”Jag kände en extremt stor skuld över att inte orka vara mamma” – Emmas berättelse om postpartum depression

Jag vill börja med att säga att det här är min berättelse, mina känslor och min sanning. Det innebär att du kanske upplever något liknande men känner på ett helt annat sätt vilket är okej. Jag vill dela med mig av min berättelse för att just du ska känna dig mindre ensam i något som är tungt och för att visa att allt inte alltid är som att gå på rosa moln.

När vi bestämde oss för att försöka skaffa barn blev vi lätt gravida. Jag förstod tidigt att jag var gravid men innan jag ens hann ta ett test för att bekräfta det vaknade jag en natt med sjuka smärtor i magen. Det gjorde så ont att jag kallsvettades och mådde illa. Jag ringde 1177 och en dam med whiskyröst förklarade ett det var ett missfall på gång. Jag tror att det här var startskottet till en växande oro. Men två dagar senare hade jag fortfarande inte börjat blöda och testet visade att jag var gravid.

”I vecka åtta knockades jag av ett illamående som var konstant, dag som natt och en utomjordisk trötthet. Jag hade noll ork att hjälpa till hemma och mådde illa konstant.”

Jag har ett yrke som jag inte får utöva som gravid vilket gjorde att jag väldigt tidigt var tvungen att berätta för min chef och övriga kollegor. Jag kände mig inte alls bekväm i det och det innebar även en stor förändring av mina arbetsuppgifter. Jag vet att min chef gjorde så gott han kunde för att skaka fram stimulerande arbetsuppgifter men trotts detta har jag och har alltid haft svårt att sitta instängd på ett kontor. Det ger mig myror i benen och ångest, sån där som bara kryper i hela kroppen och det känns som jag vill krypa ur mitt skinn. I vecka åtta knockades jag av ett illamående som var konstant, dag som natt och en utomjordisk trötthet. Jag hade noll ork att hjälpa till hemma och mådde illa konstant. Jag kämpade på för att jobba för sån är jag. Måste klara allt, vill inte visa mig svag. Det dåliga samvetet gnagde för att jag inte orkade hjälpa till hemma, jag kände mig som en urkass flickvän och tyckte inte jag presterade tillräckligt bra på jobbet. Hela tiden fanns känslan och oron över missfall där. I vad jag minns det som vecka nio fick jag en blödning och tänkte att ”nu kom missfallet hon på 1177 pratade om”. Vi åkte in till gynakuten för kontroll. Magiskt nog såg kontrollen bra ut och det fanns ett litet, litet hjärta som tickade. Längtan efter vecka 13, som säga vara en milstolpe för missfallsrisken minskar, var påtaglig dessa veckor.

Under hela min graviditet har Covid-19 härjat. Det har gjort att min sambo fått vara noll inkluderad i alla undersökningar, både planerade och akuta. Det är inte lätt att vara själv när man är som mest oroad och rädd. Jag fick hela ansvaret med att producera en bebis i min kropp men även att ta reda på all information och kunna förmedla den vidare till min sambo.

”Hur positiv jag än försökte vara var kroppen full av hormoner, trötthet och oro vilket i sin tur ledde till att jag började klanka ner på mig själv. Det i sin tur började skapa en oro som sakta övergick till ångest.”

