta genom att klicka här.

Toves berättelse kan ni läsa här.

Julias berättelse om sin postpartumpsykos

Hela graviditeten hade jag ett illamående med kräkningar som vägrade att släppa och jag mådde fruktansvärt dåligt, både fysiskt och psykiskt. Allt det jobbiga började i graviditetsvecka 5 och slutade med igångsättning i vecka 38.

Tidigt i graviditeten blev jag diagnostiserad med ett tillstånd som kallas Hyperemesis gravidarum, det är en svår form av illamående och kräkningar som ofta leder till påverkat allmäntillstånd, viktnedgång och uttorkning. För mig innebar det kräkningar, ett konstant illamående, feberkänsla, yrsel, ångest, nedstämdhet, en fruktansvärd trötthet, huvudvärk, skuldkänslor, rädsla och existentiell ångest.

Graviditeten hade minst sagt varit tuff, min son var nu ungefär 3 månader och jag upplevde att det var oerhört påfrestande att amma. Det var under de två sista veckorna innan psykosen bröt ut som sömnbristen tog över hela min kropp. Jag sov i genomsnitt 2 timmar per dygn och kunde inte varva ner. En natt fann jag mig själv skräckslagen, den ångest jag upplevde var så stark att jag inte längre stod ut i min kropp. Jag lyfte telefonen och ringde en digital vårdkontakt och fick kontakt med en sjuksköterska. Hon vägledde mig till en den akutpsykiatriska mottagningen i Västerås vilket blev min första men inte sista kontakt med psykiatrin.

Vad jag inte visste då var att det väntade fem veckor av kaotisk tillvaro på hemmaplan innan jag skulle träffa rätt läkare som räddade livet på mig.

Jag tror inte att det på riktigt går att förklara vad jag och min närmaste familj gick igenom dessa fem fruktansvärda veckor men jag ska göra ett försök.

Jag kunde inte längre vistas i min och min mans hem, jag kände mig förföljd och hotad. Traumatiska minnen spelades upp för mig precis som att de utspelades i detta nu. Min barndom var på sina håll väldigt stökig och otrygg och nu jagade de svåra minnena mig, precis som i en mardröm. Vi flyttade därför hem till min mamma och situationen förvärrades ytterligare. Jag fick raseriutbrott och gick som på nålar, alla samtal som fördes var i mitt huvud riktade mot mig och jag förvred allt som jag hörde, jag hade blivit paranoid.

Om nätterna när jag skulle försöka sova mötte jag min då döda morfar som hade flyttat in bakom gardinen, han stod och smålog mot mig. Jag visste inte om han ville mig väl eller om han skrattade åt mig. Han hade under sitt liv haft en lång och problematisk kontakt med psykiatrin och jag förstod inte om det här kanske var hans hämnd. Fast varför skulle han vilja hämnas på mig? Allt var en stor röra i mitt huvud.

Vid ett tillfälle var jag och min man ute och åkte med bilen, jag hade tagit tag i ratten och hotat och skrikit att det pågick otrohetsaffärer hemma hos min syster och att vi behövde åka dit direkt. Det gick inte att diskutera saken utan vi åkte dit och jag fick rota igenom hela lägenheten innan jag stormade ut och satt mig i bilen igen. Vid ett annat tillfälle hade jag ringt min syster en tidig morgon och förutsatt att jag visste vad som pågick där hemma och att jag skulle hjälpa henne. I mitt huvud var hon utsatt för våld och nu skulle allt avslöjas.

Parallellt med att allt detta pågick försökte min familj få personal inom psykiatrin att förstå att jag behövde hjälp.

Min familj tog mig till den akutpsykiatriska mottagningen vid fyra olika tillfällen i desperata försök. Problemet var att så fort vi kom dit så betedde jag mig helt adekvat, jag kunde svara på alla frågor i lugn och ro och personalen förstod inte vad problemet var. De läkare jag fick träffa ställde diagnosen postpartumdepression, och en läkare tyckte sig ana gränspsykotiska symtom. Jag fick flera olika lugnande läkemedel med mig hem och ombeds ta kontakt med vårdcentralen. Det var mitt i pandemin så min familj fick inte följa med in, de stängdes helt utanför och kunde bara desperat försöka ge sin bild av situationen över telefon.

Det var fullständigt kaos. Jag hade en sen kväll stått och skrikit att min mamma har schizofreni, jag var livrädd för henne. Min man var den enda som fick komma nära mig och han kände att han inte längre kunde ta fullt ansvar över både mig och vår son. Den natten ringde han därför mina svärföräldrar och bad de hämta vår son. Min son fanns inte i mina tankar under denna tid, jag var djupt inne i psykosen och han fanns i periferin. Jag kunde ibland skymta honom men var inte närvarande. Men så vid detta tillfälle, den natten när mina svärföräldrar kom för att hämta honom så var de som att mitt enda fokus var att få hålla honom. Mitt hjärta revs ur bröstet när de åkte därifrån. Jag hade förlorat hela min föräldraförmåga, jag upplevde det där och då som att ingen längre kände tillit till att min son kunde vara trygg hos mig. Jag kände mig som en fara.

Jag, min man och min syster åkte upp till den akutpsykiatriska mottagningen igen den natten och jag blev återigen hemskickad. Vår son togs till största del hand om mina svärföräldrar efter den händelsen. Bland alla olika läkemedel som hade skrivits ut till mig vid denna tidpunkt fanns sömntabletter som nu hade börjat ge någon effekt. Jag sov lite mer för varje dag och hade börjat få lite perspektiv på vad som hade hänt. Min familj upplevde att det nu gick att resonera med mig litegrann och mamma bad mig att ge det en sista chans att få hjälp av psykiatrin. Jag bestämde mig för att följa med och hade vid det här laget börjat få djupa skuldkänslor.

Jag hade så fruktansvärt mörka tankar och tanken på att inte vilja leva längre var närvarande.

Jag fick vid det tillfället träffa en fantastisk läkare, Jennifer. Hon räddade mitt liv. Jennifer var varm, inkännande, lugn och förstod mig. Vi kom överens om att jag skulle stanna på sjukhuset och få hjälp. Det var det svåraste beslut jag har tagit. Jag var så rädd men min döda morfar fanns närvarande i mitt huvud och lugnade mig. Jag kände hans närvaro när jag klev in på avdelningen. Den natten sov jag 14 timmar och efterföljande nätter ungefär lika mycket. Sömn, mat, samtal, gråt, rabatt-rensning, målning, hårinpackning, likasinnade fina människor på avdelningen, varmhjärtad personal och ny medicin senare så var jag redo att komma hem. Jag var efter det sjukskriven större delen av året och hade efter det lång kontakt med psykiatrins öppenvård för att bearbeta allt jag varit med om.

”Det kändes inte som det var jag som hade fött mitt barn” – Idas berättelse
Utanför rummet står det ”Tove” på skylten – en berättelse om min förlossningpsykos
Gamzes historia