”Jag började tänka att alla skulle ha det bättre om inte jag fanns” – Fridas berättelse om postpartumdepression

När min dotter föddes 2022 blev den första tiden inte alls som jag hade förväntat mig. Det som jag hade sett fram emot så mycket blev istället en tuff prövning för mig och min familj när jag drabbades av psykisk ohälsa efter förlossningen. Att läsa andras berättelser om liknande erfarenheter betydde oerhört mycket för mig under mitt tillfrisknande och hjälpte till att släppa på skam och skuldkänslor. Så nu vill jag dela min.

När jag försökte bli gravid slutade jag med antidepressiva som jag hade ätit under många år mot återkommande depressioner och ångest. Jag hade mått bra de senaste åren och tänkte att de verktyg jag skaffat längs vägen räckte. Men, jag mådde inte bra under graviditeten och led av foglossning och illamående under majoriteten av de nio månaderna. När min dotter föddes var jag ganska nedbruten både fysiskt och psykiskt, som många är. Förlossningen tyckte jag dock var en jättehäftig upplevelse och första dagen var jag hög på adrenalin och allt kändes så fantastiskt som jag hade hoppats.

Vi åkte till ett patienthotell för att få stöd under de första dygnen och väl där blev vi satta på en omfattande procedur av personalen för att få amningen att fungera med amningsnapp och en bebis som initialt inte var så intresserad av att äta. Proceduren med väckning, tillmatning, amning, pumpning och rengörande av alla pumpdelar tog lång tid för oss som nya föräldrar. Vi fick rådgöra med personalen om ersättning och pumpning vid varje matning och jag kände att jag hade noll kontroll och kunskap kring vad vi höll på med vilket gjorde mig väldigt stressad och ledsen. Jag började föra schema över allt för att uppleva någon form av kontroll: vilket bröst som ammades och hur länge, antal milliliter med ersättning som gavs, längden på varje pumpning, när vi bytte blöja.

När alla steg var genomförda upplevde jag att det fanns väldigt begränsat med tid att sova innan allt skulle börja om från början igen. Jag kände en sådan press och stress att sova när jag fick chansen att jag inte kunde sova alls. Istället började jag ligga vaken med ångest och senare panikattacker och sov inte på flera dygn.

Detta fortsatte när vi kom hem trots att amningen kommit igång och fungerade okej.

 

Jag kände mig skör och blev överväldigad av allt samtidigt som jag hade katastroftankar om att aldrig kunna sova igen, att jag skulle svimma när jag bar mitt barn, att jag skulle få en psykos, att jag skulle dö.

Stressen och sömnlösheten den första veckan gjorde att jag bad mina föräldrar bo över och hjälpa oss. De och min man var övertygade om att jag bara behövde landa hemma lite medan känslan i mig var att jag höll på att gå sönder och bli galen.

När min dotter var en vecka gammal började jag få magsmärtor som visade sig bero på en infektion i livmodern och jag blev inlagd på sjukhus. Smärtan blev droppen för mig och väl där grät jag och bad om sömntabletter så att jag skulle få sova, jag var desperat och ångesten och sömnbristen kändes som tortyr. Under två nätter bad jag min man stanna över natten med mig men ville att vårt barn skulle vara hemma med mina föräldrar. Jag skämdes något enormt inför personalen och min familj över att be att få vara utan mitt nyfödda barn men jag kände att hon hade det bättre på annat håll. Trots sömntabletter och starka smärtstillande sov jag bara ett par timmar och mådde inte bättre.

”Jag började tänka att alla skulle ha det bättre om inte jag fanns och önskade att allt skulle vara som förut innan min dotter föddes.”

Samtidigt kände jag en oerhörd skam över att jag var så självupptagen med mitt mående att jag inte hade kapacitet att oroa mig för hur min dotter hade det och bad min man att prioritera mig.

