Jag blev mamma för två månader sedan, efter en lugn graviditet och en fin förlossning, till en stadig och underbar liten dotter. Men nu har jag tappat orden, jag kan inte prata. Nyss har jag försökt förklara att jag aldrig velat skada mitt barn, utan att jag bara varit rädd för att bli knäpp. Det var något med det resonemanget som var extremt viktigt att jag lyckades få alla att förstå, men det går dåligt. Jag är inte ens säker på om jag lyckades komma längre än till att “jag är rädd att skada min bebis”? Och nu, efter att jag trasslat in mig i allt det där viktiga jag verkligen måste förklara, så tar ångesten över och min förmåga att prata försvinner. Det enda jag lyckas få ur mig är ett mekaniskt upprepande av: “Hjälp. Hjälp. Hjälp. Hjälp.”
Jag befinner mig i en korridor på på en psykiatrisk avdelning, där nattpersonalen sitter och tittar på teve, och jag kan se på dem att det jag säger och gör nu är obehagligt, att jag är obehaglig. Hur kan det här hända? Hur kan det vara jag som är med om det här?
”Man kan knappast anses lämplig som förälder när man sitter här mitt i natten på psyket och pratar osammanhängande om att skada sitt barn”
Jag förstår att det är över nu, mitt föräldraskap. Det här måste vara game over. Man kan knappast anses lämplig som förälder när man sitter här mitt i natten på psyket och pratar osammanhängande om att skada sitt barn. Mina chanser att få behålla henne är borta, jag har förstört allting.
Jag blir tillbakaledd till mitt rum. Morgonen efter träffar jag överläkaren som beslutar om tvångsvård och mediciner. Jag gråter och försöker förklara hur allt hänger ihop, missförstånden som lett till att jag hamnat här, och ber om att snälla, snälla få försöka utan mediciner först. Jag vet helt säkert att om jag tar mediciner kommer jag förlora vårdnaden om min dotter. Men läkaren vägrar. Han blir bara irriterad på att jag avbryter honom hela tiden och inte lyssnar
“Tove, du kommer få komma hem till din familj igen” säger en av sjuksköterskorna när jag blir utsläppt ur läkarrummet. “Nej”, svarar jag, för jag vet ju att hon har fel.
Hur det hela började
I början gick allt bra. Min förlossning var så fin. Och min dotter! Stadig, pålitlig, bestämd och vår alldeles egna bebis. Sen började det bli struligt med min dotters sömn. Det var inget exceptionellt egentligen, men vardagen handlade efter ett tag bara om att få sova. Jag märker inte ens att jag börjar må dåligt. Situationen känns övermäktig och glädjen försvinner sakta. Men jag känner ingen direkt ångest, det är inget som får mig att tänka att jag mår psykiskt dåligt.
Så en natt när min dotter är 8 veckor bryter stressen ut. Den kommer som i någon sorts attack. Där och då inser jag att jag mår psykiskt dåligt och vi ringer våra familjer omedelbart, som på ett fantastiskt sätt sluter upp kring oss. De flyttar in hos oss och hjälper oss med allt. Men det är för sent då. Av någon orsak så är det redan för sent för mig.
Efter den där natten så kommer jag aldrig ur stressen igen. Min kropp varvar inte ner. Jag kan inte sova. Inte alls. Jag slutar amma, får en egen säng i eget rum, har öronproppar och sovmask, min sambo högläser för mig på kvällarna som för ett barn man lägger, men ändå somnar jag inte. Vi går på långpromenader, jag förklarar för min sambo att han måste hoppa av skolan, vi får hjälp med allt i hemmet. Men stressen och ångesten växer ändå exponentiellt för varje dag, helt frånkopplat de yttre omständigheterna. Trots att jag kämpar med allt jag har för att hitta strategier att lugna mig så blir det bara värre och värre.
Jag ringer till min vårdcentral och gråter tills jag får en läkartid samma dag, på en måndag, fem dagar efter den där första stressattacken. Läkaren är inte orolig för mig, men hon skriver ut sömntabletter.
