”Jag skämdes så mycket över att inte klara av att vara mamma” – En anonym berättelse om postpartumdepression

Jag ska berätta för dig om när den omtalade bebisbubblan aldrig infann sig. Hur svår mamma-rollen har varit, och är, för mig. För jag vet att jag inte är ensam, trots att det känns just som så. Det kan kännas som att jag är ensammast i världen, och ingen förstår mig. Men hur skulle de kunna göra det, när jag inte förstår mig på allt det här själv?  

”För mig var det bara en bebis – som vilken bebis som helst.”

Under graviditeten mådde jag bra, jag älskade att vara gravid, men redan där märkte jag att jag hade svårt att knyta an till bebisen i magen. För mig var det bara en bebis – som vilken bebis som helst. Jag längtade inte tills hen skulle komma p.g.a. stor separationsångest från graviditeten, jag liksom sköt det framför mig hela tiden. I sjunde månaden blev jag sjukskriven p.g.a. en lätt depression, och jag gick hem från ett socialt arbete till inget. Min sambo jobbade, och jag var så trött av både graviditet och depression att jag i princip isolerade mig hemma.  

När hen kom, efter 2 dagars igångsättning, kände jag ingenting. Jag, som den känslomänniska jag är, trodde att jag skulle drabbas av omedelbar kärlek – de där himlastormade känslorna som andra beskriver, men jag kände inte det. Jag kände mig tom. Trött. Sliten. Använd. Och jag kände framförallt ingenting för den lilla bebis som låg på mitt bröst. Jag stängde av känslomässigt, helt enkelt.  

”Jag är ofta dödsslut av att hela tiden vara på högspänning.”

Under BB-tiden var jag livrädd. Jag vågade inte lyfta upp hen, vågade inte byta blöja, och jag kunde inte sova överhuvudtaget. Mitt nervsystem stod på full beredskap, och ska jag vara ärlig så har den beredskapen hållit i sig i 6 månader. Jag är ofta dödsslut av att hela tiden vara på högspänning.  

Väl hemma gick allt åt skogen, både privat och vårdmässigt. Amningen fungerade inte, sömnen likaså. Livet skulle på nåt sätt ändå fungera med matlagning, vila, handling, hygien, bebisgos… Men det gjorde det inte. Det gick inte alls, och hela min värld rasade av allt kaos.  

Jag hade redan under graviditeten ett gott samarbete med psykiatrin och en barnmorska som utlovade snabb och noga uppföljning för att undvika att mina återkommande depressioner skulle förvärras, men när jag kom hem fanns ingen hjälp att få. BVC hade semester, så den träff man vanligtvis har under första veckan dröjde 3 veckor. Väl på det mötet konstaterade sköterskan att deras psykolog måste kopplas in då mitt mående försämrats, men det löftet dröjde 5 månader innan det infriades. Jag yrade runt i 21 veckor av panik och totalt mörker för att jag hade hamnat på ”fel väntelista”.  

”Min rädsla för mitt eget barn blev överväldigande.”

För under den tiden hann min postpartumdepression verkligen ta sats och gro, och min rädsla för mitt eget barn blev överväldigande. Jag klarade inte av att vara ensam med hen, inte ens ensam med hen medan min sambo gick på toaletten. Jag gick inte på några barnvagnspromenader, gick aldrig på en affär, kunde (och kan fortfarande inte) sova med hen i samma rum p.g.a. att min kropp blir så stressad. Och allt detta krossade mitt hjärta för jag ville, men kunde inte. Jag fick panikångest, och blev lamslagen varje gång min bebis gjorde ifrån sig minsta ljud. Min kropp var inställd på nivå fullt hot, och den agerade där efter.  

Mina planer och förväntningar på att få vara mammaledig, spendera dagarna med barnvagnspromenader, känna mig fri att t.ex. kunna ha med bebisen hem till vänner, handla e.t.c. gick i krasch, och samtidigt sjönk jag djupare och djupare ner i den depression som lämnade mig totalt orkeslös och fylld av skam och skuld. Jag skämdes så mycket över att inte klara av att vara mamma. Desto mer skam och skuld jag kände, desto mer distanserade jag mig från omvärlden och min bebis, vilket gjorde de känslorna värre och starkare.

