”Jag känner att hon skulle ha det bättre med en annan mamma” – Linns berättelse om postpartumdepression

Idag vill jag berätta om mina erfarenheter kring graviditet, förlossning och tiden efter. Inlägget är långt, men jag tror att det kan vara ett givande perspektiv in i hur illa det kan bli, men också hur bra det kan bli sen.

Först vill jag berätta att jag har diagnoserna bipolär typ 1 och ADHD, vilket redan från början sätter mig i riskgrupp för att drabbas av depressioner, manier och psykoser vid extrem stress. Dock var min ADHD odiagnostiserad under denna tid. Där vi landade tillslut med mig var utmattningsdepression 5 månader efter förlossningen. En del i denna uppsats kommer att vara utdrag ur min dagbok som jag förde då, men jag vill varna er om att tankarna är otroligt mörka.

”Jag hatar mitt liv. Allt jag gör är för andra. Jag städar, byter blöja, matar, tröstar, lagar mat och sover (typ) för att orka med en till dag. Jag känner ingenting för min dotter heller, så varje dag är en kamp.

Jag går runt och låtsas hela tiden. Låtsas känna något när hon ler, låtsas vara glad, låtsas som om allt jag vill göra inte är att dumpa ansvaret för henne på någon annan och gå vidare med livet.

Varje sekund jag inte behöver ta hand om henne är en lättnad och någonstans vill jag vakna nästa morgon och vara barnfri. Jag tror att jag har begått ett enormt misstag. Jag känner lite ändå, men det är som att någon lagt bedövning på mina känslor, typ som emlasalva. Jag känner typ något, men all finkänsel är borta.

Jag tror att jag har förlossningsdepression, eller jag hoppas verkligen det för såhär vill jag inte ha det, varken för mig eller för min dotter. Ibland glömmer jag bort att jag har barn och tackar ja till att göra det ena och det andra, såsom att ta på mig politiska uppdrag utan att tänka på att någon måste ta hand om barnet. Jag känner mig barnfri med någon annans potatis jag måste vårda. Jag kan inte se henne som en person, än mindre mitt barn. Jag vet inte hur jag kan komma ur detta. Jag vill fly, men egentligen önskar jag bara att jag gillade mitt liv som det är. Jag vill leva med min man, jag vill älska min dotter. Just nu farar jag bara nätterna med henne, och jag längtar till kvällar och helger så att jag bara kan dumpa henne på pappan och avsäga mig allt ansvar.

Instinkten att fly just nu är stark och jag känner någonstans att hon skulle ha det bättre med en mamma som vill ha henne, för det vill inte jag riktigt. Det känns som att hon har förstört allt.”

Jag hade en tuff graviditet fram till v 24. Jag var sängbunden med otrolig trötthet och handikappande illamående. När allt det släppte så blev graviditeten en barnlek och jag stökade och donade i full fart fram till dagen jag födde min dotter. Jag till och med flyttade i vecka 35 där jag både packade ner och upp hela lägenheten och tänkte inte en sekund på att jag kanske skulle behöva stressa ner.

Den 28 juni 2022 kom min dotter till världen med en igångsättning på beräknad förlossning. Det var verkligen en drömförlossning och från att vi gick in i förlossningssalen för att sätta in ballongen så tog det 10 timmar innan hon var ute. Jag tyckte inte att det gjorde så ont som jag trodde att det skulle och jag var kry och på fötterna direkt efter. Det var verkligen den bästa förlossningen jag hade kunnat tänka mig. Direkt när hon lades i min famn sa jag till barnmorskan att jag kan tänka mig göra det igen. Med tanke på min pigga graviditet och min kanonförlossning så trodde jag att jag var skyddad från att hamna i skov i min sjukdom och jag kände mig positiv och oövervinnlig.

Första natten satt pappan vaken med henne. Jag försökte sova, men vad jag än gjorde så kunde jag inte sova mer än kanske 10 minuter åt gången. Detta blev inte bättre när vi kom hem, utan jag vaknade för varje ljud och rörelse min dotter gjorde. Ibland kunde jag också vakna utan anledning och var helt säker på att hon hade dött, och jag slukades upp i tankar om plötslig spädbarnsdöd, både när jag var vaken och när jag sov. Jag ammade och tog alla nätter. I 3 veckor hade jag sovit i sammanlagt 2 timmar per natt, uppdelat i intervaller av 10-20 minuter. Jag var helt knäckt efter det och efter att ha bråkat med min man efter att han sagt att han var trött så bröt jag ihop och berättade hur dåligt jag sov. Efter det erbjöd han sig att ta varannan natt och att jag skulle lägga mig i gästrummet för att få sova ostört.