”Dagen efter får jag en ångestattack som skrämmer mig så mycket att jag ringer psykakuten”
Dagen efter får jag en ångestattack som skrämmer mig så mycket att jag ringer psykakuten. Jag pratar länge med dem, och fort, utan avbrott, jag måste förklara allt. De är så vänliga. De är inte heller oroliga, de tycker att jag kan fortsätta via vårdcentralen. Efteråt känns allt mycket bättre. Jag blir alldeles lycklig, allt kommer bli bra ändå.
Men jag är samtidigt orolig för min hjärna. Det känns som den bara kör och kör, i minst 300 km / h, utan att någonsin bromsa in, utan tvärtom så accelererar den. Är det inte väldigt påfrestande? Orkar en hjärna verkligen det här hur länge som helst? Borde den inte snart krascha i någon sorts utbrändhet? Jag ringer vårdcentralen på nytt och ber om ett till läkarbesök, på en psykiatrisk avdelning. Jag har med massa post it-lappar där jag skrivit ner allt jag måste komma ihåg att säga till läkaren. Jag har ritat pilar mellan tankespåren som visar hur allt hänger ihop. Men inte heller den här läkaren är orolig, jag ska fortsätta hos vårdcentralen.
Dagarna som följer jag är så bubbligt glad att äntligen få må bra. Ångesten är definitivt inte borta, den kommer i cykler och fortfarande allt mer intensivt och skrämmer mig på nätterna. Skrämmer mig för att det känns som att jag håller på att spåra ut, tänk om jag får för mig att ta mitt liv? (Eller den ännu värre skräcken för vad som kan hända om jag blir knäpp. Den som finns där hela tiden men som jag inte ens vågar formulera). Men jag är samtidigt så lycklig och lättad. Jag vill göra tusen grejer, jag tycker så mycket om alla.
Min sambo blir mer och mer frustrerad. Han förstår mig inte, han kan inte relatera till mina känslor i allt som hänt. Mina svärföräldrar kommer för att fika och beter sig på samma vis som min sambo. De blir obekväma och byter blickar med varandra så fort jag pratar. Det slutar med att min sambo går iväg och ringer psykakuten för att få råd. När han kommer tillbaka är han väldigt upprörd. Vi måste åka in direkt. Han verkar hemskt upprörd och jag tänker att jag måste åka med, så de kan lugna ner honom på psykakuten.
”De sa att vi måste åka in direkt, för “annars kan det vara farligt för er alla tre”
I efterhand har han berättat vad de sa som gjorde honom så skakad. De sa att vi måste åka in direkt, för “annars kan det vara farligt för er alla tre”. Ville jag inte komma med skulle han försöka lura med mig. Gick inte det heller skulle han ringa tillbaka så skulle de tydligen hjälpa till.
Så sitter jag där. I ett litet rum på St Görans psykakut framför en läkare som hävdar att jag dessvärre är manisk och förklarar att han kommer lägga in mig nu. Han säger det i en bestämd ton som klargör att det inte är uppe för diskussion, att det inte är något jag kan säga nej till. Mediciner kan jag neka till fram tills jag träffar överläkaren imorgon bitti, men stanna kvar kommer jag att göra. Händer det här på verkligen mig? Jag som är världens vanligaste människa? Finns det liksom inga gränser man först måste passera för att bli tvångsvårdad? Jag har aldrig ens träffat en psykolog! För två veckor sen hade jag ingen erfarenhet av varken sömnproblem eller ångestattacker.
Jag överväger över huvud taget inte att läkaren skulle ha rätt i sitt påstående om mitt tillstånd, utan jag lugnar mig med att en överläkare måste vara kompetent nog att förstå att det blivit fel. Så jag får helt enkelt finna mig i att spendera en natt här, jag saknar uppenbarligen val.
Två sköterskor kommer och hämtar oss, mig och min sambo. Allt det här är så oerhört konstigt. När placerades jag ens i den kategorin människor som personal helst inte ska vistas ensam med? Vi går genom långa korridorer under mark och det känns som den märkligaste resa jag någonsin gjort. Till sist kommer vi upp till en avdelning. Sköterskorna visar runt. “Här kan du tvätta kläderna”, säger dem. Som att jag skulle flytta in här, jag som ska hem imorgon bitti. Utanför rummet som de visar mig har någon skrivit “Tove” på skylten bredvid dörren.
