”Men hon lever sin berättelse hur svår den än är. Något annat kan människan inte. Hon får svar på den av andra människor. Det sa jag åt honom: ingenting är till fullo upplevt och erfaret förrän vi berättat om det och fått svar på vår berättelse.”
(Vargskinnet Guds barmhärtighet av Kerstin Ekman. 1999 Sid. 268)
Idag ska jag berätta min berättelse, för något annat kan jag inte, och hos Mamma till Mamma får jag svar på min berättelse.
Året är 2015 i påskens och vårens tid, vitsippor och krokusar och vårsolen som bränner till mot kinderna. Du är så efterlängtad. Vi, min fru Sara och jag, har kämpat och kämpat för att just Du ska komma hit till oss, och nu är Du här. Älskade skatt, vårt mirakel.
Efter ett lugnt planerat kejsarsnitt, som fysiskt gick mycket bra, läggs Du i min famn. Jag känner så starkt att jag älskar dig men jag är samtidigt så rädd och jag mår så dåligt. Till en första början rusar paniken, ångesten och stressen inom mig så pass mycket att jag skakar kraftigt och halva kroppen är bortdomnad. Det finns inga ord att beskriva lidandet och jag förstår inte vad som händer inom mig. Det gör inte personalen på BB heller.
Efter ett par dagar fattar personalen att jag inte sover. Jag kan inte komma ner i varv och kan inte somna trots att jag får starka sömntabletter. Personalen tar hand om dig ett par timmar på natten men jag kan inte lugna mig. Du och jag blir kvar på BB ett par veckor. Men jag får ingen hjälp…
När vi kommer hem förväntar jag mig att allt ska bli bra. Allt ska bli som det ska vara. Jag ska få lugn och ro för att kunna ta hand om dig. Men det är då helvetet bryter loss.
Ångesten är så hög att jag inte klarar av att ta hand om varken Dig eller mig själv. Jag är sjukskriven, ligger i ett mörklagt rum och Sara får ta hand om Dig, mig och vårt stora barn på 5 år. Sara kämpar och kämpar för att ro iland projektet Familjen och samtidigt ta hand om mig som har P A N I K Å N G E S T dygnets alla timmar.
Det verkar som att människor runtomkring mig inte förstår.
Ingen förstår, det är som att folk tror att det bara är att skärpa sig. Skärpa sig! Men jag kan inte skärpa mig.
Jag kan inte göra något åt att jag är hög på stress och ångest. Jag kan inte rå för att jag hör saker som ingen annan hör. Att jag ser saker som ingen annan ser, att jag känner saker ingen annan känner och jag upplever smaker och lukter som ingen annan uppfattar.
Jag kan inte rå för att jag har så starka tvångstankar och rädsla för att jag skulle skada Dig som jag älskar så högt. Det går inte över hur mycket jag än vill det, och jag förstår inte vad som händer.
Vecka ut och vecka in river paniken och ångesten sönder mig. Jag kan inte sova för all stress, rädsla, alla bilder jag ser och röster jag hör. Men efter någon månad tar jag mig ut ur det mörka sovrummet. Jag får träffa en mycket fin läkare som säger att det kommer gå över. Det tar bara tid. Jag har inte tid vill jag ropa. Men rösten bär mig inte. Jag får en psykoterapeut-kontakt som blir nyckeln i läkningsprocessen. Den processen tog lång tid. Det dröjde över året innan jag kunde börja arbetsträna och vara föräldraledig. Två år efter Du föddes kunde jag börja arbeta heltid.
Du lilla barn det var Du som bar mig ut ur mörkret. Tillsammans med Dig, Sara och ditt syskon, så lärde jag mig att leva igen. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva… Jag visste inte hur jag skulle överleva, än mindre leva. Men på något förunderligt sätt så gick det. Jag valde livet. Du valde mig. Jag valde Dig.
Nu är jag här. Återställd, helad och läkt. Ordförande i Mamma till Mamma och stödförälder. Precis som min vän sa till mig då: ”Nu VT är det kämpigt men en dag ska din berättelse bära dig och andra…
Det finns hopp min vän! Det finns hopp. Efter mörkret kommer ljuset. Efter en hård och kall vinter kommer våren och påsken med ljuset och hoppet.
Göteborg, påskdagen 2024-03-31