Hej du fina, fina mamma!

Jag antar att du läser det här för att du inte mår så bra. Först vill jag bara säga att vi gör så gott vi kan och det är mer än tillräckligt. Sänk ribban, var snäll mot dig själv och tillåt dig att känna alla känslor och tankar.

Andra mammors berättelser hjälpte mig när jag hade det som tuffast, och jag vill därför ge tillbaka. Kanske kan min historia avdramatisera de känslor du upplever just nu.

Det som skulle bli den finaste tiden i livet blev på många sätt den värsta. Oavsett vad du tänker eller känner, så har någon mamma redan tänkt eller känt samma sak. Du är långt ifrån ensam, glöm inte det ❤️

Graviditeten

Redan under graviditeten började oron. Oron att jag inte gjort allt jag kunde för det ofödda barnet, att jag skulle prioritera mig själv före bebisen. Borde jag sluta med parfymerade produkter helt? Åt jag av köttet trots att jag inte var helt säker på att det var genomstekt? Tvättade jag händerna ordentligt efter att jag rensat kattlådan? Kan bebisen skadas av att jag oroar mig för mycket?

Oron var påtaglig trots att jag hade svårt att begripa att det faktiskt låg en liten bebis i magen. Jag kände ingen direkt kärlek till gravidmagen, utan kärleken antog jag istället skulle komma den dagen då bebisen valde att titta ut.

Förlossningen

Jag hade planerat lugna veckor innan förlossningen. Istället föddes vår dotter tio timmar efter min sista arbetsdag. Allt gick bra, men jag hann inte med mentalt. Det var som att jag skjutit den känslomässiga förberedelsen framför mig, och plötsligt var allt här – utan att jag var redo.

Föräldraledigheten

Hemma från BB väntade jag på bebisbubblan. På den där villkorslösa kärleken som “alla” pratar om. Men den kom inte. Modersinstinkten fanns där – vaksamheten, ansvaret, rädslan – men inte känslan. Och det gjorde ont.

Som mamma förväntas man vara lycklig och det är otroligt tufft när man istället tampas med andra känslor. Jag började ifrågasätta mig själv och framförallt mitt föräldraskap.

Såhär i efterhand förstår jag att jag haft tvångssyndrom/OCD tidigare i livet. Som nybliven mamma slog det till med full kraft.

Tankarna började som oro för sjukdomar, fortsatte med rädslan att skada henne av misstag, och slutade med skrämmande impulser om att jag skulle vilja skada henne medvetet. Det var fruktansvärt.

Jag tvivlade på vad som var sant, på vem jag var, på om jag kunde lita på mig själv. Jag kände mig som en fara för mitt eget barn.

Ångesten kopplat till dessa tankar och känslor önskar jag inte ens min värsta fiende. Att ha ansvaret för en liten bebis, förväntas vara lycklig och samtidigt känna sig som att man själv är den största faran var fullkomligt vidrigt. Jag trodde att jag höll på att tappa kontrollen. Jag kände mig helt enkelt säker på att jag på något sätt skulle göra henne illa.

Hade jag sökt hjälp tidigare hade jag troligen kunnat förhindra många timmar av ångest. Jag hade önskat att vården informerat om hur vanligt tvångstankar är som nybliven förälder. Kanske hade kärleken kunnat få rota sig tidigare om jag inte varit upptagen med allt analyserande och ältande av dessa tankar?

Forskning visar att tiden efter förlossningen är en av de mest sårbara perioderna i livet för att utveckla tvångssyndrom. Många nyblivna mammor upplever skrämmande tankar kopplade till sitt barns säkerhet, och studier visar att OCD‑symtom ökar markant under postpartumperioden. Det är alltså betydligt vanligare än man tror – men fortfarande något som få vågar prata om. Det här handlar inte om vem man är som mamma, utan om hur hjärnan reagerar under extrem stress, hormonförändringar och ansvar.

Att inte känna den där självklara kärleken gjorde tvångstankarna ännu starkare. Jag överkompenserade genom att prestera rent praktiskt:

– hon var nästan alltid i min famn

– jag helammade trots smärta

– jag dubbelkollade allt, hela tiden

– jag läste på om varje risk, varje sjukdom…

Jag började slå knut på mig själv, vilket ledde till att jag kände mig otillräcklig, begränsad och dränerad på energi. Jämför jag med min sambo (som varit helt frälst i sin dotter från första stund) så hade han en mycket mer avslappnad inställning och förhållningssätt. Jag däremot började tvivla på alla mina beslut och ifrågasatte om jag hade goda intentioner/hjärtat på rätt plats.

Och när självtvivlet blev som störst kom känslor jag skämdes djupt över – irritation och avsmak. Detta spädde givetvis på mitt tvivel om min lämplighet som förälder och jag började undvika att vara själv med min dotter.

Jag ville inget hellre än att vara den där lyckliga mamman, men jag började koppla ihop min dotter med krav och prestationer som jag inte kände att jag levde upp till. Jag hade även en överhängande känsla av att hon inte tyckte om mig och kanske hade haft det bättre hos någon annan.

Tillfrisknande

Till en början vågade jag inte berätta om mitt mående för BVC. Jag var helt enkelt rädd att jag skulle framstå som en olämplig mamma och att det skulle kunna äventyra mitt föräldraskap. Jag kände inte heller igen mig i symtomen på förlossningsdepression, så jag fångades inte upp den vägen. Jag kunde dock prata med min sambo som var fantastiskt stöttande och förstående, trots att han inte kunde relatera till mina tankar och känslor.

Men tillslut kapitulerade jag, blev sjukskriven och min sambo fick ta över föräldraledigheten. Jag fick kontakt med en psykolog via BVC och började med antidepressiva läkemedel. Jag fick kunskap om OCD och fick då en större förståelse och blev mer förlåtande mot mig själv.

Jag tog även kontakt med Mamma till Mamma och fick en stödförälder som jag är otroligt tacksam för. Att prata om olika tankar och känslor gjorde dem mindre skrämmande och det kändes som att jag på så vis tog tillbaka kontrollen.

Jag började även prioritera mig själv igen. Successivt började jag må bättre.

Min dotter är idag 1 år och det mest fantastiska som finns.

Så till dig som läser och mår dåligt, ta hjälp! Du förtjänar att må bra. Mitt insjuknande var troligen en kombination av tidigare psykisk ohälsa (tvångssyndrom), prestationsångest, och skev förväntansbild. Dina tankar och känslor är inte så unika som du tror, problemet är att de fortfarande är tabu att prata om.

Och till dig som känner igen dig i tvångssyndrom; du kan aldrig vinna en diskussion med en tvångstanke.

Min psykolog likställde tvångstankar med telefonförsäljare. Det spelar ingen roll vilka argument du kommer med för att tacka nej, telefonförsäljaren hittar alltid kryphål och nya motargument. Det bästa du kan göra är att artigt tacka för erbjudandet, tydliggöra att du inte är intresserad, lägga på luren och sen fortsätta med det du gjorde innan telefonen ringde.

Så va snäll mot dig själv. Vi gör så gott vi kan och det är tillräckligt!

Stor kram,

Tilda