GAMZES HISTORIA

ÄLSKADE LILLA BEBIS, IBLAND ÄR DET SVÅRT ATT VARA MAMMA

Älskade lilla bebis,

Det känns som så länge sedan men ändå så nyligen som du låg i min mage, magen som jag då tyckte var tung och mest i vägen, men som jag sedan saknade när den väl var borta.

Magen som jag brukade klappa på och ibland prata med, fast det kändes fånigt och nästan lite genant. Magen som jag hade svårt att älska när huden plötsligt skiftade i skimrande ljusrosa ränder. Ränder som egentligen bara berättade att du växte och frodades precis som du skulle där i. Det är svårt att föreställa sig att det var du.

Älskade lilla bebis, jag kommer aldrig glömma dagen då jag för första gången såg ditt ansikte och hörde skriket som följdes av ditt första andetag. Du och jag som varit ett under så många veckor, dagar och minuter. Nu var du här och jag var din mamma. Tänk att jag var mamma.

Älskade lilla bebis, inte visste jag att amma dig skulle vara så svårt. Att det skulle skära som vassa knivar i mitt bröst varje gång jag försökte stilla din hunger under de första veckorna och att tårar skulle falla så att tröjan blev blöt och ögonen sved. Inte visste jag att känslan av misslyckande skulle vara så stark när du fortfarande grät av hunger, eller trötthet eller kanske magont och jag inte kunde förstå vilket efter timmar vid mitt bröst.

Inte visste jag att jag skulle bli så arg, så ledsen och så trött på dig när du inte ville ligga i din vagn. När du ville komma upp i min famn, bli buren och vara nära. Du med dina knutna små händer, lena bebiskinder och fjuniga hår. Du som jag bara ville skulle vara tyst och sova. Du som jag samtidigt längtat så otroligt mycket efter.

Älskade lilla bebis, tänk om jag hade vetat att det skulle bli svårt att vara din mamma, att det skulle bli ensamt att ta hand om dig om dagarna och att sorgen i mig skulle växa. Sorgen över det jag trodde att jag skulle få, dagarna som jag trodde att vi skulle ha och känslorna som jag trodde att jag skulle känna. Sorgen över att jag kanske inte dög som jag var, eller att jag kanske inte älskade dig tillräckligt mycket. Sorgen över att jag tänkte att det var enklare när du fortfarande låg inuti min mage, då tankarna och drömmarna fortfarande var min enda verklighet och jag kunde rå om dig utan att ångesten tryckte i mitt bröst.

Tänk om jag hade vetat att mamman i lägenheten mitt över gatan som jag brukade se vagga sin bebis ute på balkongen också hade känt som jag. Och även mamman som i mataffären la upp varorna på rullbandet framför mig i kön, tillsammans med många andra mammor i samma kvarter, i samma stad, i samma land, runtom i vår värld. Att så många andra mammor hade känt som jag.

Älskade nyblivna mamma, det är inte bara du som fällt tårar över att det inte blev som du tänkt dig. Som behövt tid för att kärleken ska växa, som sörjt att amningen inte blev som du ville, som anklagat dig själv för att inte vara tillräcklig. Som tvivlat på om du duger, blivit rädd för tankar du tänkt och känslor du känt och undrat om du varit den enda. Och samtidigt älskat ditt lilla barn så högt och så mycket att det gjort ont. Verkligen ont.

Men det är inte bara du älskade nyblivna mamma, utan så många andra mammor som känt som du, som känner som du, och som kommer att känna som du. Du visste kanske inte om det, men någon annan kan få veta och därför måste vi berätta. Vi måste berätta både om det fantastiska i att bli mamma men också att det på samma gång kan vara fruktansvärt svårt. Du och jag kan bli vi ihop, och tillsammans blir vi starka. Tillsammans kan vi göra skillnad.

Fakta:
Gamze Berglund, 31 år från Stockholm
Föräldraledig språklärare och mamma till Helmer 3,5 år och Ester 10 månader.
Skriver krönikor och bloggar, bland annat om förlossningsdepression och annat som rör livet som nybliven mamma.
https://gamzes.vimedbarn.se/

Hannas historia

 

Jag gifte mig med min själsfrände 2015. I nöd och lust sa vi. Om jag då visste att betoningen av ”nöd” skulle blivit en så central del av vår första tid som föräldrar. Vi ville ha barn, planerade för en framtid. Plusset kom fort och lyckan var total.

