När bebisbubblan svartnar

Alla dessa tårar som runnit har
De brinnande hjärtan vi tvunget bar
Vägen till dig var så ofattbar svår
Vägen till familjen som skulle bli vår
I sex långa år har vi väntat på dig
Nu är du här
Vår älskade tjej

Dagen efter jag födde vår dotter skrev jag denna dikten. Det var full snöstorm utanför fönstret på BB. Där inne låg jag med min bebis på bröstet och försökte förstå att min dröm gått i uppfyllelse. Att jag äntligen hade fått bli mamma.

Vad jag inte visste då, var att jag några dagar senare skulle kollapsa hemma på badrumsgolvet.

Detta är delar utav min livsberättelse om bebisbubblan som svartnade och mardrömmen som tog vid.

Min berättelse om postpartumdepression

Jag heter Emma och drabbades av en svår depression efter att jag fött vår efterlängtade dotter. En resa innan dess kantad av ofrivillig barnlöshet och fertilitetsbehandlingar.

Det var en – för mig – svår förlossning med extrem stress och dödsångest.

Jag minns så väl när jag hörde barnmorskan rapportera till BB att det varit en sedvanlig förlossning.. och jag tänkte: ”Sedvanlig? Men jag dog ju nästan?”

För det var precis så jag kände.
Att detta skulle jag aldrig överleva.

Efterföljande dagar hade jag svårt att sova, komma till ro och slappna av. När vår dotter var fem dagar gammal så kollapsade jag hemma på badrumsgolvet.

Min man stod med sin nyfödda flicka i famnen och såg på när ambulans och räddningstjänst la mig på båren och körde iväg till sjukhuset.

Ingen av oss förstod riktigt vad som hände där och då.

Depressionen började fysiskt

Min depression började väldigt fysiskt i min kropp och det tog tid innan vi förstod vad jag hade drabbats av.

Ofrivilliga skakningar, diarréer och en enorm orkeslöshet. Det kändes som att min kropp sprang ett konstant maraton, samtidigt som jag knappt kunde röra mig eller tänka en enda tanke klart, fastän jag tänkte tusen tankar samtidigt.

Akutsjukvården misstänkte tarminfektion men det friades jag ifrån. Gynekologerna såg inte heller något avvikande. Jag skickades hem och nätterna utan sömn fortsatte.

Jag började fyllas med ångest, oro, skuld och tårar. Ångest och oro över den kraftlöshet som jag kände. Över den mamman jag inte orkade vara. Skuld och tårar över allt jag inte klarade av.

Ett inre destruktivt mörker smög sig på, som jag aldrig vandrat i förut. Verkligheten förvrängdes och jag kunde inte längre lita på varken mitt sinne eller mina egna tankar.

Efter detta följde en lång och småkrokig väg. PIVA, psykologer, läkare, BVC.

Tack vare vänner, familj och primärvården så fick jag hjälp med det som visade sig vara en förlossningsdepression.

Fångad i ett ångestdrivet mörker

Tänk att jag kunde bli så sjuk att jag slutade se omvärlden i färg? Jag minns stunder när jag på riktigt förlorade mitt färgseende.

Att jag som varit solen med lättheten i sinnet – nu skulle se allt i svart och vitt?

Att jag Emma skulle bli fången i ett ångestdrivet mörker – känna så svår paralyserande ångest att tankar på att avsluta mitt liv – blev något jag romantiserade inom mig själv.

Men aldrig berättade för någon.

Innerst inne visste jag att döden inte var min utväg. Jag ville vara mamma till min dotter. Jag ville vara tillsammans med min familj. Familjen jag så länge längtat efter.

Detta blev min ledstjärna när jag höjde blicken mot horisonten och krigade i mina mörkaste inre rum.

Jag minns den genomträngande branden i mitt bröst varje gång min flicka grät om natten men jag var oförmögen att hålla om och trösta. Den brinnande ångesten och mina egna skrik i mörkret som försökte lindras med sömntabletter och ångestdämpande. För jag kunde inte trösta henne som jag så länge längtat efter. Mitt eget barn. Och skuldkänslorna som följde för att jag inte klarade det. För i mitt mörker klarade jag ingenting. Och allt var mitt fel.

Om och om igen.

”Känner du ingenting?”

Våren gjorde sig till känna och vi satt utomhus och fåglarna kvittrar. Vårsolen värmde.

Min man frågar: ”Känner du ingenting? Hör du inte fågelsången?”

Jag orkade knappt svara… Nej jag kände i n g e n t i n g. Det var en stund helt frånvarande av något som skulle kunna ha känts härligt eller fint. Det enda påtagliga just då var mitt inre krig.

Jag minns vidare ett ögonblick när jag kände så starkt att jag förlorat själen som jag alltid kallat min. Det blev så tydligt att mörkret jag befann mig i – höll på att utplåna mitt inre.

I denna stunden höll jag min dotter i famnen och i hennes ögon kunde jag nästan se mig själv. Att själen jag förlorat fanns inom henne. Det kan nog låta hemskt för en del. Men det var ett vackert ögonblick för mig.

Jag tror till och med att jag kände en gnista hopp. Om bara för en stund. För då var ju inte allt förlorat, om det fanns inom henne.

Jag kämpade. Vi kämpade. För henne. För oss. Jag har aldrig kämpat så hårt i hela mitt liv för att överleva. Att få börja leva livet jag så länge fantiserat om.

Hjälpen som tillslut kom

Jag fick verkligen den hjälpen jag behövde – på den svåraste vägen jag hittills vandrat på.

