”Det kändes som att jag förstört vår familj” – Lovisas berättelse om postpartumdepression

Efter en lång sommar hemma med våra två söner föddes äntligen vår dotter helt odramatiskt fram en augustimorgon.

Jag trodde verkligen att jag var beredd denna gången. Efter båda våra söners förlossningar har jag mått helt kasst. Därför hade jag och min man pratat mycket om tiden efter förlossning. Vi hade planerat för att ge ersättning som med de andra barnen för att jag skulle slippa den pressen. Vi hade pratat om att jag förmodligen skulle känna samma sak, må lika dåligt och känna samma ångest även denna gång. Jag trodde helt enkelt att jag skulle må bättre denna gång eftersom jag var förberedd. Ändå föll jag fullkomligt ner i avgrunden utan något ljus, denna gång också.

Det började egentligen några dagar innan förlossningen drog igång. Jag började känna oro i kroppen och sömnen blev mycket sämre. När förlossningen väl drog igång var jag trött med ändå spänd och taggad inför vad som komma skall. När hon sedan kom ut var jag väldigt trött och lite chockad över att återigen ha en bebis på mitt bröst som jag inte kände alls. Jag tycker verkligen att det är chockartat, att från en sekund till en annan ha ett levande barn hos sig som man har fullkomligt ansvar över och som jag inte kände det minsta. Samtidigt som hormonerna rusar.

Dagarna på BB var okej, men jag kunde inte sova och blev successivt väldigt trött. Vid tredje dagen rullade ångesten in på riktigt och jag började må så dåligt att jag varken kunde äta eller sova.

Det dåliga samvetet var totalt. Det kändes som att jag förstört vår familj. Vi som hade det så bra innan lillasyster kom.

Nu gjorde jag ingenting annat än att gråta. Jag ångrade mig så mycket att vi skaffat henne och önskade att hon försvann. Det kändes som om jag satt i ett fängelse som jag själv försatt mig i och jag bannade mig själv för att jag hade velat ha ett barn till. Vi var ju färdiga!

Jag hade inga problem med att ta hand om henne men jag älskade henne inte och tyckte att det kändes så overkligt att ha henne hos mig. När jag tittade på henne kände jag mig tom. Hon var bara en stor ångestklump för mig. Jag kände ingen känsla av att vilja vara med henne. Jag hatade henne inte och jag ville inte skada henne. Jag önskade bara att hon aldrig hade kommit till världen.

Efter ett par dagar hemma fick jag bli inlagd med lillasyster på specialavdelningen på förlossningen eftersom jag mådde så dåligt. Det var fruktansvärt och kanske extra hemskt eftersom det var på min födelsedag. Jag tog beslutet att vara där själv utan min man vilket var så tufft men jag försökte utmana mig själv. Där fick jag hjälp att sova och äta.

Mitt dåliga samvete visste inga gränser. Jag kände dåligt samvete mot min man som behövde dras med mig, mot våra barn som var jätteglada över lillasyster men möttes av en ledsen mamma. Mot mina föräldrar och syskon som behövde ställa upp och stötta mig i mörkret.

Jag var helt enkelt så rädd. Rädd att jag inte skulle överleva mörkret.

Jag kände mig så ensam. Som om ingen i världen mådde som jag, som om jag skulle må dåligt så långt framöver. Jag läste många mardrömshistorier om förlossningsdepressioner som hållit i sig jättelänge och det skrämde mig så enormt. Det kändes som om jag levde i ett vakum och jag var så rädd för att inte orka stå ut och att jag tillslut skulle avsluta mitt liv och lämna mina barn vilket gjorde mig så enormt ledsen. Jag såg våra stora barn för mitt inre när de tvingades växa upp utan mamma bara för att jag propsat på om att skaffa en bebis. Jag ville absolut inte dö och jag ville älska att leva igen.

Det var så sorgligt. Att veta att jag egentligen älskade livet men att inte kunna nå den känslan. Det gjorde mig så otroligt ledsen.

Jag visste rent logiskt att detta var samma mönster som vid tidigare förlossningar. Att det skulle gå över och att jag skulle börja älska lillan och livet igen. Men där och då gav det måttlig tröst. Ångesten var fruktansvärt. Jag skakade, ibland gungade hela världen och jag fick tunnelseende. Att inte kunna äta eller sova. Mat tryckte jag i mig ändå för att jag visste att jag behövde det för att tillfriskna. Jag tog sömntabletter när jag kände att jag behövde sova eftersom jag visste att även det var vägen tillbaka.

Morgnarna var värst. På kvällarna mojnade oftast ångesten och ett hopp tändes varje kväll för att sedan krossas morgonen efter.

Jag tvingade mig ut till öppna förskolor och promenader. Jag tvingade mig själv att träffa folk fast jag bara ville ligga i sängen. Ibland grät jag bland folk och jag var öppen med hur jag kände.

Efter någon vecka började jag äta antidepressiva vilket jag har gjort vid mina tidigare förlossningar också. I början kändes det som ett nederlag. Jag trodde att jag hade kommit så långt med mig själv att jag inte skulle behöva det denna gång och jag var livrädd att jag skulle behöva äta medicin resten av mitt liv.

Efter ett par veckor på antidepressiva började ångesten släppa och jag kunde äta och sova med bättre aptit.

Nu är lillan ett halvår och jag känner en sådan enorm kärlek för min familj och livet igen. Lillasyster är så självklar och älskad och jag är så glad över att hon kom till oss.

Om det var något jag tog med mig från mina tidigare förlossningsdepressioner var det att tidigt ta hjälp och att vara öppen mot omgivningen. Jag tror att det var därför jag slapp en långdragen depression även om de tre månaderna kändes som en evighet och ett utdraget helvete. Jag är övertygad om att den enorma hormonomställningen ställde till det för mig och jag är övertygad om att det skulle bli exakt likadant om jag skulle få ett barn till.

Nu är jag färdig med barnafödsel och jag vill aldrig behöva gå igenom detta avgrundsdjupa helvete igen. Det var priset jag behövde betala för min barn och jag ångrar ingenting men aldrig igen.

Jag önskar att alla som går igenom liknande ber om hjälp. Utan medicin och rätt hjälp tror jag inte att jag hade överlevt. Jag önskar också att man redan på MVC informerar blivande mödrar att det finns en stor risk att man inte känner överväldigande kärlek mot sitt barn och att det finns en stor risk att man faller in i depression. Känslan av ensamhet var nog det som var värst och jag tror att många som inte har erfarenhet sedan tidigare går och mår dåligt länge helt i onödan för att de känner sig ensamma och dåliga.

Och för dig som kanske är där just nu och söker med ljus och lykta efter samhörighet och tröst. Det går över. Du kommer älska ditt barn och du är inte ensam. I slutändan kommer det vara värt det. Håll ut.

Kram.

”Jag har gång på gång blivit sviken av vården” – Hannas berättelse om sin graviditetsdepression
”Jag skämdes så mycket över att inte klara av att vara mamma” – En anonym berättelse om postpartumdepression
”Jag älskade mitt barn, men var livrädd att något skulle hända henne” – Anonym berättelse