Det är som att hela min världsbild kränger till när jag ser det där rummet. Mitt rum. På psyket. Sköterskorna är dock i en annan sinnesstämning än jag. De här människorna har alltså just bokstavligt talat låst in mig på sjukhuset och konstaterat att de anser att jag är psykiskt sjuk. I nästa stund föreslår de att vi ska “ta lite kvällsfika”. Jag vet inte riktigt var jag fått min tidigare bild av psyket ifrån. Filmer, teveserier och skräckhistorier antagligen. Men det är betydligt mindre dramatik och betydligt mer “kvällsfika” än vad som gör sig gör sig bra på teve.
Efter den första mardrömsnatten, den jag berättade om inledande, så blir det bättre. Personalen är vänlig. De hälsar alltid med mitt namn, frågar hur familjen mår. Många är noggranna med att prata med en som en vanlig, jämbördig person, vilket är något jag plötsligt känner ett omättligt behov av. De frågar om vardagliga saker, om vad jag gör på jobbet. På sätt och vis är det en ganska mysig plats (jo, faktiskt). Det är också så oerhört lugnande. Jag har varit så rädd att bli knäpp, vilket såklart alltid är skrämmande, men bidrar till en särskild form av fullkomlig skräck när man samtidigt ansvarar för en alldeles nyfödd bebis man ska skydda mot allt ont i världen. Här är känslan den motsatta. Vad gör det om jag blir knäppt här? Absolut ingenting! Alla här är ju proffs på sånt. Hela stället är ju inrättat efter det, jag får ju inte ens ha en pennvässare på rummet.
Och det växer ett hopp i mig om att det ska bli bra nu för oss, ett hopp som jag inte känt på länge. Jag kommer bli sjukskriven och min sambo har redan tagit en paus från skolan. Vi kommer få vara hemma tillsammans. Våra familjer har slutit upp omkring oss, det kommer finnas hjälp att få, jag kommer inte behöva vara ensam längre, vi klarar det här.
Jag ägnar dagarna åt att varva ner. Jag ritar en teckning som föreställer min dotters dopfika. Det är min målbild som jag tröstar mig med. Då ska allt vara bra igen. Det ska inte vara något snyggt instagramdop, utan ett alldeles, alldeles vanligt bygdegårdsdop med termoskaffe och marsipantårta. Jag vill så oändligt gärna komma dit.
Samtidigt är allt så himla märkligt. Hela min rätt att bestämma över mig själv, min kropp och mitt eget liv är borta i en handvändning. Samhället anser tydligen plötsligt att det ansvaret ligger bättre hos en främmande, äldre herre som var rätt irriterad på mig sist vi sågs. Jag vågar inte fråga hur länge jag kommer vara kvar, för om han tycker jag verkar skeptisk och blir blir irriterad kanske jag blir tvungen att stanna längre. På morgnarna vaknar jag klockan 4 men låtsas sova till klockan 6 för att de inte ska skriva i min journal att jag sovit dåligt.
Jag är hemma på permission varje kväll, blir skjutsad fram och tillbaka till Kungsholmen av min svärfar. Under de här kvällarna hemma är så trött. Jag vill oftast bara tillbaka till sjukhuset. Jag känner mig konstig som känner så, som att det måste vara något fel på mig. Vilken nybliven mamma ligger där med sin bebis i famnen och längtar tillbaka till sitt rum på psyket? Borde jag inte istället längta gränslöst efter mitt barn när jag är ifrån henne? Det gör jag inte, jag är ganska obrydd om att lämna henne. En sjuksköterska ser att jag är ledsen när jag kommer tillbaka och tröstar mig. Han säger att de ger mig rätt starka mediciner, att man kan bli avtrubbad. Och jag är ju så trött.
En kväll hemma lägger min sambo min dotter i min famn. Jag skumpar henne så hon ska somna. “Hon kommer inte somna aldrig sådär, det gör hon ju aldrig” säger han. Men hon gör faktiskt det. Och det är så fint att han har fel. Att jag får veta bäst om henne igen. Och att jag kan göra något för henne bara genom att ligga där och låta henne sova på mig.