”Självmordstankarna var stundvis svåra att hantera.”

Depressionen däremot njöt av mitt misslyckande, och påminde mig varje dag om att jag minsann var en hemsk mamma som inte kunde ta hand om mitt eget barn. Att jag var överflödig, att jag inte behövdes. Att jag bara var i vägen. Värdelös. Sämst. Hemsk. Äcklig. Den lurade mig även att tro att mitt barn inte tyckte om mig, och jag tyckte mig se fakta på det; fakta som i andras ögon var helt bisarra, men för mig ytterst verkliga. När jag såg dessa fakta så förstärktes tankarna att det blir bättre för alla om jag bara drog. Den meningen maldes dagligen, och självmordstankarna var stundvis svåra att hantera. För mig är det idag ett under att jag lyckades parera de så pass att jag fortfarande lever. Jag har överlevt tack vare små ljusglimtar såsom ett leende från mitt barn, ett skratt, en särskild blick… Små saker. De har varit min livboj.  

Så hur gör man då, när vården inte sätter in rätt hjälp i tid, och när man är en förälder som blir sjuk? Hur i hela friden tar man sig ur det, eller åtminstone få ner helvetet på en nivå som går att existera med? Jo, jag ska försöka förklara.  

Jag läste lite ur en bok för någon månad sedan om en kvinna som drabbats av depression. Boken heter Att snudda vid botten (av Sally Bramptom), och hon beskrev ordet ”sammanbrott” så tydligt. Hon menar att ett sammanbrott inte är en plötslig händelse utan snarare en långsam, utdragen process som sakta, sakta tar över. 
 

”Att ta sig ur ett sammanbrott är samma process fast tvärtom. Jag tänker att istället för att kärleken till mitt barn ska komma plötsligt så kommer den sakta, sakta.”

Jag instämmer i det, men vill även lägga till motsatsen: att ta sig ur ett sammanbrott är samma process fast tvärtom. Jag tänker att istället för att kärleken till mitt barn ska komma plötsligt så kommer den sakta, sakta. Långsamt, knappt märkbart till en början, men med tiden växer den och tar över mer och mer. Precis som mörkret som smög sig på så där långsamt, så kan även ljuset smyga sig på. Kanske smyger det ännu långsammare än vad mörkret gjorde, men det kommer. Det kommer där sakta, sakta, och jag är övertygad om att ljuset även kommer att komma till dig som fortfarande är i mörkrets process.  

Tid, min vän, är läkande. Ge det tid.  

Idag, 6 månader senare, erkänner jag villigt att jag fortfarande är i min långsamma process, men nu i processen som leder mig till mitt barn och inte ifrån hen. Så de dagar, som inte är lika ofta som förut, som jag fortfarande kan önska mig bort går jag till mitt barn och bara tittar på hen. Observerar hen i vad hen än gör, för det ger mig en paus från tankarna som försöker lura mig.  

För egentligen ville jag ju aldrig bort, jag ville bara vara en fungerande mamma.  

Jag har idag tack vare min depression väldigt låg uthållighet, men jag försöker göra det som går med det lilla jag har.  

Jag påminner mig ständigt om att när det kommer till att göra mitt bästa betyder det inte att jag ska bränna ut mig totalt. Sitt bästa kan vara att sitta en stund och öva på ett hålla sitt barn. Prata lite med hen. Lukta på hen. Le mot och med hen. Små, små saker i liten, liten takt. Långsamt.  

För långsamt leder också nånstans, har jag hört❤️” 

 

”Jag ville inte se någon annan lycklig med deras bebis, för jag var så olycklig med min” – Saras berättelse om postpartumdepression
”Ibland funderade jag på om jag inte bara skulle ta bilen och typ köra in den i en vägg” – Josefins berättelse om postpartumdepression
”Jag kände inte den där euforin” – Ronjas berättelse om postpartumdepression