Vecka 13 kom och vi valde att göra ett så kallat KUB test. Där vi bor erbjuds alla gravida detta. Natten inför var jag så rädd att något skulle ha hänt, att fostret inte skulle leva. Jag fick som sagt gå själv på undersökningen. Barnmorskan meddelade att hon såg ett tickande hjärta. Jag kunde andas ut. Men lättnaden varade inte länge. När hon hade lagt in alla värden i datorn visade det sig att jag hade 1/3 i risk att fostret hade down syndrom. Jag och min sambo hade diskuterat det innan och bestämt oss för att behålla barnet även om det fanns en avvikelse som innebar down syndrom. Men det kom ändå som en chock. En läkare kom in och berättade massa fakta och om hur vi kunde gå vidare. Vi bestämde att ett fostervattensprov skulle göras i vecka 17. Det är brutalt att få all den informationen själv, att inte ha sin andra hälft med sig. Plötsligt stod jag där med massa information och skulle förmedla den till honom. Jag som inte hade greppat det än ens. Det var så tudelade känslor, en sida var lycklig över ett levande foster och de fina bilderna vi fick med oss och den andra förvirrad och oroad. Veckorna som följde efter var ett stort känslokaos för mig. Vi skulle berätta för våra familjer samtidigt som oron över att något var fel ständigt fanns där. Även om vi bestämt oss för att behålla barnet vad resultatet än visade fanns det mycket tankar. Hur svår skulle diagnosen vara i så fall och skulle andra problem så som hjärtproblem medfölja. Jag tror att det var under de här veckorna mina tankar om att min kropp kanske inte var kapabel att producera ett barn startade. Hur positiv jag än försökte vara var kroppen full av hormoner, trötthet och oro vilket i sin tur ledde till att jag började klanka ner på mig själv. Det i sin tur började skapa en oro som sakta övergick till ångest.

Vecka 17 var det dags för fostervattenprov. Provet i sig ökar risken en liten aning för sent missfall. För att lindra min oro sökte jag på nätet efter andras berättelser. Utan kunskap vart jag skulle leta hittade jag mest sidor där allt gått åt helvete för alla. Det lindrade ingen ångest utan spädde bara på. Vid fostervattenprovet fick min sambo vara med, det är det enda tillfället på sjukhuset han fått delta (om själva förlossningen). Provet gick bra och jag fick en spruta ifall fostret skulle ha annan blodgrupp än mig då jag är negativ. Vi fick även veta att det skulle ta ytterligare två veckor att få resultatet på provet.

Ännu mer oro och väntan och nu började jag faktiskt må ganska dåligt. Att klanka ner på sin kropp och inte tro på sig själv att man kan lyckas med något skapar en ond cirkel rakt ner. Det bidrar även till en jobbig ångest som för mig gjorde att jag helst ville dunka huvudet i väggen för att bli av med. Jag gjorde inte detta men känslan var extremt påtaglig.

Resultatet kom genom ett telefonsamtal från läkaren. Allt såg bra ut. Glädjetårarna rann för oss båda. Nu kanske jag äntligen kunde börja slappna av och få njuta av att vara gravid.

”Jag var rädd, hade ont och visste att något var fel. Att inte bli trodd i den situationen sänkte mig totalt.”

Vi tog fina bilder och la ut på sociala medier, berättade för alla att vi väntade barn. Jag fick njuta i kanske en vecka innan jag började få sammandragningar. Jag hade aldrig varit gravid innan men förstod snabbt att så där ska det inte kännas. Här började en oändlig massa akuta besök på sjukhuset. Vi åkte in till gynakuten och som vanligt fick min sambo inte vara med. Allt såg bra ut vid kontrollen och läkaren trodde jag hade så kallade brixton hicks samandragningar, att livmodern övar. Det eskalerade dock och jag fick även ont. In för ännu en kontroll och vid detta tillfälle tyckte personalen på gynakuten att jag överdrev. Jag fick inte ens bli undersökt utan blev hemskickad. I bilen när jag skulle berätta för min sambo bröt jag ihop. Jag var rädd, hade ont och visste att något var fel. Att inte bli trodd i den situationen sänkte mig totalt.

Sista dagen i vecka 21 (alltså 21+6) blev det värre igen. Jag hade sån sjuk ångest för att ringa för känslan att inte bli trodd var så färsk. Jag ringde till förlossningen istället i hopp om att få komma dit men hon hänvisade mig till gynakuten. Jag åkte in och fick träffa en läkare som kunde konstatera att min livmodertapp krymp till halv längden, vilket den inte ska ha gjort efter bara halva graviditeten. Jag blir inlagd över natten för kontroll. Dock skulle de inte kunna göra något förrän efter midnatt i fall något mer skulle hända. Reglerna i Sverige säger att från vecka 22 räknas fostret som ett barn, innan dess gör man inget. Jag var inskriven över natten och dagen efter såg kontrollerna bättre ut och fick åka hem men med en sjukskrivning. I och med detta skulle jag vara så stilla som möjligt och ligga ner mycket.