Jag träffar läkaren igen efter en vecka, och då kan jag föra ett normalt samtal utan att avbryta honom, även om det tar mitt fulla fokus att låta bli. När jag träffar honom åter igen nästa vecka ha vi en helt vanligt konversation som han avslutar med att plocka bort tvångsvården. Jag kan ta bussen hem när jag ska på permission, vilket är en fantastisk frihetskänsla. Efter 11 dagar blir jag helt utskriven.
Allt blir faktiskt bra igen för mig och min familj, fast jag trodde att det var slut på föräldraskap den där första dagarna. Socialtjänsten ringer oss när vi är ute på en vinterpromenad. Man blir som rutin anmäld när man som förälder till en minderårig blir inlagd för psykiatrisk slutenvård, men de vill inte starta någon utredning utan frågar bara om vi vill ha hjälp. Vi tackar nej, vi behöver det inte längre.
Tiden efteråt
Efteråt undviker jag länge alla typer av berättelser om föräldraskap. I böckerna jag köpte när jag väntade barn vill jag bara bläddra till kapitlet om hur det känns att bli inlagd på psyket när man har en nyfödd bebis. Men det finns ju aldrig något sådant kapitel. Jag känner mig ensam. Jag har ingen att spegla mig i.
Istället läser jag min journal. Igen och igen. I timmar läser jag anteckningarna medan min dotter sover i min famn och min sambo är tillbaka i skolan igen. Jag kan den nästan utantill. Mani, tankestörningar, LPT, mediciner och behov av övervakning. Postpartum psykos.
Det är inte jobbigt läsa om det, eller att prata om det. Det som är jobbigt är faktiskt tvärtom: Att jag inte kan sluta prata om det. Länge planerar jag mina dagar för att optimera mina chanser att få prata om det. Jag lägger stor tankekraft på hur jag ska skapa så många tillfällen som möjligt att få berätta vad som hänt. Jag bokar in träffar med alla vänner och bekanta jag kan komma på och berättar för alla. När jag betat av både hela min egen och min sambos vänskapskrets fortsätter jag med min mammas alla vänner och bekanta. Jag berättar om det för alla jag möter, välkända som främlingar, ofta innan vi ens hunnit lämna farstun.
De första dagarna jag var inlagd vill jag absolut inte identifiera mig som psykiskt sjuk. Jag ville undvika all typ av samröre med andra patienter, jag passade inte bland dem. Efter några dagar tänkte jag om: jag har ingenting att skämmas för, och då har ingen annan det här det heller. Jag bestämmde mig för att suta vara rädd för andra patienter, och för att sluta skämmas. Och den känslan håller i sig även efteråt. Jag har ingenting att skämmas för, jag har ingenting att dölja, och den som inte förstår kan faktiskt ta och dra åt helvete. Jag pratar högt med en vän om vad som hänt på tunnelbanan, och när jag ser att andra tittar pratar jag bara ännu högre. Jag fikar med min bebis på jobbet, sådär som folk brukar göra, och berättar allt. Inte bara för några få kollegor, utan för exakt alla som stannar till i lunchrummet och frågar något vänligt om allt gått bra. Då svarar jag, “Nej tyvärr, jag fick en psykos och blev inlagd på psyket”. De frågade ju faktiskt!
…exakt alla som stannar till i lunchrummet och frågar något vänligt om allt gått bra. Då svarar jag, “Nej tyvärr, jag fick en psykos och blev inlagd på psyket”
Under ett uppföljningsmöte hos psykiatrin klagar jag på att jag inte kan sluta prata om det, att jag tänker på det dygnet runt. Visst har det varit skönt att dela med mig, men ibland har det kanske ändå urartat. Jag hade väl faktiskt kunnat låta alla hälla upp en kopp kaffe på det där mammafikat innan jag drog hela historien. Varför tänker jag tiotusen gånger oftare på dagen jag blev inlagd än dagen då min dotter föddes? Efter besöket ser jag att sjuksköterskan antecknat i min journal att jag “uppvisar tecken på fungerande traumabearbetning”. Det borde kanske inte vara någon särskilt förvånande slutsats, men för mig faller något på plats när jag förstår att det är det jag håller på med.
Till sist, efter drygt ett halvår, kommer det en dag när jag faktiskt tänker på ganska många andra saker också. Och sen kommer det bara fler och fler sådana dagar.