Dagarna gick och dottern började skrika allt mer. Många dagar och nätter kunde hon skrika i timmar, vissa gånger från 6 på kvällen till 4 på morgonen. Det hade varit en sak om jag kunde lämna henne till min man ibland och bara säga ifrån mig ansvaret, men jag kunde inte sova om jag visste att dottern mådde dåligt. Min tös kräktes i kaskad, grät i timmar de flesta dagar, hade diarréer, otroligt mycket gaser och till sist utslag. BVC sa bara att det var normalt och att det bara var att stå ut, det går över. Till sist, efter mycket om och men bad jag om ett recept på mjölkfri ersättning, och det fick jag. Jag fortsatte amma ett tag till, men efter ännu en natt av gråt, både från min och dotterns sida, så gav jag upp och blandade hennes första flaska ersättning vid 8 på morgonen. 24 timmar. Så långt tid tog det innan min dotters kolik gav med sig. Jag hade stått ut med allt detta på inrådan av BVC i gudarna vet hur länge, och allt som krävdes var denna ersättning och 24 timmar. Först då insåg jag att dottern hade haft kolik, vilket jag hade förnekat för mig själv fram till den punkten. Hon hade mjölkproteinallergi.

”Jag känner skuld gentemot min man som måste ge upp sin sömn för hans gråtande dotter, som om det är en uppoffring som är mitt ansvar som hennes mamma och hennes huvudsakliga skötare. Jag, mamma, är den som ska ge mitt barn det hon behöver, den som ska ta ifrån henne all sorg och smärta, inte han. Det är en absurd tanke och känsla då det ju är hans dotter också och han ska ha lika mycket ansvar som mig, men på något sätt är dessa hormoner omöjliga att hantera och känns som att det logiska tänkandet åker ut genom fönstret.

Idag är en sådan dag då jag inte vet om jag klarar mer. En del av mig vill ge henne till grannen tills hon lugnat sig, men ärligt skulle det nog bara stressa mig mer. Jag kan inte ens lämna henne till min mamma i ett par timmar utan att ringa och kolla så allt är bra.

Magknipen ska gå över rätt snart säger de, men hur ska jag orka? De säger att det blir bättre vid 2 månader och ska vara betydligt bättre vid 3, men nu känns den där veckan till hennes andra levnadsmånad helt outhärdligt långt borta. Jag är rädd för att min sömn är ett minne blott, att hon bara plötsligt ska dö, att hon mår dåligt. Jag känner mig inte som en dålig mamma då jag verkligen gör allt jag kan för att hon ska må bra, men jag känner mig ändå otillräcklig. Folk verkar längta tillbaka till spädbarnstiden och jag längtar bara efter att få ta mig ur. Jag kommer orka, det vet jag, jag klarar allt, det måste jag, men jag vill samtidigt inte behöva kämpa som jag gör. Jag mår dåligt idag, det gör jag faktiskt. Jag har ingen dödslängtan, men jag skulle säga att jag har högfungerande ångest kanske. När jag har sovit känns dagarna fantastiska, samt när hon har en bra och lugn dag. Kvällarna då jag börjar bli trött är jättejobbiga, men kvällarna då hon dessutom har ont känns hopplösa. Vi har försökt natta henne i 2 timmar.

Hon vill inte sova och bara gråter. Vaknar av smärtan gör hon också så hon har knappt sovit under dagen. Jag sitter i gästrummet och försöker koppla bort gråten, men jag känner att jag inte litar på att min man gör allt han kan för att hjälpa henne. Jag orkar inte.”

Dagarna gick och skriken höll sig borta, men ändå kunde jag inte slappna av. Varje dag mot kvällen fick jag ångest, det var som att min kropp förberedde sig för att hennes skrik skulle sätta igång igen, hennes hjärtskärande skrik. Varje dag grät jag, varje dag var jag beredd. Jag kunde aldrig slappna av, även när hon sov. Min kropp var alert och min hjärna pulserade tankar om att hon snart kommer vakna, att hon snart behöver mig, att hon snart kommer skrika. De sov 3 rum bort de nätter min man hade henne, men även om hon inte skrev så skapade min hjärna skrik i mitt huvud och jag hade svårt att släppa ansvaret. Snart skulle pappan väcka mig, tänkte jag. Snart kommer han för att hon behöver mig. Dessutom var tankarna på plötslig spädbarnsdöd fortfarande ständigt närvarande. Jag skaffade tillslut ett andningslarm, men då spenderade jag nätterna med att titta på den blinkande lampan för att ständigt hålla koll på vartenda andetag. Varje dag bröts mitt psyke ner mer, varje dag ökade min stressnivå, och inte en dag, inte en sekund, ville min modersinstinkt låta mig slappna av.

