Min berättelse, Postpartum

”Jag började tvivla på om vi tagit rätt beslut” – En berättelse om postpartaumpsykos

8 mars 2023

Förlossningspsykosen – min värsta mardröm blev till verklighet.

Innan

Det är svårt att skriva ner en berättelse som man egentligen inte vet när den börjar. 

Kanske börjar den redan när jag var en liten flicka. Jag och min enäggstvillingsyster föddes i maj, en månad för tidigt, efter att vår mamma kämpat liggandes i en sjukhussäng i ett halvår på KK . ”Rör du dig för mycket kan du förlora dina barn”, har hon berättat att de sa. Ett par veckor efter födseln verkade allt vara fint med min mamma, pappa och med mig och min syster. Ett och ett halvt år senare var det inte längre bra, i alla fall inte för mamma. Hon lades för första gången in på psyk. Under de tio kommande åren skulle hon komma att utveckla en av de grymmaste sjukdomar som finns-schizofreni.

”Det jag tänkte ut var att jag inte ville bli som mamma, men att jag kanske ändå skulle bli som henne om jag själv födde barn. Man kan bli sjuk av dåliga förhållande och av skrikiga barn hade hon ju sagt.

Jag vill inte offentliggöra min barndom mer än att berätta att jag trots detta hade en helt okej barndom, med fredagstacos och pingistävlingar på lördagar. Min pappa och hans syster är de stora hjältarna i historien. Den stora boven skulle kunna vara psykiatrin då varken jag, min mamma eller min syster fick rätt hjälp därifrån. Ingen annan vuxen sa något om vad det var med mamma, så jag fick lista ut allt själv. Det jag tänkte ut var att jag inte ville bli som mamma, men att jag kanske ändå skulle bli som henne om jag själv födde barn. Man kan bli sjuk av dåliga förhållande och av skrikiga barn hade hon ju sagt.

Eller så börjar kanske historien när jag fick min första panikångestattack ett par månader innan jag skulle sluta gymnasiet. Plötsligt var allt fel på mig. Jag var övertygad om att jag snart skulle dö. Och skulle jag inte dö så var det nu jag höll på att bli tokig. Jag tvingades sjukskriva mig från skolan i flera månader. Jag minns att jag räknade mina pulsslag precis innan jag skulle springa ut på trappan där man skulle hojta om att man tagit studenten. Jag slapp i alla fall jobba den sommaren men skrevs för första gången in på öppenpsykiatrin och började äta den tidens superdrog – Prozac. Jag fortsatte att vara inskriven där i över 20 år. 

Alla inom psykiatrin hade i alla år försökt övertyga mig om att jag inte skulle insjukna i någon psykossjukdom. Detta trots att både min mamma och min mormor hade drabbats. En läkare sa att hon såg det i mina ögon? Men jag trodde dom inte förrän jag var över 35, för då var sannolikheten för att bli schizofren så pass låg att jag vågade tänka att mitt genetiska arv kunde gå och dra något gammalt över sig. Ändå vågade jag aldrig tänka på att själv skaffa barn, så jag ägnade min tid åt att spela i band i stället. 

”Jag älskar henne enormt mycket och har alltid gjort. Men hon tror fortfarande hon styrs av en dator i hjärnan.”

Min och mammas relation var under min unga vuxentid ungefär lika med noll. Jag förträngde nästan att hon fanns. Jag valde att inte tänka på att hon satt där ensam med sina röster. Men minnen från barndomen kom upp som ångest och mardrömmar och efter kanske femton år så övertalade en psykoterapeut mig att ”göra upp med det förflutna” och ta modet att försöka skapa en ny kontakt. Det tog två år för mig att våga. Två år av psykoterapisamtal en gång i veckan. Till slut fick jag och min syster en bra relation till vår mamma. Jag älskar henne enormt mycket och har alltid gjort. Men hon tror fortfarande hon styrs av en dator i hjärnan.

Eller så börjar historien när jag är trettioplus. Vi blev aldrig rockstjärnor och mina vänner började att skaffa barn. Jag träffade efter ett par förhållanden som jag mer eller mindre hade sabbat, äntligen mannen i mitt liv. Till en början var han trasigare än mig. Det kommer bli bra tänkte jag, vi måste laga honom innan vi ens kan tänka tanken. Så jag började i stället spela roller derby. Sporten tog all min tid, energi och kraft i säkert 8 år. Jag blev en superhjälteversion av mig själv. Det var den roligaste tiden i mitt liv. Ett av mina stoltaste ögonblick var när vi för första gången vann SM-guld. Jag grät av lycka och alla sena träningskvällar på rullskridskor och i gymmet var värt det. Min syster hade inte heller barn, men hon var chefredaktör för en stor musiksajt och började med IVF. 