För att förklara kort så hade jag en hemsk förlossning. Lång latensfas på cirka 3 dagar följt av dåligt värkarbete och en utmattad kropp. Det slutade tillslut i ett klipp, sugklocka och två sköterskor som stod med hela sin tyngd över min mage. Min dotter gick de iväg med direkt då hon hade svårt att andas till en början. Efter att moderkakan var ute hörde jag ett forsande ljud. Som om någon välte en hink vatten över golvet. Det tog ett tag innan jag insåg att jag blödde. Sköterskor och läkare stormade in i salen. De sa upprepade gånger att jag var tvungen hålla mig vaken. På bara några minuter hade jag förlorat 3 liter blod. Jag slapp operation med några sekunder.

Det tog mig två dagar och fem blodtransfusioner innan jag kunde ställa mig upp. Dödsångesten jag upplevde dagen efter var förlamande. Det där lilla pyret som låg i vagnen i rummet ägnade jag inte en tanke. Jag hade inte brytt mig om hon fanns där eller inte. Jag kände ingenting för henne. Trots detta lade jag upp foton i sociala medier över mitt ”underverk”. Hur vacker hon var, hur mycket jag älskade henne. När jag egentligen inte kände annat än ångest. Min dotter, var för mig, ett bylte med ångest. Min mamma och svärmor tog hand om henne den första tiden. Jag fanns i periferin, gjorde så gott jag kunde, men jag ville egentligen bara dö. Min dotter skulle inte ha en mamma som mig. Vad fan har vi gjort? Jag ville att allt skulle bli som förut. Gå tillbaka till jobbet och mitt gamla liv. Kunde vi inte adoptera bort henne? Hon ska inte ha en mamma som är så trasig. Hur ska jag kunna ta hand om någon annan, när jag inte klarar att hålla ihop mig själv? Panikattack på panikattack. Jag gick i en ständig dimma av lugnande mediciner. Jag gjorde allt som krävdes för att min dotter, Silje, skulle ha det bra. Jag låg på golvet och log mot henne. Jag hade hört att det var viktigt. Leendet är nog det falskaste jag någonsin gett. Men hon svarade med att le tillbaka.

Det tog mig 6 månader innan jag på riktigt kunde säga att jag älskade min dotter. Idag älskar jag henne över allt annat. Det dåliga samvetet kommer jag inte ifrån, trots att jag vet att det inte är mitt fel. Jag behandlas idag för förlossningsdepression, ångest och PTSD (posttraumatisk-stress-syndrom). Jag är långt ifrån lagad, hel. Men jag gör mitt bästa som mamma till min dotter, som är en riktig solstråle. Jag har aldrig varit så nära på att fatta beslut om att avsluta mitt liv som då. Idag är jag glad att jag valde att kämpa. Kämpa för min dotter, för min man. Ja för hela min lilla familj. Jag hade aldrig klarat det utan allt fantastiskt stöd jag fått och fortfarande får av min egen familj och även svärfamilj.

Jag kunde ha dött – men jag överlevde!
Jag gick från en oförmåga att älska min dotter, till att idag älska henne på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt! Jag kommer kanske aldrig bli hel men jag strävar efter att åtminstone bli lite mindre trasig.

/Hanna 27 år
Utbildad beteendevetare, jobbar som civilanställd på polisen

 

Vill ni läsa mer om Hanna så kan ni besöka hennes blogg: 

http://www.finest.se/hannahgrahnson

“En blogg som handlar om min kamp tillbaka till ett någorlunda bättre liv. En krokig resa som jag hoppas en dag ska ge utdelning! Bloggen är startad i förhoppning att ingen annan ska behöva gå igenom det jag gjorde i ensamhet. Vi är så många fler än vi tror och vi måste våga stoppa tabun kring förlossningsdepression. Om vi väljer att tiga, hur ska någonting någonsin kunna förändras?”