”Jag är inte menad att föda barn. Jag var aldrig menad att bli mamma.” – Saras berättelse om postpartumdepression

Jag beskrev min förstfödda son som ”mitt exotiska husdjur”. Jag tog honom, men jag kände ingen kärlek eller lycka till honom. Efter ett långdraget värkarbete blev det ett akutsnitt under narkos. När jag väcks av min man, sonen och barnmorskan på uppvaket upptäcker dom en stor blödning, 3,2 liter. Jag tappade all min glädje med det blodet kan jag tänka ibland. När han va runt 6 månader och åt gröt i barnmatsstolen blev jag arg på honom för att hans händer for i ansiktet på mig hela tiden och han kiknade av skratt. Det var mina tårar han skulle fånga. Jag visste inte att jag grät!

Vid ungefär samma ålder satt han i sin gåstol framför teven, viftar och slår med händerna. Han är jätteglad. Jag sitter bara i soffan och önskar att han skulle va tyst. Sov så det kan va tyst! Då ringde jag min barnmorska som tog mig på fullaste allvar. Tyvärr inte psykiatrin. 

”Vid ultraljudet berättade jag för mannen att jag inte hade kunnat knyta an med den förstfödda. Han blev rasande över att jag inte hade berättat något.”

Depressionen lättade något och jag blev gravid igen när sonen blev 1 år. Och en ny förlossningsdepression väntade 9 månader senare, med min ”apunge”. Vid ultraljudet berättade jag för mannen att jag inte hade kunnat knyta an med den förstfödda. Han blev rasande över att jag inte hade berättat något. Skam. Tabu. Oförlåtligt. Dålig mamma! 

Den lilla är på väg. Glädje! Men 3 timmar in i värkarbetet fick jag vinterkräksjukan. Jag kräktes i påsar. Gick på toaletten mellan värkarna. Kräktes i handfatet. Isolerades. Blev apatisk. Fick värkavstannande sprutor 16 timmar senare. Bokades in på snitt på morgonen. 20 minuter innan snittet hade jag krystvärkar, men ingen ork. Sonen snurrade sig själv ut. Jag minns att jag tittat upp på min man och säger: ”Jag spricker.” 

”Jag är inte menad att föda barn. Jag var aldrig menad att bli mamma.”

Skrek och grät efter att dom fått tråcklat ihop mig. Min sista lilla glädje lämnade kroppen där på BB. Jag är inte menad att föda barn. Jag var aldrig menad att bli mamma. 

Nu har yngsta sonen fyllt tre år. Och jag jobbar ännu med mina depressioner som jag fick i samband med mina barn. Jag måste ständigt ha saker att göra för att hålla mina minnesbilder från egentligen vackra stunder. Om det inte hade varit för att jag satt som ett grått troll. Jag ångrar så mycket. Att det tagit så lång tid. 

”Idag älskar jag barnen, jättemycket! (Trots att dom är trotsiga huliganer). Förut var dom bara mitt ansvar.”

(Detta här ovanför skrev jag 2019) 

Nu har jag son nummer 3 och jag har kämpat med allt i min makt för att inte falla tillbaka. Men under graviditeten gjorde ALLA ALLT för att jag skulle föda vaginalt. Till slut grät jag och skrek i panik att jag känner mig mentalt våldtagen! Kände ingen glädje över graviditeten. Det blev planerat snitt. Den bästa förlossningen jag varit med om. Jag grät av lycka när jag hörde honom. Såg honom. Lyckan jag kände över honom. Sen började BVC-sköterskan jag hade klaga över mig som mamma. Tryckte ner mig. Bytte till slut och fick en fantastisk BVC-sköterska. Hon såg mig, hörde mig, läste tidigare journal och fångade mig innan det var för sent! Jag fick hjälp med kontinuerlig psykolog via BVC. Jag var på väg att gå samma väg som tidigare. 

Men idag är jag så tacksam att jag stod på mig. Fick snitt. Bytte BVC-sköterska. Fick hjälp. Idag är jag mer mamma åt min 10månaders (och storebröderna) än vad jag någonsin varit förr då jag endast var deras ”skötare”. 

Nu triumferar jag titeln som mamma. 

 

”Jag blev rädd att jag skulle skada mitt eget barn” – En anonym berättelse om postpartumdepression
”Jag har gång på gång blivit sviken av vården” – Hannas berättelse om sin graviditetsdepression
Jag håller min son i sängen och tänker ”det här är inte mitt barn” – En berättelse om postpartumdepression