”Alla andra blir gravida och fick barn, utom jag och min syster, kanske var det bara så det skulle vara.”

Det är kanske egentligen så historien om min dotter börjar. För det är först när min syster hade gjort mer än en handfull IVF:er utan en fullbordad graviditet som jag bestämde mig för att jag kanske ville chansa ändå. Den biologiska klockan började också ticka mot sitt slut. Jag var 38 år. Kanske kunde jag bli en bra mamma trots allt?

Så jag och min man, som nu mådde bra efter att han fått en adhdutredning och medicinerade för detta bestämde oss för att försöka. När vi väl hade bestämt oss så blev det allt jag tänkte på och allt jag önskade mig. Det blev ett par år av hopp och förtvivlan där alla ägglossningsdagar prickades in och alla sparpengar gick till kliniker som gav oss diverse hormoner som injicerades med sprutnålar som man inte ens önskar sin värsta fiende. Jag tror att jag ett år köpte vitaminer för 50000 eftersom jag fick för mig att jag har brist på i stort sett allt. Alla andra blir gravida och fick barn, utom jag och min syster, kanske var det bara så det skulle vara.

”Jag hade nog ändå alltid önskat mig en flicka i smyg, när jag var liten ville jag att hon skulle heta Emily-Monique.”

Men så fick vi för oss att göra en behandling i ett i land som i dag startat ett krig. Det krävdes 4 besök och kostade en kvarts miljon kronor men jag blev gravid. Jag var så lättad och lycklig. Ännu gladare blev jag när vi fick veta att det skulle bli en flicka. Jag hade nog ändå alltid önskat mig en flicka i smyg, när jag var liten ville jag att hon skulle heta Emily-Monique.

Så här långt fram i berättelsen har jag glömt att nämna att jag läste flera år på universitetet och så småningom blev skolbibliotekarie, ett yrkesval som jag aldrig kommer att ångra. När jag blev gravid hade jag precis bytt från en skola till en annan mycket närmre hemmet och livet utan pendling kändes lättare än någonsin. Men inom loppet av ett år så hade både min svärfar och min pappas sambo hastigt och oväntat lämnat oss. I världen spreds också ett nytt samhällsfarligt virus. Man kunde inte längre besöka sina äldre släktingar som man ville. Det gjorde ont och jag blev åter rädd. Rädd för att alla man älskar ska försvinna. Jag hade ständig ångest över att någon mer i min närhet skulle dö. Jag har alltid haft svårt att lita på att någon ska stanna. Min mamma lämnade ju mig. Hon led nu inte bara av sin schizofreni utan hade även blivit blind och satt i rullstol, men var är i alla fall överlycklig över att hon skulle bli mormor.

”Jag hade ju varit rädd för detta i hela mitt liv. Jag ville ha det så enkelt som möjligt.”

Min barnmorska var under hela min graviditet väldigt förstående till varför jag vill göra ett planerat kejsarsnitt. Hon skrev ett intyg till specialistmödravården där jag fick det beviljat av en läkare som gång på gång upprepade att risken för psykos inte minskar för att man får ett planerat kejsarsnitt. Men jag var bestämd. Jag ville helt enkelt inte ligga sömnlös i värkar på ett sjukhus. Jag hade ju varit rädd för detta i hela mitt liv. Jag ville ha det så enkelt som möjligt. Det kommer göra ont efteråt, men det går snabbt och smidigt tänkte jag. Efteråt kan min man ta hand om bebisen så att jag kan få sova tänkte jag. Sömn är något jag alltid har behövt mycket av och varit noga med att få. Om jag bara visste…

I vecka 36 upptäckte de något avvikande på ultraljudet. Det såg ut som ett hål fyllt med vatten. Ingen kunde svara på vad det var. Kanske var det en äggstockscysta. Kan en bebis verkligen ha en så stor äggstockscysta tänkte jag, men litade ändå på ultraljudsbarnmorskan när hon sa ”att det nog inte är något farligt”. För första gången i mitt liv tänkte jag faktiskt positivt. Allt hade ju gått så bra fram tills nu.

”Så här i efterhand önskar jag att någon kommit och sövt mig den natten och bara plockat ut babyn. Det är nog den här natten det började på riktigt.”