Jag vet inte hur många nätter jag gått upp och stått under stjärnorna ute på altanen och stört gråtit för jag inte orkat, för att ångesten varit så påtaglig och tvivlen på mig själv tagit över

Härifrån är det mesta luddigt. Kontroller flyter ihop och antalet akuta besök på förlossningen är svåra att räkna. Jag har alltid använt rörelse för att må bra, för att lindra eventuell ångest osv. Helt plötsligt fick jag knappt gå upp ur sängen. Min sambo jobbade och jag var hemma med mina tankar. Tankarna om välmående barn och att jag inte var värd det. Någonstans här kände jag att jag nog behöver lite hjälp. Jag kontaktade en psykolog och fick komma dit och prata, samtidigt hade jag en konstant läkarkontakt på min MVC. Utöver det åkte jag in akut till förlossningen flera gånger i veckan för kontroll när sammandragningarna ökade. Från att det var ungefär tre månader kvar av graviditeten började jag drömma mardrömmar varje natt om att mitt barn dog i magen. Vid det laget visste jag att det var en pojke. Jag vet inte hur många nätter jag gått upp och stått under stjärnorna ute på altanen och stört gråtit för jag inte orkat, för att ångesten varit så påtaglig och tvivlen på mig själv tagit över.

När jag väl bad om mer hjälp hos läkaren var det för sent att börja med medicin. Det var för nära förlossningen och skulle påverka barnet mer än göra nytta för mig. Jag fick dock något utskrivet som skulle hjälpa mig att sova för att åtminstone få lite mer energi. När jag ska hämta det på apoteket blir jag ifrågasatt om jag verkligen sagt till läkaren att jag var gravid och han rabblade upp en mycket stor mängd risker med att ta medicinen. Även om jag egentligen visste att läkaren var expert så i min oro och ångest så vågade jag inte använda medicinen. Vid det här laget var jag totalt slutkörd. Jag vet att jag undrade hur jag skulle klara en förlossning och hur jag sen skulle kunna ta hand om mitt barn. Efter flera besök och påtryckning från min barnmorska valde man att sätta igång mig dagen efter BF. Jag hade varit noga att skriva i ett förlossningsbrev hur jag mådde och vilken hjälp jag ville ha vilket jag i efterhand är så glad över. Äntligen fick min sambo dessutom vara med vilken var en stor lättnad. Förlossningen gick bra och på något magiskt vis hade jag kraft kvar till den.

Efteråt började kaoset igen. Det var fullt på BB och jag hade blivit lovad att min sambo skulle få stanna på grund av mitt mående men så blev det inte. Jag fick dela rum med en annan nybliven mamma. Min son var allt man kunde önska och han mådde bra. Min kropp hade gjort det! Men amningen ville inte fungera. Min son gallskrek för att han var hungrig, han gallskrek när man la ner honom. Jag visste att barn ska sova på rygg för annars kunde de ju dö. Det stod överallt. Vilket gjorde att jag inte kunde sova för enda som fungerade var att han sov på mig. I efterhand har jag förstått att vissa barn har större överlevnadsinstinkt än andra och vill därför ha konstant närhet. Jag var vaken i 48 h i sträck och förstod inte hur jag skulle klara det här.

