”Deprimerad och världens lyckligaste på samma gång” – Emmas berättelse om postpartumdepression

Jag är idag 28år. Jag har längtat efter barn i stort sett hela mitt ”vuxna” liv. Blev gravid 2020 och man kunde ta på lyckan, den svämmade över.  

När BF kom så kom det ingen bebis. Vi gick över och efter 10 dagar så vart vi igångsatta. När vi åkte in hade jag inte sovit något alls, nervositeten & förväntan var tog över.  

Efter igångsättning, intensiva värkar och ett dygn senare så kom våran älskade son genom ett urakut kejsarsnitt. Han hade kilat fast sig i bäckenet och trots det så fortsatte man att försöka få ut honom ”den normala vägen”. På grund av detta så fick jag i stort sett genomgå ”två förlossningar”. Dom klippte mig och drog med sugklocka 4 gånger innan min sambo ställde sig upp och skrek. Då tryckte dom på akutknappen och efter 5 minuter så var våran son ute. 

Med detta så hade jag ont, både i magen och där nere, var en nybliven mamma och alla känslor som kommer med det. Detta var i början på 2021 och Corona var och härjade i vårt land. Man skulle dra ner på fysiska kontakter och helst inte ses.  

”Och när läget blir kritiskt så kändes det som att vi ej skulle klara det. Men min son mådde bra, tack och lov. Men det gjorde inte jag.”

Denna förlossningen satt djupa spår i mig, jag trodde min son satt fast halvt ute och att vi förlorade honom när allt vart till ett akut läge. Alla katastroftankar och när läget blir kritiskt så kändes det som att vi ej skulle klara det. Men min son mådde bra, tack och lov. Men det gjorde inte jag. 

Med Coronan och som nybliven mamma så var man rädd att träffa folk som förr. Därför vart det också att jag satt mycket hemma själv och hann grubbla en hel del. Jag tänkte att nu har jag min fina son och jag har fått det jag önskat mig, varför känner jag inte sprudlande glädje? Jag var glad och tacksam för vårat friska barn, men något kändes fel.  

Dagarna gick och i maj när min son var 3 månader gammal så började han kaskadkräkas. Han var ingen ”kräk-bebis” i vanliga fall så vi reagerade direkt. Vi kontaktade 1177 och vi åkte in till sjukhuset. Vi vart inlagda på observation, detta var en måndag. Sjukhuset felbedömde min son. Trots att vi sa att han ändrat utseende och var illa medtagen så tyckte personalen att våran son såg ”bra ut”.  

Efter 5 dagar vart läget kritiskt och då konstaterades det att våran son var uttorkad och att läget var akut. Han var på gränsen till hjärtstopp och det gick knappt att få in nålen för dropp. Detta hände trots att vi försökte stå upp mot en sjukvård som tyckte sig veta att våran son såg bra ut. Vi höll alltså på att mista honom, nu gick det (efter många timmar) att få dit en nål men väl där och då visste ingen hur det skulle sluta.  

Jag hann tänka att varför händer detta? Vi fick vår efterlängtade son och efter 3 månader så skulle han försvinna från oss? Nej, det kan inte vara meningen.Efter stor viktnedgång och denna uttorkning så vart det en tuff tid att försöka ”mata upp” honom. Men hur tar man sig igenom detta?  

 Jag försökte hela tiden tänka att jag inte får känna att detta var det värsta som hänt, för det finns föräldrar som har det värre, som kanske mister sina barn eller får ännu sjukare barn. Och så är det självklart, men detta är ju det värsta som hänt oss.  Och efter den traumatiska förlossningen så hann inte min hjärna med att bearbeta det innan nästa traumatiska händelse kom.  

”Jag är deprimerad och världens ”lyckligaste” på samma gång.”

Nu står jag här i dag, är lyckligare än någonsin för att jag har min son, men ändå så mår jag så otroligt dåligt. Jag är deprimerad och världens ”lyckligaste” på samma gång. 

Jag vill säga att det är okej att må dåligt, det är okej att känna sig helt orkeslös trots att man är mamma. Man är en bra mamma till sina barn trots att man är deprimerad.  

Jag var rädd att jag inte skulle kunna klara av att gå vidare, men nu (snart 1 år efter förlossningen) så går jag till psykolog & bearbetar det som hänt. Det är skönt att göra det och att även veta att det är okej att må dåligt, det är okej att vara trött, det är okej att gråta. 

”Jag ville inte ha min son. Jag var rädd för att han skulle känna min ångest” – Elins berättelse om sin postpartumdepression
”Men lilla gumman, hur mår du?” – Alexandras berättelse om sin förlossningspsykos
”Jag ville bara lämna tillbaka honom till BB och få tillbaka mitt gamla liv” – Kajsas berättelse om sin postpartumdepression