Natten till den 30 juli 2020 låg jag vaken och kunde inte sova. Sedan ett par veckor tillbaka hade fötterna börjat göra så ont att jag sov med dem lindade i blöta handdukar. Jag försökte och försökte men kunde bara inte komma i ro. Så här i efterhand önskar jag att någon kommit och sövt mig den natten och bara plockat ut babyn. Det är nog den här natten det började på riktigt.

Tidigt på morgonen den 30 juli var vi på plats på sjukhuset. Cirka två timmar senare hade de skurit upp min buk och plockat ut min fantastiskt vackra dotter. Hon vägde ganska exakt tre kilo, ”verkade må bra men hade lite svårt med syresättningen”. Jag hann ha henne på mitt bröst i några sekunder innan de körde i väg henne till neonatal. De sa att det nog inte är någon fara, men jag visste innerst inne att det var något som var fel.

De kommande dygnen tillbringade vi på BB och eftersom vi var inskrivna på neo så fick min man vara med mig på BB. Där hade vi tur, eftersom viruset separerade nyfödda barn från en av sina föräldrar direkt efter födseln. Vidrigt. Jag vågar inte ens föreställa mig vad som hade hänt om jag var ensam. Det gick ännu ett dygn och jag fick ingen sömn. Barnmorskorna tjatade bara om amningsnappar. Jag ångrar så satans mycket att jag inte sa nej till amning direkt!

”Jag ville bara hem och visa min dotter för min familj, få lugn och ro, men framför allt så ville jag sova.”

Det var något i buken som var fel på vår dotter, men specialisterna på barnkirurgen fanns i grannstaden. Vi bad om att min man skulle få åka dit med henne så att jag kunde få sova, men eftersom den ynka mjölk hon fick i sig fanns hos mig så rekommenderade personalen mig att åka. Jag kunde då ännu inte stå på benen efter operationen. Flickan klarade av nog vänta ett par dagar till med att undersökas på barnkirurgen sade man sedan. Med din anamnes rekommenderar vi er att stanna här. Du kan få ett allergipiller så att du kan sova. Jag tackade ja till tabletten men sov ändå inte på ett dygn till så vi lämnade BB trots att de tyckte att jag skulle stanna. Det borde jag kanske inte ha gjort, men jag tyckte ärligt mest att personalen störde mig. Jag ville bara hem och visa min dotter för min familj, få lugn och ro, men framför allt så ville jag sova.

”Jag nämnde psykos som han avfärdade med att alla mammor är trötta. Jag var tvungen att ta tabletter för att varva ner, men somnade jag så sov jag bara en stund.”

När jag kommit hem och hade träffat familjen så la jag mig ner i min säng. Då rusade tankarna. Nu kommen den, psykosen, jag måste försöka häva den, jag måste få sova. Jag bad min man om att ringa en kompis som jag visste hade sömntabletter. Jag lyckades äntligen somna och sov ett par timmar. Dagarna därpå är ganska luddiga, men jag minns att jag ringde min gamla psykiater och fick sömntabletter och lugnande utskrivna. Jag nämnde psykos som han avfärdade med att alla mammor är trötta. Jag var tvungen att ta tabletter för att varva ner, men somnade jag så sov jag bara en stund.

Efter ett par dagar hade vi tid på barnkirurgen i grannstaden. Jag mindes inte ens hur man köpte en bussbiljett eller var sjukhuset låg. Min svärmor var med mig för min man och dotter hade åkt före. Nu visste man vad det var. Ett Teratom på svanskotan, hon skulle opereras så fort det fanns en tid. Jag frågade läkaren vad som är det värsta som kan hända och hon nästan slängde ur sig; livshotande blödning! En femprocentig risk att hon inte överlever. Jag hörde bara livshotande. Jag ringde min syster och sen minns jag inte mycket mer. Mitt barn kommer att dö och jag kommer att få psykos. Mitt barn dog tack och lov inte, men jag fick en psykos, min värsta mardröm blev till verklighet.

”Jag minns att min syster slet in mig i hissen och att vi satte oss i en taxi, sen blir det svart.”