Jag är väldigt tacksam för att personalen på kvinnokliniken tog mina psykiska symptom på lika stort allvar som infektionen och ordnade att en psykiater från akutavdelningen kom till mitt rum och pratade med mig. Hon bedömde att jag hade fått en postpartumdepression med en stark ångestkomponent och jag fick börja trappa in antidepressiva igen. När jag skulle skrivas ut från kvinnokliniken fick jag flytta till en psykiatriska avdelning. Där skulle jag trappa upp min medicin ytterligare och komma in i ett normalt sovmönster igen. Min man och min familj ville att jag skulle komma hem och vara med min dotter men jag förstod att jag behövde må bra först för att orka ta hand om henne. Personalen i psykiatrin anpassade min vård efter min situation och jag hade permission och var hemma några timmar varje dag så att jag kunde vara delaktig i min dotters första tid i livet i den omfattning jag orkade. Min man och mina föräldrar som var med dottern på heltid hittade sina knep och rutiner i omhändertagandet av henne och fick visa mig hur jag skulle göra. När klockan var sex och jag åkte tillbaka till avdelningen kände jag både sorg över att lämna min dotter och lättnad över att få komma bort.

”Under de tre veckorna som jag var inlagd hade jag så mycket skamkänslor och negativa tankar om mig själv.”

”Jag klarar inte av att vara mamma”, ”jag borde sakna mitt barn mer än vad jag gör”, ”jag kräver för mycket av min man och min familj och gör dem ledsna”, ”mitt barn och min man förtjänar bättre än mig”, ”jag är egoistisk som prioriterar mig själv” osv.

Jag kände också skuld över att mina katastroftankar inte var centrerade runt min dotter som jag tänkte att de borde vara vid postpartumdepression utan runt mig själv och såg det som ett tecken på att jag var en dålig mamma. När jag fick veta att vården gjort en orosanmälan, om än på rutin vid min inskrivning på den psykiatriska avdelningen, så såg jag det som en yttre bekräftelse på att alla de negativa tankarna stämde. Fast att alla runt omkring som visste om situationen sa till mig att jag snart skulle må bättre var jag själv övertygad om att det aldrig skulle bli bra och hade svårt att se vägen från där jag var till det som jag ansåg vara ett normalt mammaliv.

Samtidigt som jag var inlagd började vänner höra av sig och fråga om de fick träffa bebisen, om jag njöt av bebisbubblan och frågade om jag fick sova. Jag visste inte vad jag skulle svara, det kändes som jag levde i en alternativ verklighet. Min bebisbubbla innehöll att sitta ensam i ett sjukhusrum och pumpa och sova gjorde jag bara efter ångestdämpande och sömntabletter.

Efter några veckor och ett par nattpermissioner blev jag utskriven. Mina föräldrar hade flyttat in hos oss för att hjälpa till. Jag hade fortfarande väldigt jobbiga dagar och stunder men successivt började de bra dagarna bli fler och de dåliga stunderna kortare och färre. Jag sov i ett eget rum och min man var initialt föräldraledig eftersom jag var sjukskriven.

”Under de kommande månaderna gick jag och mitt barn till en spädbarnsenhet på BUP där jag fick fantastiskt stöd i att bearbeta de skuld och skamkänslor jag kände och prata om mina känslor för min dotter.”

Jag gick i KBT och fick hjälp med att hantera min ångest och kunde tillslut sluta med sömntabletterna efter långsam utfasning. Längs med vägen började jag berätta för fler utanför min närmsta krets vad jag varit med om och jag kände inte längre den skam och skuld som jag tidigare gjort. Jag visste nu att det som hänt mig och min dotter inte var mitt fel och för varje månad som jag mådde bra och kunde vara närvarande i mitt föräldraskap så kändes tiden som jag var sjuk som en mindre och mindre betydande del av vår relation. Idag är min dotter två år och är det mest fantastiska i mitt liv.

Min första tid som mamma blev verkligen inte som jag hade hoppats eller tänkt mig. Jag har fått ifrågasätta mina tidigare uppfattningar av vad som är ”normalt” som nybliven mamma och vad det innebär att vara en ”bra mamma”. I min situation var jag en bra mamma genom att be om hjälp och prioritera mitt eget mående. Jag har också lärt mig att psykisk ohälsa postpartum kan ta sig uttryck på olika sätt. Även om jag sörjer den tid som jag förlorade med min nyfödda dotter så vet jag att hon hade det bra och att det gjort att hon har en fantastisk relation till sin pappa och sina mor- och farföräldrar, precis som hon har till mig.

”Jag försökte febrilt förstå vad det var för fel på mig – allt var ju perfekt!” – Amandas berättelse om sin förlossningsdepression
”Jag hatade parasiten som växte inom mig och sög ut all min livslust” – Fannys berättelse om sin graviditetsdepression
”Ibland kunde jag tänka att det vore skönt att få dö bara så att jag skulle få sova.” – En berättelse om postpartumdepression