Vem är du?
Jag heter Maya och är 38 år gammal, jag är ensamstående på heltid till en son som blir 3 år i sommar. Jag pluggar till medicinsk sekreterare och blir färdig nu i maj. Jag kommer sen börja jobba på en gynmottagning. Jag har ett stort intresse för förlossningsvården och kvinnosjukvård.
Vad var det som gjorde att du sökte för att bli stödförälder hos Mamma till Mamma?
Jag har tidigare under flera år engagerat mig ideellt för olika typer av organisationer som stöttar och hjälper stödsökande, bland annat via brottsofferjouren, stadsmissionen och Rädda barnen. Har dock inte haft tid eller ork de senaste åren, men kände att den här digitala varianten var “lagom” för mig nu, där jag själv kan välja när det funkar att svara.
Vad är din egen erfarenhet av föräldrablivandet?
Jag blev oplanerat gravid och gick igenom en tuff graviditet rent psykiskt då jag var tvungen att landa i situationen och vad som skulle komma att ske. Jag insåg först senare att jag upplevt psykiskt våld och gaslighting. Min förlossning blev traumatiserande, jag blev igångsatt den 17 juli 2021 och min son är född den 19 juli 2021 kl. 07.00 efter ett akut kejsarsnitt. Jag upplevde mig övergiven av vårdpersonalen under igångsättningen och kände mig ensam och utsatt. Jag fick en ur-akut havandeskapsförgiftning och HEELP-syndrom och det ledde till det akuta kejsarsnittet. Jag kollapsade i princip och förstod inte allvaret förens senare, vilket kanske i mitt fall gjorde att jag klarade av det bättre. “Lyckligt ovetande” av allvaret. Först senare förstod jag att jag kunde ha dött, jag hade bland annat fått både hjärtsvikt och leversvikt. De följande månaderna fick jag medicinera för att få bukt på mitt blodtryck. Efter cirka 3 månader kom det som hänt ikapp mig och jag fick söka stöd för att bearbeta det hela.
Innan min förlossning var jag väldigt taggad och såg fram emot att föda men efter den traumatiska erfarenheten utvecklade jag istället en sekundär förlossningsrädsla.
Hur länge har du varit stödförälder?
Cirka ett år.
Vad tycker du är det bästa med att vara stödförälder?
Man kan använda sin erfarenhet och hjälpa på ett enkelt sätt.
Är det något som kan kännas svårt?
Nej inte direkt, jag upplever att jag fått stöttning och vi har en bra facebook-grupp för stödföräldrar där vi kan ta hjälp av varandra och bolla vid behov. Jag vet mina begränsningar och vet när jag behöver ta hjälp.
Vad upplever du att stödföräldraskapet ger dig?
Det är givande och utvecklande att använda min egna erfarenhet på det här sättet.
Hur mycket tid lägger du ner i arbetet med att stötta andra?
Det varierar, jag försöker att svara på de ärenden där jag känner att jag kan ha rätt “kompetens”. Det är skönt att det inte är krav på hur mycket tid man ska lägga ner. Och det hänger också på hur ofta den stödsökande man har kontakt med hör av sig, jag försöker svara i rimlig tid och se till att de känner att jag är tillgänglig. Men jag upplever också att det finns en stor förståelse för att vi gör de här ideellt och att man svarar så fort man kan.
Vad är det vanligaste du stöter på hos de stödsökande som de önskar stöd med?
Jag upplever att man söker igenkänning och vill prata med någon som förstår. Och att det kan vara ett enklare steg än att direkt vända sig till vården. Vi hänvisar såklart vidare till andra instanser om vi ser att det finns ett behov av det.
Ibland vill man bara prata av sig och få gnälla av sig, det kan vara skönt att inte behöva göra det till sina anhöriga/partner/vänner.
Vad är ditt bästa råd till någon som mår dåligt i samband med föräldrablivandet?
Sök stöd, prata om det och känn ingen skam. Vi matas hela tiden med det perfekta föräldraskapet och det behöver inte vara så svart eller vitt. Jag vill normalisera att vara good enough förälder. Vi behöver inte matas med superlativ. Det känns som att sociala medier matar oss med att allt ska vara perfekt och fantastiskt och man ska älska allt med sitt barn och föräldraskap. Men det är tufft och jobbigt och det är okej. Man behöver inte älska sitt barn från första sekund, det växer fram. Om du tillgodoser ditt barns behov är det nog.
Vi skulle aldrig förvänta oss att plocka in en vuxen främling i vårat hem och älska den från första sekund så var inte så hård mot dig själv.
Vad var avgörande för din egen del för tillfrisknandet?
Att möta andra mammor som gått igenom liknande situationer och inte känna mig ensam, annorlunda och dålig. Samt att ha gått i samtal hos en väldigt bra psykolog. Normalisering av att det är tufft emellanåt och att acceptera min situation och göra det bästa utifrån mina förutsättningar. Och att hitta en grundtrygghet i att jag gör det bästa för mitt barn.