Vid midnatt, exakt två veckor efter jag födde min dotter följde jag frivilligt med min syster till akutpsyk. Vi hade tillbringat de senaste dagarna till och från på sjukhuset men dottern hade ännu inte fått en operationstid. Hon fick näring med sond och det kom blod i avföringen. Hon kissade via en kateter och jag var konstant orolig över att hon ska sluta andas. Alla andra var också nervösa och behandlade min dotter som hon var gjord av glas. Jag minns att jag tyckte alla plötsligt började bete sig konstigt. Men det var jag som var den konstiga. Ena stunden hade jag velat ha min syster hos mig, andra stunden hade jag skickat hem henne. Jag hade börjat anklaga min man för att inte klara av att ta hand om min dotter, jag hade beskyllt våra släktingar för att ha onda avsikter. Jag tyckte de la sig i för mycket. Jag tyckte att de tjatade om fel saker. Jag fick också för mig att maken gömde dotterns blodiga bajs och jag råkade den natten dra ur hennes sond. Droppen blev när började berätta att alla pratar ”ett tvärtomspråk” och jag satte mig för att prata med ett uppstoppat djur. Jag minns att min syster slet in mig i hissen och att vi satte oss i en taxi, sen blir det svart.

Under tiden

Nästa del av berättelsen bygger på fragment av minnen, journalanteckningar och på anhörigas berättelser. Vad som hände under min psykos kan jag inte redogöra för helt och hållet eftersom jag helt enkelt inte minns. Men detta är min upplevelse av det hela.

Jag skrevs in i slutenvården två veckor efter min förlossning, fick omedelbart tvångsvård och kom att ligga på tre olika psykiatriska avdelningar under de tre första månaderna i min dotters liv. Jag fick 11 elchocksbehandlingar, en rad olika antipsykotiska och lugnande läkemedel. Jag tvångsmedicinerades, jag tvångsisolerades och jag SOC anmäldes. Blev jag aggressiv eller förtvivlad så blev det en tvångsinjektion i skinkan. Jag var en fara för mig själv och för min dotter. Jag var inte lämplig för samhället och jag var inte en lämplig förälder. I hate to say I told you so…

”Jag läste att någon jämfört en postartompsykos med en LSD-tripp. Bara det att en postpartumpsykos varar mycket längre…”

De första minnena jag har från den allmänpsykiatriska avdelningen var att jag vaknade upp i ett rum där jag låg bredvid en äldre främmande kvinna med en jättestor kateter. Eftersom även min dotter kissade genom en kateter såg jag det direkt som ett tecken. Tecken och mystiska samband blev något som kom att känneteckna hela psykosen. Jag kände mig drogad, berusad, vimsig, rädd, okontrollerad och fruktansvärt arg för att jag inte fick gå ut. Jag läste att någon jämfört en postartompsykos med en LSD-tripp. Bara det att en postpartumpsykos varar mycket längre…

Jag upplevde att jag befann mig i någon form av skådespel, där mina medpatienter och personalen egentligen spelade andra personer som jag mött i mitt verkliga liv. Det här låtsaslivet var en gåta som jag skulle lösa genom att hitta svar, där bland annat anslagstavlan samt andra informationsskyltar på avdelningen var tecken eller ledtrådar. Jag minns att jag trodde att jag var med i någon slags Norénsk version av Ex on the Beach samtidigt som alla mina före detta lagkamrater och kompisar (förklädda till andra personer) var där för att hjälpa mig att komma ut. Det var som att se hela sitt liv fladdra förbi där personer eller händelser av olika betydelse från det förgångna dök upp i olika gestaltningar. Jag skulle lösa gåtan om mitt eget liv.

Jag såg tecken i böcker, musik och på tv. Jag upplevde att det var meddelanden till mig och jag stod i centrum av universum. Det står i journalen att jag har berättat för personalen att juryn i Idol hade information till mig från min pappa. Jag hade grava tankestörningar, jag såg syner och jag minns att jag hörde ett pipande ljud som andra sa inte existerade. Det var ungefär som att drömma, det fanns ingen logik i någonting jag sa eller tänkte men det hade som sagt oftast anknytning till något som var verkligt eller till verkliga personer. Jag trodde aldrig jag var Gud eller så och jag visste konstigt nog att jag fått en förlossningspsykos samtidigt som jag ibland glömde bort att jag hade fått barn.

”Enligt journalen trodde jag att jag var på barnkirurgen för att mitt barn skulle opereras. Samtidigt hittade jag inte mitt barn, så jag var inte säker på att hon fanns.”

De första veckorna fick jag varken prata i telefon eller träffa någon anhörig. Jag visste inte ens vart jag var. Enligt journalen trodde jag att jag var på barnkirurgen för att mitt barn skulle opereras. Samtidigt hittade jag inte mitt barn, så jag var inte säker på att hon fanns. När jag till slut fick ha min telefon igen så fick min man skicka många bilder på min dotter för att övertyga mig om att hon faktiskt existerade.