Hjälp av BVC och primärvården, familj och vänner. Medicinering, terapi och ovärderlig stöttning i vardagen. Detta räddade mig. Räddade min familj.

BVC stöttade och vägledde i föräldraskapet och skapade förutsättningar för kontinuerlig samtalsterapi med BHV-psykolog. BHV-psykolog som i samtal hjälpte mig att sätta ord på det jag kände och lära känna mitt mörker som nu fanns inom mig. Som även hjälpte mig att finna verktygen som jag behövde för att bli frisk igen.

Kontinuerliga och stöttande samtal med min läkare gällande min medicinering gav mig otrolig trygghet i att kunna förstå samt våga medicinera.

Familj och vänner gav så innerligt av sin egen energi och tid för att läka mig, dag som natt. Att ha människor som älskade mig, som ville och orkade hålla mig, när jag själv inte kunde. Det var helt ovärderligt och fortfarande svårt att sätta ord på idag.

Jag är även tacksam för de bilder och videos som vi sparade på vår dotter eftersom de första tre månaderna i hennes liv är endast fragment av en upplevd tid för mig. Jag kan nu få lov att uppleva den tiden annorlunda när jag idag blickar tillbaka på de minnen vi sparat.

För livet det kom åter.

Steg för steg, bit för bit fick jag upptäcka mig själv och lära mig att leva livet igen. Lära känna en ny version utav mig. Som ett barn som tar sina första steg i en annan dimension av den värld som hon tidigare levt i.

Första gången jag samsov med min familj. Första gången jag lagade mat. Första gången jag körde bil. Första gången jag handlade i en affär. Första dagen tillbaka på arbetet.

Varje steg med en klump i magen och en oro: Kommer jag klara det?

Hopp, glädje och framtidstro fick långsamt plats igen. Hjärtats rum som vart i krig – fylldes åter med kärlek. Ljusets strålar letade sig in i mörkrets djupa fåror och åter fick fylla upp plats.

Vägen framåt har inte varit spikrak. Det var bakslag när jag pushade för hårt, ville för mycket för tidigt. Jag brottades ofta med tanken om att jag snabbt skulle bli en frisk mamma.

Skiftet från att överleva till att LEVA tar tid.

Och vägen framåt – den lär.

Den mamma jag är idag

Jag är nu mamma till en fantastisk flicka på 6 år som är frisk, klok, glad, envis och nyfiken på livet.

Idag kan jag med otrolig tacksamhet och ödmjukhet berätta att jag mår mestadels väldigt bra. Jag lever och skapar det livet jag så länge önskade.

Minnessvårigheter påminner mig ibland om vad mitt sinne tidigare fått genomgå. Det är inte som förut.

När livskriser drabbar oss människor så finns det ibland ett före och ett efter – så är det även för mig.

Livet innan – jag drabbades av min förlossningsdepression – och livet efter.

Inte bättre eller sämre, utan olika.

Jag har flera nyanser inom mig nu i vad livet är och betyder för mig.

Det finns också en energi som jag behöver värna om och se efter, när jag nu kan njuta av allt det vackra jag oftast väljer att se och uppleva i vårt liv idag!

Jag vet också att det trauma vi var tvungna att genomgå – drabbades vi av.

Inget vi själva kunde förutspått.

Jag finner tröst i det när jag tänker på hur sorglig start vi fick i vårt föräldraskap.

Idag känner jag inga skuldkänslor eller skam. Sorgen bär jag kvar inom mig men jag bär även en stolthet över vad vi tillsammans lyckades ta oss igenom.

Jag jobbar själv inom vården och det känns meningsfullt för mig att få dela min berättelse med er.

Förutsättningarna i dagens sjukvård kan begränsa oss i patientarbetet när pressen och stressen gör att tiden inte alltid räcker till.

I mödravården önskar jag att de kvinnor som oroar sig för psykisk ohälsa i samband med graviditet/förlossning möts med empati och lyhördhet. Att vården i tidigt skede kan fånga upp och hjälpa de blivande föräldrar som har en uttalad oro eller löper en ökad risk av att drabbas av psykisk ohälsa.

I förlossningsvården önskar jag att varje kvinna blir bemött i hennes egna förlossningsupplevelse då den kanske inte alltid speglar likvärdigt med det medicinska förloppet. Något jag idag själv bär med mig i mitt egna patientarbete.

Oavsett om du är den som blir sjuk i psykisk ohälsa eller den som står bredvid. Alla drabbas – och bär sedan på sin egna unika upplevelse om vad som hände, hur det kändes och vad det lärt dom.

Jag hoppas att genom min berättelse kunna bidra till förståelse och medvetenhet hos blivande/nyblivna föräldrar men även till familj, vänner och personal som stöttar och hjälper.

Ni är helt ovärderliga.

Så många stunder
jag blickat ut över denna vy
Med en längtan att få bli mamma
till en flicka som du

Vad finns det mer att önska
nu när du är här?
Nu sitter jag där
Fylld av all kärlek i hjärtat som jag bär

Det stormade så svårt när du till oss kom
Inget som vi kunde rå för
Så vi kämpade oss igenom
Men allt var det värt

Vartenda sekund
Vi hade gjort allt igen
Om och om
Varje mörka stund

I slutet av vägen fanns ett vackert ljus
Att tillsammans blicka ut
Över vyn från vårt hus

Att få se solen gå ner
Över skogens vackra rygg
Är ett minne vi bär med oss

Här är du trygg