 

Jag brottades med tankar kring att jag ville lämna mitt barn på parkeringen. Jag kände ingen kärlek och även om jag inte nödvändigtvis ångrade henne så ångrade jag att jag hade skaffat barn.

Jag sörjde intimiteten med min man, jag sörjde min frihet och jag var så otroligt, otroligt trött. Jag orkade inte bära allt på mina axlar, men samtidigt som jag hatade min börda så vill jag vara en bra mamma och vägrade släppa mina krav på mig själv. Jag städade allt, lagade och planerade all mat, hade hand om dottern all vaken tid, läste på om allt som vi behövde veta, följde alla rekommendationer, gjorde alla inköp, och planerade hela familjens vardag.

Jag vände mig till sist till mödravården för hjälp och sattes i kö för att få träffa en psykolog. När jag väl fick träffa henne så berättade jag om mina känslor för min dotter. Jag hade aldrig berättat för någon innan. Vad var jag för typ av mamma som inte älskade sin dotter? Varför skaffade jag barn? Trots allt detta kände jag att jag inte passade in i mallen för förlossningsdepression. Jag kände ändå inte att jag var en dålig mamma, jag funderade inte kring döden, jag var bara trött. Efter några samtal sa psykologen att jag nog bör vända mig till psykiatrin för hjälp då min samsjuklighet med bipolär är något de bör hantera. Jag kände mig sviken, men förstod samtidigt hennes ståndpunkt. Jag sökte även hjälp av socialtjänsten. De sa att de inte kunde hjälpa mig med avlastning, men att jag kunde få träffa en grupp med andra mammor som kämpade. Jag tackade nej då jag kände att jag behövde avlastning, inte att älta i grupp med andra som kanske är narkomaner eller på annat sätt missköter sina barn. Sån var ju inte jag. Idag känner jag inte så, men jag vet att beslutet var rätt utifrån min personlighet.

I väntan på att få en akuttid hos en överläkare på psykiatrin så läste jag på mer om förlossningsdepression, men det kändes fortfarande inte som att det stämde in på mig – tills jag träffade på en psykolog på Instagram. Hon beskrev att man måste skilja på förlossningsdepression och något som inte heller är ovanligt för föräldrar – utmattningsdepression. Jag läste kriterierna och de vanliga symtomen och helt plötsligt klickade det till i mitt huvud och jag förstod att det måste vara en utmattning – det kunde inte vara något annat!

På läkartiden sitter jag framför en äldre man, kanske 75 år gammal. Då jag har vana från psykiatrin så var jag beredd på att detta kunde gå lite hur som helst och jag var van vid läkare som tror sig veta allt. Till min förvåning var denna gubbe en otroligt empatisk människa. Han heter Åke, sa han, och han jobbar som överläkare på mottagning 1 på torsdagar, här i min hemort. Vi samtalade länge och jag berättade även om mina misstankar kring att jag kan ha ADHD och utmattning, vilket han tog på stort allvar och sa att han misstänker detsamma. Jag berättade att det inte spelade någon roll hur mycket jag sov, jag var ändå lika trött på morgonen som när jag gick och la mig för kvällen, jag grät varje dag, jag glömde saker hela tiden och att jag kämpade för att orka med. Efter att han knuffade mig långt fram i kön för ADHD-utredning så sa han att han tyckte att jag ska testa en medicin som även kan användas mot ADHD, en medicin som kommer pigga upp mig, och förhoppningsvis dra mig upp ur det mörker jag levde i. Han ställde även diagnosen utmattningsdepression.

När jag skulle gå ställde han frågan hur akut läget var. Jag svarade som jag alltid gjorde – jag orkar lite till. Det jag inte visste då var att jag bara 4 dagar senare skulle träffa en tegelvägg i 180 km/h.