Jag minns personalen på den allmänpsykiatriska avdelningen ganska väl. Jag minns skötaren som sarkastiskt sa att han skulle ”dammsuga hela soffan” om jag blev frisläppt dagen efter vilket jag ofta gick runt och berättade eftersom jag hoppades så. Jag minns också ”yogamannen” som försökte få oss att meditera i ett avskilt mörkt rum och jag minns att jag och en medpatient gapskrattade under hela den sessionen på grund av hur absurt det var. Jag minns psykologen med det stora röda skägget, ett ex till mig hade också det, jag var övertygad över att det var han som var där. Jag minns nattsköterskorna som varje kväll kom in på rummet, tände en ficklampa för att se till så att vi tagit våra sömntabletter. Jag minns att jag ofta bråkade med dem för jag inte tyckte att de hade rätt att bestämma när vi skulle sova och att de inte direkt dolde hur trötta de var på mig. Jag minns också den glada sjuksköterskan med det stora leendet och den lugna rösten som varje dag delade ut våra mediciner. Jag vet inte om jag minns helt rätt men jag tror att vi stod i kö för att få den. Gökboet in real life.

Jag minns de flesta av patienterna och hur vi, en samling människor med olika grader av psykisk sjukdom skulle försöka umgås i dagrummet som också fungerade som matsal och tv-rum. Jag minns den unga tjejen som skadat sig själv så mycket att armarna var alldeles randiga. Jag minns min rumskamrat som inte längre ville leva. Jag minns mannen med det stora lockiga håret som jag fick för mig var en rockstjärna och jag minns kvinnan som berättade allt på rim. Jag minns en äldre man som hade samma namn som en gammal pojkvän till min mamma. Ett svin som fullständigt blåste henne. Jag var helt säker på att det var han som var där och jag berättade hejvilt om det för alla som ville lyssna. Jag minns också den unga killen med de snälla ögonen, han som jag trodde var min pappa fast en yngre version, han var så otroligt lik. Jag tänker på dem ofta och jag hoppas att de nu mår bättre.

”De började tala om eventuell schizofreni, jag blev livrädd och började planera hur jag skulle ta mitt liv.”

Min tvillingsyster var givetvis förtvivlad under denna tid. Hon och resten av min familj blev hoppfulla när de efter ca 2-3 veckor började prata om ECT. Det är metoden som man i (akut skede) bör bryta förlossningspsykoser med. Man planerade redan vid inskrivning för elchocker men jag påstods vara för uppvarvad för att få det direkt. De skulle först få mig lugn så att de inte behövde ta till tvångsåtgärder för det kan tydligen vara farligt när man behöver få narkos. Det kom att dröja nästan tre veckor innan de började med behandlingen. Själv trodde jag att de ljög för mig när de berättade att de gett mig elchocker, jag mindes nämligen inte något efter. Ska jag vara ärlig så upplever jag att de bara gjorde mig mer förvirrad. Men det skulle göras minst 12 innan de kunde utvärdera. Man slutade ändå efter den 11e eftersom det ”ändå inte hjälpte”. Jag tror inte att ECT är något dåligt, det är vetenskapligt bevisat att det hjälper många. Men jag vet bara inte om det hjälpte mig för jag tror att de gjordes för sent. Vid den här tidpunkten verkade i alla fall läkaren inte längre så hoppfull och i journalen började man skriva allt mindre om förlossningspsykos och mer och mer om min hereditet för psykossjukdom. De började tala om eventuell schizofreni, jag blev livrädd och började planera hur jag skulle ta mitt liv.

Men jag fortsatte att tillbringa dagarna på avdelningen med att göra diverse märkliga saker som jag i efterhand har svårt att förstå att jag ens var kapabel till. Enligt journalen slog jag bland annat en medpatient i huvudet med min mobil, klädde av mig alla kläder i korridoren, hävdade att det hade växt ut en penis mellan mina ben, snodde cigaretter av folk, tände eld på en servett, hävdade bestämt att någon i min släkt hade ätit upp en undulat och så skrev jag maniskt upp namnen på mina ex på anslagstavlan för att det var en del av att ”lösa gåtan”. Men mest gick jag bara fram och tillbaka i korridorerna, det gjorde alla, för det var det enda sättet att röra på sig när man inte fick gå ut.

”Jag lyssnade mycket på musik och framför allt så lyssnade jag på Eddie Vedder. Min dotter föddes till nämligen till en av hans låtar. Det var ett sätt att stå ut.”

