”Efter vi hade lämnat BB fanns inte längre något fokus på mig” – Daniellas berättelse om postpartumdepression

Jag vill bara säga att jag idag varit på mitt 2 månaders-uppföljningssamtal med min barnmorska. Det finns så mycket som jag varit besviken på, mina förväntningar på ”systemet” är och varit för höga.

Tiden under graviditeten har haft fullt fokus på mitt mående och uppföljning av bebis. Men efter att ha lämnat BB är det bara frågor om Leo från BVC en gång i veckan. Inget fokus på mig. Och när alla i ens omgivning ställer frågan ”hur mår du” så är det egentligen ingen som lyssnar tillräckligt länge och intresset av att höra att man inte mår bra finns inte där.

Ibland var det så illa att jag var avundsjuk när han var ute och hjälpte vänner med ärenden i det fina vädret och jag satt inomhus och ammade.

Det är egentligen inget fel på mitt fysiska mående men jag behövde höra idag att mina tankar och känslor är och varit normala. Avundsjuka på att min sambo får gå till jobbet, har tid att gå på toaletten och duscha när han kommer hem. Ibland var det så illa att jag var avundsjuk när han var ute och hjälpte vänner med ärenden i det fina vädret och jag satt inomhus och ammade. Vilket för mig kändes som flera timmar om dagen.

Så fort jag hade en lucka fanns det alltid något att fixa, lägga i tvätten, ta disken, laga mat, handla. Ibland prioriterade jag bort att gå på toaletten mellan varven.

Nu har jag såklart fått till lite rutiner med Leo som gör att jag ändå hinner mig själv lite. Men mitt behov av egentid är större… Ja ni fattar.

Jag känner också stor skam för att jag inte orkar ringa eller skriva med kompisar, ibland har jag även haft ångest innan jag ska åka och träffa dem.

Idag grät jag under samtalet med min barnmorska. Vet ni varför? Jo för just de saker jag skrev här ovan och några till får mig att känna så sjukt mycket skam. Ingen har berättat vilka faser man går igenom samtidigt som total trötthet går genom kroppen. Jag känner också stor skam för att jag inte orkar ringa eller skriva med kompisar, ibland har jag även haft ångest innan jag ska åka och träffa dem. Men längst inne, det jag inte vågar berätta för folk är mina stunder av tankar att inte finnas längre, och att jag försökt göra slut med min sambo som jag varit tillsammans med i 10 år minst två gånger. För mig hade ”varannan vecka” varit bättre avkastning än det vi har nu.

Kommunikationen, stödet och avlastningen finns inte där. Jag får sån ångest när jag inte ställer upp för att han ska ha ”egentid” men egentligen så är det jag som behöver hjälp. Bli omhållen, få middag tillagad och to do listan riven. ”Jag fixar älskling” snälla kan du inte säga det en gång?

Min största insikt sen jag kom hem från BB är att jag har svårt att be om hjälp.

Jag hade inte så stort utrymme att ventilera och sätta ord på känslor så istället yttrade det sig i skrik och bråk hemma.

Och det är inte konstigt. Mitt arbete går ut på att stötta andra och vara professionell. Jag har också varit den som tagit på mig alla andras känslor under uppväxten. Jag hade inte så stort utrymme att ventilera och sätta ord på dem så istället yttrade det sig i skrik och bråk hemma. Inget fel med det heller.

Men insikten är viktig.

Jag skriver detta inlägg för jag vill minnas hur jag kände under denna perioden. Kanske hjälper det någon annan?

Idag mår jag bra, vi jobbar på familjepusslet och Leo mår också bra ❤️ jag måste släppa kontrollen, och när man mår dåligt så är kontroll det enda man har kvar… men det finns ljus i tunneln!

Vill avsluta med att samtalet med min barnmorska var givande. Jag rev nästan alla murar och hon kunde känna igen sig i vissa delar, det lättade på min ångest och depression.

”Lilla Nisse kommer upp på bröstet men jag är någon annanstans” – Idas berättelse om sin förlossningsdepression och förlossningspsykos
”Jag ville bara lämna tillbaka honom till BB och få tillbaka mitt gamla liv” – Kajsas berättelse om sin postpartumdepression
”Jag har svårt att knyta an till min bebis” – Maries berättelse om postpartumdepression