Karin Cupido Eriksson var 29 år och väntade sitt första barn när tankarna på att skapa Mamma till Mamma började gro i henne. Hon hade nyligen flyttat tillbaka till Sverige efter att ha arbetat i Sydafrika med kvinnofrämjande frågor, där hon bland annat deltog i ett mindre projekt som berörde perinatal psykisk ohälsa.
Från Sydafrika till Sverige
Karin som har en masterexamen i utvecklingsstudier i ryggen och ett stort intresse för såväl kvinnofrämjande frågor som psykisk ohälsa, våldsutsatthet, relationella frågor och barnperspektivet fick sin första inblick i perinatal psykisk ohälsa i en sydafrikansk kontext. När hon flyttade till Sverige och sedan själv blev gravid så insåg hon snabbt att dessa frågor var precis lika relevanta även i den svenska kontexten, även om det såg ut på ett helt annat sätt.
Från Sydafrika tog Karin med sig erfarenheten av arbetet med perinatal psykisk ohälsa hos mödrar som levde i socioekonomiskt utsatta områden. När hon kom till Sverige så såg hon att det fanns en annan typ av problematik här – och det var den utbredda rädslan för myndigheter och vård hos blivande och nyblivna mammor.
Karin såg en utbredd oro hos föräldrar kring socialtjänsten och orosanmälningar, vilket i sin tur hade skapat en kultur där blivande och nyblivna föräldrar inte pratade om hur de mådde.
För Karin, som kommer från den ideella sektorn, blev den naturliga tanken att sociala problem som dessa är något som kan lösas med ideella krafter – och hon började spåna på att skapa en plats för dessa föräldrar där de kunde få prata ut om hur de mådde utan rädsla för orosanmälningar eller för att bli dömda. En plats där de anonymt kunde få lätta på hjärtat tillsammans med andra som varit igenom samma sak, och som också skulle kunna hjälpa dessa föräldrar att övervinna tröskeln till att våga söka professionell hjälp.
Inverkan från möten med andra mammor
Karin träffade en del mammor under tiden som gravid och nybliven förälder, och bland dessa mammor så fanns det några som verkligen inte mådde bra. Det var framförallt en mamma och ett barn som hade det tufft, som gjorde väldigt stor inverkan på Karin – och det var i mötet med henne som Karin kände att “Vi måste ta tag i det här”.
Denna tanke följdes av att Karin kände att hon hade bra koll på det här med ideella organisationer och att det var precis det som behövdes. Hon började skriva i olika diskussionsforum för föräldrafrågor online, där hon lämnade ut sina idéer för att få in andras perspektiv på om hennes initiativ kunde vara något som behövdes.
Det var också på så sätt som Karin kom i kontakt med Mikaela Björkman, som senare skulle bli den andra av två grundare av organisationen.
Karin och Mikaela hittar varandra online
Mikaela var under denna period i livet föräldraledig med sin drygt 1 år gamla dotter, och hade precis börjat knyta an till sin dotter efter en tuff postpartumdepression. Hon befann sig ute i samma diskussionsforum som Karin, men mer i syfte för att ventilera och få prata med andra föräldrar i samma situation. Hon hade precis släppt sin barnbok ”Älskade dumma lillebror” som riktar sig till storasyskon i familjer där mamman har blivit nedstämd efter förlossningen, och var redan aktiv i tankebanorna kring att vilja väcka uppmärksamhet och öka kunskapen om postpartumrelaterad psykisk ohälsa.
Mikaela som var väldigt öppen med sin postpartumdepression, kände starkt för Karins idé om att starta upp Mamma till Mamma. Hon hade själv haft sådan nytta av att få prata ur sig i Facebookgrupper, och tänkte att det vore en fantastisk möjlighet att kunna erbjuda denna typ av stöd fast i en mer organiserad form. I sin yrkesroll som barnmorska så låg även dessa frågor henne varmt om hjärtat, och hon såg även att det fanns ett problem i yrkeskåren där kunskaperna emellanåt saknades och där man inte riktigt vågade ta i ämnet och våga fråga.
Mikaela själv drabbades av en hjärtinfarkt i vecka 11 under graviditeten med sin dotter, och reagerade på att hon aldrig fick frågan om hur hon mådde under hela sin graviditet. Hon visste att vid ”vanliga” hjärtinfarkter så kopplade man in såväl kurator och dietist som sjukgymnast, men Mikaela erbjöds ingen hjälp alls – trots att det skedde under en graviditet, eftersom hennes hjärtinfarkt inte definierades som en ”vanlig” hjärtinfarkt.
Efter förlossningen så kunde Mikaela själv identifiera att hon hade drabbats av en postpartumdepression, mycket tack vare att hon skrev sin D-uppsats just om kvinnors upplevelse av postpartumdepression. Hon mindes en av intervjuerna hon hade under tiden hon skrev sin D-uppsats och hur den mamman hade nämnt att hon fick panik av att vara själv med barnet, något Mikaela nu som nybliven förälder kunde relatera till.
Oväntad hjälp från racingvärlden
Karin kände att Mikaela var en driven och engagerad kvinna, som dessutom kom med sin viktiga barnmorskebakgrund och de fortsatte att prata vidare om Karins idé. Mikaela erbjöd sig direkt att stötta och hjälpa Karin både med kunskap, tid och energi – och för Karin blev det självklart att fråga Mikaela om de inte skulle göra denna resa tillsammans.
Det visade sig att Mikaela bara bodde en timme från Karins hemstad så att jobba tillsammans blev lättare än de först hade trott. De började driva på arbetet med att utveckla idéerna och under år 2017 blev det formellt en organisation – och Mamma till Mamma föddes.