I slutet av september flyttades jag äntligen till psykosavdelningen där jag fick ett eget rum, vilket väl var för allas bästa eftersom jag störde mina medpatienter. Jag trivdes bättre med personalen och patienterna där. Antagligen för att de som jobbade där var vana vid personer med bisarra psykotiska upplevelser. Rimligtvis också för att alla inlagda själva var psykotiska och ingen deprimerad äldre dam gick i taket för jag gick före i matkön. Några incidenter som jag minns därifrån är att jag ringde 112 och anmälde mig själv, att någon som jag trodde var en sjukhusclown men som eventuellt inte var det, lärde mig att jonglera med apelsiner och att jag fick för mig att jag spelade handboll med Zlatan. Vi spelade faktiskt handboll ute på den inhägnade gården några gånger, men min motståndare var inte Zlatan, utan en kille som alltid gick klädd i en Paris St Germain jacka. Själv ville jag endast gå klädd i min röda Adidasoverall eftersom jag ville påminnas om att jag en lycklig dag nästan exakt ett år tidigare faktiskt hade gift mig i en röd Adidaskjol. Jag lyssnade mycket på musik och framför allt så lyssnade jag på Eddie Vedder. Min dotter föddes till nämligen till en av hans låtar. Det var ett sätt att stå ut. Music is life, life is music klottrade jag på skolbänken i nian.

”På den första avdelningen fick de sätta upp en stor lapp på min dörr, eftersom jag konstant glömde i vilket rum jag bodde.”

Varje morgon och kväll när jag fick ha min telefon så ringde jag min familj och krävde att de skulle hämta hem mig. Jag stod inte ut en dag till. Det var inte konstigt alls. Jag var ju inlåst, det kändes som att jag var i ett fängelse, vilket jag i princip var. Tvångsvård är ett nödvändigt ont men det är som att sitta bakom lås och bom utan att ha gjort något dåligt. Min familj kunde såklart inte göra något mer än att försäkra mig om att en dag skulle allt bli som vanligt. Jag trodde dem inte, jag var i helvetet nu och där kunde ingen komma ifrån.

”Jag började få fler och fler klara stunder och efter ett par veckor blev vi erbjudna ett familjerum på en avdelning för nyinsjuknade i psykos.”

På psykosavdelningen bestämde sig en ny läkare för att ta bort de tyngsta medicinerna och i stället sätta in Litium. Jag måste säga att jag tror att hon räddade mitt liv. Jag började få fler och fler klara stunder och efter ett par veckor blev vi erbjudna ett familjerum på en avdelning för nyinsjuknade i psykos. Detta var i början av oktober, det hade alltså gått över två månader sedan min dotter föddes, hon hade precis börjat läka efter sin operation och min dotter, min man och jag skulle äntligen få prova att bo tillsammans. I början kände jag mig helt plötsligt nästan som vanligt, jag minns att jag skrev en Facebookstatus om att jag bad alla om ursäkt för de konstiga saker jag skrivit till dom. Men samtidigt förstod jag inte längre att jag var på sjukhus. Jag trodde att jag kunde gå och komma som jag ville, vilket jag också i princip kunde eftersom dörrarna inte var längre var låsta. Men jag var ju trots allt fortfarande på LPT så efter två ”rymningsförsök” fördes jag återigen ensam till den stängda psykosavdelningen.

Sedan tog det inte lång tid innan mitt litium hade börjat verka på riktigt och jag sakta men säkert kom ur psykosen. Jag kunde nu sitta ner med läkarna och föra normala verklighetsförankrade samtal. Jag kunde betala räkningar på telefonen och jag skrev sansade meddelanden till mina vänner. Plötsligt kunde jag tänka och känna som vanligt vilket gjorde att längtan efter att få komma hem till min man och min dotter blev ännu starkare. Jag förstod ju nu var jag var och vad som egentligen hade hänt. Jag fick dagspermissioner, dvs jag fick gå hem under dagen för att vara med min familj, men behövde gå tillbaka till sjukhuset för att sova. Efter ett par dagar fick jag även börja sova hemma och behövde bara komma och hämta tabletter varje morgon på avdelningen. I samband med detta hävdes LPT:n och jag var nu en åter fri människa och jag var äntligen mamma. Jag kan nu säga att jag i det här stadiet egentligen inte var särskilt frisk för jag hade fortfarande grava minnesproblem och paranoia. Jag såg fortfarande samband mellan saker som inte alls hörde ihop och jag kunde plötsligt brista ut i skrattattacker för att jag tänkte så konstigt. Jag minns att jag fortfarande hade svårt att tro att människorna på avdelningen inte var skådespelare eftersom jag inte kunde förstå att hjärnan hade spelat mig ett sådant spratt. Då kom depressionen som ett brev på posten.