4 dagar senare gick vi till Willys, jag min man, och vår dotter. Vi bråkade som vanligt, det gjorde vi mycket på den tiden. Vi gick runt i affären och kort därefter kände jag att jag håller på att bryta ihop, så jag ursäktade mig och gick in på kundtoaletten för att gråta. Det var fullt med folk utanför, men som tur var hade jag lärt mig hur man kan storgråta utan att göra ett enda ljud. Jag grät tills jag hörde att det stod en familj utanför dörren med ett barn som behövde använda toaletten, varpå jag torkar mina tårar och gick tillbaka till familjen för att avsluta handlandet. Plötsligt hamnade min hjärna i dimma. Jag släppte handtaget på barnvagnen och började gå mot utgången utan vare sig vår dotter eller min man. När jag kommit en bit bort kände jag en hand greppa tag om min arm. Jag såg att det är min man. Han pratade med mig, frågade mig om jag inte glömt något. Jag tittade förvirrat på honom, varpå han säger vår dotters namn. Efter det följde jag bara efter honom i tystnad medan han skötte betalningen och lastade upp varorna till vagnen. Vi gick den vanliga vägen hem, den vi alltid tar, men denna gång kändes det annorlunda. Helt plötsligt stannade jag mitt på gågatan och tittade mig runt. Jag vände mig till min man och frågade ”vart är jag?” Jag visste inte vart jag var, hur jag tog mig dit, eller hur jag tar mig hem. Han bad mig följa honom och vi tog oss tillslut hem. Jag gick direkt in i gästrummet och la mig i sängen och stirrade in i väggen. När allt lugnar sig slog jag numret till psykakuten som bad mig komma in direkt.

Maken tog alla dagar och nätter ett tag efter det och vi fick hit min mamma. Hon flyttade utomlands för några år sedan, så hon har inte möjlighet att hjälpa så mycket. Under hela vår resa har vi faktiskt inte haft en enda människa som kunde avlasta oss. Det tog några veckor innan jag kände att jag kunde lita på mig själv med att vara ensam med vårt barn. När medicinen började verka så började jag komma tillbaka till världen, men utmattningen var fortfarande ett faktum. När dottern var 9 månader började det vända och när hon var 10 månader så återgick jag i arbete. Ändå var det nog först då som jag kände att jag blev människa igen. Jag hade varit den enda som tog ut föräldraledighet under den tiden, förutom den vecka som min man tog hand om både henne och mig. Just då hade vi inte den ekonomiska möjligheten att min man skulle vara hemma med henne på heltid, så vi fick ta det för vad det var.

Under dessa månader så var dotterns sömn alltid en kamp och det kunde ta timmar för henne att somna. Än idag är jag traumatiserad av detta, trots att dottern är 1.5 år gammal nu.

Om hon gråter på natten blir jag handlingsförlamad och måste säga till min man att gå till henne. Jag kan inte heller söva henne för att det känns som att jag inte kan andas vid tanken på att ha med hennes sömn att göra. Idag brottas jag inte med depressiva tankar på samma sätt annars, utan blickar framåt och mår ändå väldigt bra. Vid 1 års ålder började kärleken för henne krypa fram och idag så vill jag bara äta upp henne när hon ler. Det tog tid, men nu är hon min stolthet och jag älskar henne massor, även om än idag kan jag inte säga att hon är det bästa som hänt mig. Jag är fortfarande stresskänslig när det gäller henne och ofta måste jag lämna henne på förskolan även när jag är ledig för att jag annars inte orkar med. Nu är jag också gravid med lillasyster så städningen har fallit efter om jag ska vara ärlig, men jag känner att jag har glädje i livet, samt såklart en rädsla för hur det blir när nästa barn kommer. Jag har kunnat sluta med medicinen som Åke skrev ut och jag känner inte heller att jag behöver den längre.

Bipolär och ADHD är en vanlig samsjuklighet, och så även ADHD och utmattning. Pga att jag även är högbegåvad så har jag lyckats dölja min ADHD och maskerat den med egna strategier, vilket inte är ovanligt, speciellt hos kvinnor. Dock tenderar denna damm att brista när man får barn, vilket den gjorde för mig, och då hamnar man ofta i utmattning.

Med detta vill jag säga att det finns hopp. Det finns mediciner och hjälp att få och idag jobbar jag heltid med ett jobb jag älskar, min dotter är ett charmtroll som jag älskar massor och relationen till min man är bra igen.

Jag ler varje dag och jag gråter kanske en gång varannan månad, och då är det inte relaterat till detta. Jag njuter av musik igen och jag har fått tillbaka mina intressen. Jag går ut med vänner och äter, sover nästan hela nätter och jag har en hoppfull blick framåt. Inget kan stoppa mig och har jag klarat detta så klarar jag allt. Kom ihåg att du är starkare än du tror, men att ingen blir gladare av att du lider i tystnad. Sök hjälp och var inte rädd för att vara ärlig. Du får inte en orosanmälan för att du är deprimerad och utbränd, men går du helt in i väggen så vet man aldrig. Ta hand om dig!

”Det kändes som det var något fel på mig” – Anonym berättelse om graviditetsdepression
”Jag som var gjord för att vara mamma, fick ingenting att gå ihop” – Sandras berättelse om postpartumdepression
”Ingen såg oss, ingen gav oss stöttning.” – En anonym berättelse om postpartumdepression