Karin och Mikaela dök båda rakt in i arbetet med fullt engagemang och var aktiva både som grundare och som de första stödföräldrarna i organisationen. Karin var då föräldraledig och Mikaela hade under hösten börjat på ett nytt jobb på abortmottagningen, men de fick ändå ihop det med hjälp av mycket energi och inspiration. De hade stora ambitioner men dåligt med pengar för att genomföra det. I början så satt Mikaela och pärlade armband till försäljning, men sedan kom hon i kontakt med näringslivsprofilen och racerföraren Peter Poker Wallenberg, via sin man som är engagerad i racingvärlden.
Mikaela kände till att Peter körde under parollen ”Racing for Charity” och frågade om Peter kunde tänka sig att ha Mamma till Mammas logotyp på sin bil. Det gjorde Peter gärna, och som en bonus som Mikaela inte hade räknat med så sålde han merchandise under loppen och delade upp intäkterna till de ideella organisationerna han stöttade, vilket innebar att Mamma till Mamma äntligen kunde utveckla organisationen ytterligare.
Peter är, bortanför racingvärlden, mer känd för sitt engagemang i näringslivet som företagsledare och investor, och arbetar heltid med Wallenbergsstiftelserna som är djupt involverade i svensk forskning och utbildning. Som en del i den femte generationen av Wallenbergare är hans engagemang både vitt och brett, och han syns såväl i styrelseposititioner för hotell som i engagemang för pensionerade tennisspelare, och har närmare 30 års erfarenhet av hotell- och restaurangbranschen.
Filmen ”När bebisbubblan spricker” tas fram
Ganska tidigt började Karin och Mikaela även spåna på en idé om att ta fram ett tydligt kommunikationsmedel som skulle kunna användas i flera plattformar. Det blev sedan inspelningen av filmen “När bebisbubblan spricker” som lanserades under sommaren 2019.
Organisationen fick även ganska tidigt medel från Folkhälsomyndigheten vilket upplevdes som ett tecken på att de var på rätt spår. Det fanns ett genuint intresse för det de skapade. Karin och Mikaela skapade sedan relationer med det som skulle bli Mamma till Mammas expertnätverk, och de fick snabbt ganska många stödsökande. Det har hela tiden funnits indikationer på att det som organisationen gör är helt rätt och oerhört viktigt. Både arbetet med att stötta stödsökande, men också att på en mer övergripande nivå kunna representera målgruppens perspektiv, ge råd och stöd till såväl vårdinstanser som till olika myndigheter.
Det krävdes ett hårt arbete för att bygga upp ett förtroende och legitimitet för organisationen, och samtidigt som organisationen välkomnades med öppna armar på många ställen så fanns det motstånd från andra. Men idag har Mamma till Mamma funnits i sju år, och växer ännu – vilket är ett kvitto på att det är en organisation som verkligen behövs. Mikaela och Karin fann mycket inspiration från en australiensk organisation som heter PANDA, som hade kommit långt i sitt arbete med just dessa frågor. Mikaela och Karin blev även inbjudna till Nyhetsmorgon och olika radioprogram där de fick prata om Mamma till Mamma och om sin idé.
Från då till nu – vad har hänt?
Därefter har arbetet med att informera om perinatal psykisk ohälsa, att stötta drabbade familjer och att vara med och påverka vårdlandskapet med hjälp av den stora erfarenhetsbank som vi fångat upp via målgruppen fortsatt, och organisationen växer fortfarande. Men som Mikaela Björkman säger när vi intervjuar henne:
– ”Ämnet har blivit mer uppmärksammat, och kunskapen har ökat – kanske framförallt inom vården. Men vi ser fortfarande problem med att det saknas kontinuitet över landet. Det hänger för mycket på att du ska ha tur att träffa rätt person ännu. Sammanfattningsvis har det gått framåt på ett bra sätt, men det finns fortfarande mycket kvar att göra. Detta är dock en politisk fråga också. Så länge det inte ställs några krav och riktlinjer eller sätts av pengar för ändamålet så händer ingenting. De flesta av oss som jobbar i t.ex. vården eller socialtjänsten gör ju det för att vi vill hjälpa, men när man inte får de resurser och möjligheter som behövs för att kunna göra det så blir det en etisk stress i slutändan, och många slutar av den anledning att man inte orkar längre. Man vet att det inte ger något ändå. Sen skyller man på att det är brist på personal, men det är inte det som är problemet. Det är brist på personal som vill jobba kvar bara.”
Idag består Mamma till Mamma av två stycken deltidsanställda, en styrelse på 9 personer och ett 20-tal stödföräldrar som aktivt fortsätter att arbeta för att organisationen ska kunna leva vidare och expandera. Därtill finns fortfarande även en ansluten expertgrupp med varierande professioner som stöttar med kunskap, erfarenhet och vägvisning – och igenom vilka vi också kan nå ut med målgruppens perspektiv till berörda insatser i samhället.
Mamma till Mamma fyller nu 7 år, och som för de flesta sjuåringar händer det mycket i livet. Skolan startar och känslan av ansvar tilltar. Man blir mer och mer en egen individ som ska hitta sin självständighet och utveckla ramarna för sin trygghetscirkel, samtidigt som man ibland behöver luta sig mot det trygga stödet i hamnen. Man lär sig genom att prova sig fram, att aktivt närvara och delta på de lektioner som erbjuds – och att på en sjuårings nyfikna sätt själv börja utforska världen och vad den har att erbjuda.
Vi hoppas att ni vill fortsätta följa med oss och stötta oss i vår resa och följa vår sjuårings nyfikna äventyr vidare. Vem vet vad just denna sjuåring kommer att hitta på under sina närmaste år i livet. Kreativiteten är ohejdbar i denna ålder, det vet alla som har haft att göra med en sjuåring.