 

Efter

Eller kanske är det här berättelsen börjar? När jag slutligen fick en psykos och när den var över och jag blev tvungen att acceptera det faktum att det faktiskt hände till slut. Det om något var extremt svårt att smälta. Jag grät och grät och grät och vägrade acceptera att jag fråntagits de tre första månaderna av min dotters liv samtidigt som jag ångrade att jag varit så dum att jag valt att bli gravid. Jag började tvivla på om vi tagit rätt beslut även om jag älskade min dotter. Jag hade ju alltid vetat vad som skulle hända. Jag ville att allt skulle vara som förut, jag kanske ville vara barnlös, jag ville vara fri.

”I början kände jag att kvinnan övervakade mig för att rätta mig när jag gjorde ”fel” men så småningom insåg jag hatt hon bara ville hjälpa till.”

Eftersom vi fått orosanmälan på oss så fick vi stödinsatser från Socialtjänsten. En kvinna kom hem till oss några dagar i veckan för att hjälpa oss med anknytningen. Jag kunde fortfarande inte vara ensam med min dotter, jag kunde inte vagga henne till sömns och jag kunde inte ge henne tröst. I början kände jag att kvinnan övervakade mig för att rätta mig när jag gjorde ”fel” men så småningom insåg jag hatt hon bara ville hjälpa till. Min man var också väldigt traumatiserad över allt som hänt och jag tror att även han fick stor hjälp av denna insats. Framför allt kändes det bra när vi fick börja träffa andra familjer som också nyss fått barn och led av psykisk ohälsa. Soc hjälpte oss också sedan för att få en bra förskoleplats när den tiden var kommen.

Öppenvården för nyinsjuknade i psykos tog direkt över all läkar-och samtalskontakt. I början gick jag oftast dit med min man eller med min syster, men sedan blev det enskilda samtal. Jag fick ännu en fantastisk läkare där som förstod att jag inte bara behövde litium utan även de antidepressiva som tidigare har fungerat bäst på mig – Paroxetin. Det gjordes även en utredning om jag hade bipolär sjukdom men de kom fram till att jag inte har det. Eftersom jag aldrig har haft maniska skov tidigare så är jag beredd att hålla med dem.

”En stor bidragande faktor till att jag höll mig på fötterna tror jag också var att min man var så förstående och tog precis alla nätter så att jag fick sova. Det gör han fortfarande.”

När de antidepressiva började verka så försvann till slut även depressionen, jag kunde äntligen glädjas över mammarollen och jag kunde äntligen stegvis börja ta mer och mer ansvar för min dotter. En stor bidragande faktor till att jag höll mig på fötterna tror jag också var att min man var så förstående och tog precis alla nätter så att jag fick sova. Det gör han fortfarande. Jag har också fått ett enormt stöd av min underbara pappa, min faster, min svärmor och min andra hälft-min tvillingsyster. När min dotter var sju månader föddes förresten även hennes två vapendragare, hennes kusiner som även de är tvillingar.

Det första året var jag helt sjukskriven, min man fick ta all föräldraledighet. Vi var hemma båda två med vår dotter vilket nog var en förutsättning för att det skulle bli så bra som det blev. Jag har förstående chefer och min läkare ville skynda långsamt så när min dotter vid ett års ålder började förskolan så började jag arbeta på 25 %, som sedan blev 50 % och därefter 75%. När hon fyllde två kände jag mig fullt arbetsför men eftersom jag aldrig hade varit ensam med min dotter så valde jag att vara föräldraledig och hemma med henne en dag i veckan. Det är jag fortfarande.

”Jag har accepterat att det hände men har fortfarande inte helt kommit över den förlorade tiden.”

Jag tror ändå det är nu berättelsen börjar. För jag har äntligen börjat leva. Min dotter är nu två och ett halvt år, jag tänker inte längre på psykosen varje dag, men jag tänker på den ofta. Framför allt så tänker jag på kvällen när jag ska sova. Jag försöker i detalj gå genom vad som egentligen hände och jag anstränger mig för att minnas mer och mer. Ibland kommer nya minnen till mig, men mycket är fortfarande oklart. Jag har accepterat att det hände men har fortfarande inte helt kommit över den förlorade tiden. När jag ser bilder på min dotter och min man från när hon är två månader kan jag bli arg och ledsen för att jag inte fick eller kunde vara med henne då. Jag är fortfarande förbannad på att jag till slut faktiskt blev 1 av de 1000 kvinnor som varje år drabbas av psykos i samband med en förlossning. Jag var ju rädd och flaggade tidigt för att det skulle kunna hända, men det pratas så lite över lag om psykisk ohälsa i samband med graviditet så egentligen var det väl ingen som tog det riktigt på allvar. Jag kan också känna en enorm besvikelse gentemot personalen på BB även om de på pappret säkert tyckte att de gjorde rätt. Varför kunde de inte bara gett mig en sömntablett, varför gjorde de inte allt för att få mig att somna?

