”Jag föll, svart och handlöst ner i ett svart hål” – Anonym berättelse om förlossningsdepression

Hej! När jag skulle bli mamma hade jag en vision av vilken typ av mamma jag ville bli. Som så många andra. När bebis kom var jag redan deprimerad efter flera månaders foglossningar och oro. Jag föll, snabbt och handlöst in i ett svart hål.

Men det var inte bara svart, jag var så lycklig samtidigt. Äntligen var han här! Jag älskade honom över allt. Sen kom besvikelsen över mitt eget föräldraskap. Min mans familj var mycket i fokus och jag klarade inte av att vara den tigermamma jag trodde att jag skulle bli. Jag som skulle skydda mitt barn från allt. Som hade höga krav på andra som skulle vara nära mitt barn (tvätta händerna innan de var nära honom t.ex.) – jag klarade inte av att sätta gränserna. Min man likaså, men han var okej med det för det var ju hans familj.

Det gick så långt att jag kände att jag snarare agerat surrogatmamma åt min mans familj, än att jag faktiskt fått barn själv. Han kändes inte som min alls, var inte ens lik mig. Hela hans första levnadsår hade jag panikångest. Ångest över vilken misslyckad mamma jag var. Ångest över att min man skulle lämna mig o ta barnet med sig till sig o sin familj (helt irrationellt, fanns inga sådana tecken överhuvudtaget, allt var mina rädslor).

Sökte hjälp o träffade totalt 7 psykologer innan jag till slut fann min hjälp. I mamma till mamma och Eva Lyberg (@mammapsykologi på Instagram). Jag trodde jag var helt ensam och galen. Skämdes så mycket för mina ”sjuka” tankar. Men medmammornas mailsvar luckrade upp mina rädslor. Evas alla fantastiska inlägg om anknytning fick mig att inse att jag ju var en jättebra mamma. Det tog 1,5 år av hans liv innan jag hjälpte mig själv ur min förlossningsdepression.

Nu är han 2,5 år och jag jobbar dagligen med mina krav på mig själv. Jag blir bättre, men framförallt har jag mått bra inuti en längre tid. Till dig som kämpar vill jag säga: Du är inte ensam. Det kommer bli bättre ❤️ Kram från en mamma till en annan.

(Personerna på bilden har ingenting med författaren att göra)

”Jag ville inget annat än att lämna tillbaka min dotter” – Carolines berättelse om sin postpartumdepression
”Efter vi hade lämnat BB fanns inte längre något fokus på mig” – Daniellas berättelse om postpartumdepression
”Jag kände inte den där euforin” – Ronjas berättelse om postpartumdepression