”Jag kände inte den där kärleken som många uttrycker” – Josefines berättelse om sin postpartumdepression

Jag var tillsammans med min exman och vi bestämde oss för att vi ville bilda familj. Redan första försöket så vart jag gravid, men det slutade i ett tidigt missfall, och vi vart väldigt ledsna över det. Alla drömmar och förväntingar som man redan har börjat bygga upp, bara försvann.

Så vi bestämde oss att försöka igen, direkt efter jag hade slutat blöda. Jag blev gravid direkt igen men började få ont i magen. Jag besökte akuten där en läkare sa att jag hade blod fulla buken och att det var ett utomkvedshavandeskap och jag skulle opereras akut. Då slog drömmarna bort igen… där tänkte jag att jag nog aldrig kommer att få bli mamma. När jag vaknar upp efter operation så berättar läkaren att dom inte behövde ta bort något från mina äggledare, allt såg nu bra ut igen. Detta var en söndag.

På torsdagen så skulle jag besöka LAB för att se så att gravidhormonet har gått ner, men då hade det gått upp, ganska drastiskt. Så dagen efter så fick jag komma till specialistmödravården där dom efter många undersökningar konstaterade att det låg ett foster i min mage. Och det fostret stannade kvar, och jag hade en ”normal” graviditet, utan komplikationer. Förlossningen var ”normal”.

”Jag kommer ihåg hur jag låg och kollade på honom och kände, ingenting.”

Min upplevelse av förlossningsdepression började ca 20 minuter efter att min son var född. Jag kommer ihåg hur jag låg och kollade på honom och kände, ingenting. Jag kände inte den där kärleken som många uttrycker när dom fått barn, jag kände heller ingen lycka att ha blivit mamma, snarare tvärtom. Och jag kände sån skam över att verkligen ha försökt att bli med barn, misslyckats, och försökt igen. Jag ville ju bli mamma egentligen.

”Jag fick sån ångest över att jag var den enda personen i min sons liv som kunde hålla honom vid liv”

Jag tyckte att amningen var hemsk. Jag fick sån ångest över att jag var den enda personen i min sons liv som kunde hålla honom vid liv. Det var ingen som informerade mig om att ersättning faktiskt fungerar om inte amningen går bra. Min son fick inte i sig tillräckligt och var missnöjd eftersom han inte blev mätt. Jag kommer ihåg första gången då han fick tillägg efter en amning, och han var så nöjd och sov länge.

”Jag sökte inte hjälp eftersom jag tänkte att dom nog kommer att ta min son om jag uttrycker vad jag känner just nu”

I ungefär 3 veckor så mådde jag hemskt dåligt exakt kring kl 16 på eftermiddagen. Varje dag så slog det till just den tiden. Jag kände känslor av otillräcklighet och att jag bara ville gå tillbaka till livet som var innan. Jag sökte inte hjälp eftersom jag tänkte att dom nog kommer att ta min son om jag uttrycker vad jag känner just nu. Jag hade aldrig tankar på att göra honom illa eller så, men, jag kände att skulle något hända honom, så hade det inte gjort mig något… Och skulle jag sökt hjälp då så tänkte jag att dom nog skulle tycka att jag inte var kapabel att bli mamma. Så jag sa inget. Inte till nån. Min exman såg ju att jag mådde dåligt, men jag sa inte varför. Efter några veckor så vart känslorna bättre. Nog i samband med att jag bestämde mig för att inte fortsätta amma, utan ge ersättning på heltid.

Idag är min son 5 år och jag mår bra. Jag väntar min andra son som kommer om 2 månader. Med en ny man. Vi försökte bli gravida i 1.5 år och ca 1 vecka efter att jag fått reda på att jag faktiskt var gravid så började det igen. Varje eftermiddag vid 16 så hamnade jag i en depression. Tankar om att göra abort var stora. Och jag förstod inte varför. Vi hade försökt i 1.5 år… jag ville ju verkligen det här! Efter ca 1 vecka så började ge mig ut på promenader kl 16, och efter ett tag så var känslorna borta.

”Jag är mamma och jag älskar min son över allt annat, och skulle jag få en förlossningsdepression, så vet jag att det inte vara för evigt.”

Rädslan att få en förlossningsdepression finns inte hos mig just nu. Det känns som att jag under denna graviditet har mer koll på vad som komma skall. Jag vet att jag inte behöver amma om jag inte vill, bara det känns som en lättnad. Jag vet också att jag kan det här. Jag är mamma och jag älskar min son över allt annat, och skulle jag få en förlossningsdepression, så vet jag att det inte vara för evigt. Jag vet att inget varar för evigt. För det var min rädsla i början då jag var nyförlöst, att jag aldrig kommer att få sova en hel natt, inte ens någon timme i sträck, och att livet var helt upp-och-ner-vänt, men allt har sin tid verkligen.

Kram, Jossan

”Det liv vi levde var inte okej” – Mikkans berättelse om illamående under graviditeten
”Jag har gång på gång blivit sviken av vården” – Hannas berättelse om sin graviditetsdepression
”Jag ville bara lämna tillbaka honom till BB och få tillbaka mitt gamla liv” – Kajsas berättelse om sin postpartumdepression