Men framför allt är jag så fruktansvärt tacksam över de som till slut såg till att jag blev frisk. Hade jag från allra första början stött på de två (kvinnliga) överläkarna i psykiatri som till slut behandlade mig, är jag inte säker på att psykosen hade behövt vara så långvarig som den faktiskt var. De hade kännedom om postpartumpsykoser och de lade vikt vid just det och inte vid min hereditet. Hade jag inte fått en läkare som inte var särskilt intresserad för att han behandlade tjugo andra diagnoser samtidigt, hade de kanske kunnat jobba hårdare för att kunna ge mig ECT direkt i stället för att bara droga mig lugn? Hade det inte varit semestertider och corona så hade berättelsen kanske sett annorlunda ut. Vem vet? Men jag ska sluta grubbla.

”Jag har samtal med en jättebra, djupt förtroendeingivande psykiatrisjuksköterska cirka en gång i månaden. Han har varit ett fantastiskt stöd.”

I dag har jag slutat helt med litium men jag äter fortfarande antidepressiva. Jag har samtal med en jättebra, djupt förtroendeingivande psykiatrisjuksköterska cirka en gång i månaden. Han har varit ett fantastiskt stöd. De men som jag fortfarande har kvar är att jag har svårt för att vistas bland stora folkmassor, jag kan fortfarande tänka att folk pratar om mig. Jag tycker det är obehagligt att jag visat mig så totalt sårbar framför så många personer på psyket och det tog lång tid att förstå att inte hela världen kretsar runt mig och mina innersta tankar och känslor. Men livet rullar på, jag har fantastisk relation med mitt barn, jobbet går bra och jag tränar regelbundet vilket är något som verkligen får mig att må bra!

”Min älskade dotter. Min älskade lilla kämpe. En dag ska jag berätta den här historien för henne men att hon inte ska vara rädd.”

Jag älskar min dotter och vårt liv i dag över allt annat och jag måste ändå säga att allt var värt det. På kvällarna när hon sover brukar jag länge ligga och titta på henne och kan fortfarande inte fatta att hon är min. Min älskade dotter. Min älskade lilla kämpe. En dag ska jag berätta den här historien för henne men att hon inte ska vara rädd.

För jag är inte längre rädd. Vi går på museum och på bibliotek, vi fikar med vänner, bygger pussel och bakar kakor. Jag är som vilken småbarnsmamma som helst, men jag har varit i helvetet dit jag aldrig kommer kliva ner igen och jag skulle aldrig göra om det.

Det har tagit tid att skriva ner den här berättelsen men jag har kommit till en punkt där jag känner att jag med hjälp av min historia verkligen vill dela med mig och hjälpa andra som blir drabbade av förlossningspsykos, men också för att jag vill att de som har växt upp under liknande villkor ska få extra stöd på BB och i mödravården redan under graviditeten. Det borde finnas nationella riktlinjer för hur man i så hög grad som möjligt kan förebygga förlossningspsykos/förlossningsdepression och det borde verkligen finnas strategier för de som ändå drabbas. Kunskap måste spridas!

”Någon hade behövt säga till mig att jag inte är ensam. Jag har nämligen aldrig känt mig så ensam.”

Slutligen vill jag berätta min fullkomligt vidriga historia men ändå inge någon form av hopp om att man kan komma ut på andra sidan. Att livet kan bli helt normalt igen. Jag vill bli peer-support och stödförälder genom Mammatillmamma för att jag tror att det är vad jag hade behövt när jag inlåst vandrade runt där spritt språngande galen i sjukhuskorridorerna. Någon hade behövt säga till mig att jag inte är ensam. Jag har nämligen aldrig känt mig så ensam.

Tack till Annika, Annie, Erik och Fia. Ni har räddat mitt liv.

/Susanne

 

Utanför rummet står det ”Tove” på skylten – en berättelse om min förlossningpsykos
Jag håller min son i sängen och tänker ”det här är inte mitt barn” – En berättelse om postpartumdepression
Gamzes historia