”Jag kände en extremt stor skuld över att inte orka vara mamma, att inte orka ta hand om mitt barn. Jag var livrädd att min sambo skulle lämna mig för att jag inte dög och för att mitt barn skulle hata mig”

Jag var så full av olika känslor liksom andra nyblivna mammor. Ångesten över att det inte gick att amma. Hela samhället sprutar en full med information om att man ska amma för barnets skull. Min son hade väldigt ont i magen i början men i mitt mående trodde jag han blev ledsen för att min sambo åkte till jobbet och att han inte ville vara med mig. Jag insåg tillslut med lite hjälp att så här ska man inte må. Man ska inte gråta i panik över att man inte orkar lösa sin mammaroll när ens partner går till jobbet. Jag kände en extremt stor skuld över att inte orka vara mamma, att inte orka ta hand om mitt barn. Jag var livrädd att min sambo skulle lämna mig för att jag inte dög och för att mitt barn skulle hata mig. Efter ett samtal med en läkare blev jag sjukskriven och fick medicin mot depression. Min sambo blev föräldraledig istället, här började det vända. Jag kunde vila mer och vi kunde turas om att mata. Jag valde att sluta försöka amma och ge ersättning istället Det är ett av de bättre besluten jag tagit. Varken jag eller min son mådde bra av amningen och ersättning är lika bra det, eller ännu bättre i vår situation.

Jag var sjukskriven i ungefär tre månader. Dessa var en stor utmaning, att försöka börja lita på mig själv igen, att inse att jag kan och att inget av det som hände var mitt fel. Jag har alltid känt en extremt stark känsla av att beskydda och ta hand om min son men det tog ungefär tre månader att känna att jag älskade honom. Den känslan har bara växt och växt från den dagen.

”Många säger att man ska vara tacksam eftersom man välsignats med en graviditet. Jag är väldigt tacksam över min son men jag är inte tacksam över att graviditeten var som den var. Jag har samma rätt att må dåligt även fast jag haft lätt att vara gravid”

Det har tagit många månader att känna att min vanliga energi börjat hitta tillbaka men i skrivande stund, när min son är åtta månader, finns den här allt oftare. Idag skulle jag säga att jag mår bra. Jag ramlar fortfarande dit ibland i mina tankar men har fått verktyg att hantera detta. Det kommer kanske vara en livslång utmaning men vad vore livet utan utmaningar. Jag har känt mig både ledsen och arg över den starten vi fått tillsammans men jag har landat i att det är vår start och att jag lärt mig så mycket ifrån det. Jag är mer ödmjuk och njuter mer av min son. Jag har fortfarande saker jag inte haft ork att ta tag i så som min vikt, det ger mig till viss del ångest. Inte för siffran som står på vågen utan för att jag inte orkar det jag orkat förut. Men jag tror att var sak har sin tid. Jag har inte heller velat lämna ifrån mig min son, vilket nog är någon slags kompensation sedan första tiden. Men det blir bättre och jag känner mig redo för det. Under hela min graviditet och efteråt har jag haft dåligt samvete för att jag mått dåligt. Många säger att man ska vara tacksam eftersom man välsignats med en graviditet. Jag är väldigt tacksam över min son men jag är inte tacksam över att graviditeten var som den var. Jag har samma rätt att må dåligt även fast jag haft lätt att vara gravid. Idag känner jag inte alls skuld över det och delar gärna med mig av min berättelse för att visa att allt verkligen inte alltid är perfekt.

Det jag önskar är att vården blir bättre på att fånga upp det psykiska måendet. Inte en enda gång fick jag frågan hur jag mådde. Jag har fått slagits för att få vård jag behövt psykiskt. Jag är inte bitter över det men önskar att skyddsnätet skulle fungera bättre och jag tror att delar hade kunnat förbyggas med rätt hjälp i tid.

Till dig där ute som kämpar. Du är inte ensam! Be om hjälp om du behöver och vill ha det, stå på dig.

”Jag inbillar mig att alla stirrar och dömer” – Camillas berättelse om första tiden som förälder
”Det kändes som att jag förstört vår familj” – Lovisas berättelse om postpartumdepression
”Deprimerad och världens lyckligaste på samma gång” – Emmas berättelse om postpartumdepression