Min berättelse, Postpartum

”Hur ska jag kunna vara din mamma? Jag som själv har blivit ett litet barn igen.” – Johannas berättelse om sin postpartumpsykos

20 mars 2024

Vi längtade efter dig så länge. Jag förlorade nästan hoppet ibland, tänkte att du kanske aldrig skulle komma till oss. Men så en dag så fanns du plötsligt där. Ett litet streck, ett litet frö, ett litet liv. Jag älskade att bära dig i min kropp. Stod och vaggade dig om kvällarna, längtade efter att få ha dig i min famn på utsidan. Samtidigt så mycket oro, så mycket stress. Livet som pågick i högt tempo, och sedan sa dom att din nackspalt var för bred. Vi trodde att vi skulle förlora dig.

Igångsättning. Allting går för fort men ingen tror mig. Jag och din pappa lämnas ensamma i ett litet rum på BB. Till förlossningen ska vi inte få komma på länge, för det går aldrig så här fort för en förstföderska får vi höra. De säger att det här kommer ta flera dygn till, fastän hela min kropp skriker att jag redan är igång. Vädjar om att inte behöva ta fler tabletter, ber om att få bli undersökt istället. Nekas, det är emot deras rutiner. Tänker att jag måste vara klenare än jag trodde, att det måste vara förvärkar. Sätter mig i duschen för att kunna andas, kräks rakt ut. Ändå vill de ge mig fler tabletter. Vägrar, kräver en undersökning först. Den visar att jag är tio centimeter öppen. Människor rusar in, de rullar iväg mig i sängen, rädda att jag ska föda i hissen. På förlossningen får jag äntligen jobba med smärtan. Återfår kontrollen, allt är instinkt och urkraft. Vi är omslutna av kärlek och böner, och jag vet att du snart är hos oss. Känner mig mäktigare än någonsin.

”Och så plötsligt är du här. Jag förstår ingenting, men samtidigt precis allt.”

Ostmackor och svenska flaggan. Jag sitter vaken och tittar på dig hela natten. Du uppfyller hela mitt väsen.

Morgonen efter kommer verkligheten igen. Blod och stygn, amningshets och vilsenhet. Du är det viktigaste jag har, så jag törs inte lägga ned dig. Törs inte duscha, törs inte sova.

Igångsättningens tempo river fortfarande i mig, själen är uppvarvad och kroppen sargad. Vi åker hem, jag kan fortfarande inte sova. Allting går snabbare och snabbare. Jag gråter och skrattar om vartannat. Tror att det är baby blues. Öppnar altandörren och försöker vädra ut alla hormoner ut min kropp. Ser hemliga tecken och mirakel som sker framför mina ögon.

Mitt psyke splittras, allt faller i spillror. För att skydda mig går jag tillbaka till barndomen. Famlar efter tröst hos Nalle-Maja, äter mannagrynsgröt. Pratar ett språk som bara jag förstår. Rör mig i andra dimensioner. Ambulans. Minnesfragment som febriga mardrömmar.

Sluten avdelning. Jag blöder efter förlossningen och läcker mjölk men du är inte här. Har jag ens fött barn? Vad är sant och vad är falskt? Jagas av tankar som säger att jag har förstört allt. Vädjar till läkaren att prata långsammare, jag förstår inte vad han säger. Jag ber om papper och penna, skriver och skriver. Måste pussla ihop ett omöjligt pussel för att kunna ställa allt till rätta igen, får inte glömma något.

”Patienten som har fått ECT-behandling innan mig rullas ut på en brits precis som i Gökboet. Jag gråter en stilla gråt medan vänliga människor spelar Ted Gärdestad och söver mig.”

De jobbar på samma sjukhus som jag också jobbar på. Kommer jag känna igen deras ansikten i kaffekön? Kommer de känna igen mitt ansikte? Kommer jag ens kunna jobba igen eller är jag för alltid trasig?

Behöver be om lov för att få låna en duschslang. Rastgården låses upp varannan timme. Jag promenerar runt runt i sommarhettan för att inte blir galnare än jag redan är. Söker tröst i barndomen igen. Klamrar mig fast vid skärvor av tryggheten därifrån för att glömma att jag är inlåst. Rostade mackor, te och Fångarna på fortet. Försöker låtsas att jag är liten och sitter hemma i soffan med mamma och pappa. Inte i psykiatrins allrum. Någon skriker och kastar möbler.

Hemma igen. Nu ska det vara över, och allt ska bli så där lyckligt som det var tänkt att det skulle bli. Istället blir allt nattsvart. Jag famlar och försöker lära mig min nya roll, men tankarna går inte att tänka. Allt är sirap, fast utan sötman. I telefonen ser jag bilder som är tagna i stunder som jag inte längre minns. Kämpar för att fylla i luckorna. Ångesten håller sin kalla hand mot min strupe. Tittar ut genom fönstret och ser bara meningslöshet i horisonten. Sedan kommer skammen. Hur kan jag ha mage? Mage att ha ett nytt litet liv i min famn, det lilla livet som jag längtat efter så länge, och ändå känna meningslöshet? Vänder dig bort från mig så att du inte ska se. Lägger pannan mot köksbordet i förtvivlan. Otillräckligheten är förlamande.

”Hur ska jag kunna vara din mamma? Jag som själv har blivit ett litet barn igen. Jag som bara längtar efter min egen mamma.”

Jag som alltid har varit stark och trygg, hur kunde jag tappa fotfästet nu? Nu när jag precis har fått mitt livs viktigaste uppgift. Litar inte längre på mig själv. Faller fritt.

Tvingar mig på ut på promenader. En fot framför den andra. Ser mig omkring och förstår att det är en sommaridyll jag tittar på, trots att ingenting känns vackert. Hösten kommer som en lättnad. Luften blir lättare att andas. Mina snabba heta tankar börjar sakta svalna igen. Vinterns mörker låter mig vila i en förlåtande dvala. Och bredvid mig sover du. Mitt lilla barn. Du som läkte mig, öppnade mitt hjärta och hjälpte mig tillbaka till livet igen. Du som så tålmodigt lär mig att vara din mamma. Älskade lilla barn. Tack för att jag får vara just din mamma.

Början på slutet – Livet som nybliven mamma
Julias berättelse om sin postpartumpsykos
Jag håller min son i sängen och tänker ”det här är inte mitt barn” – En berättelse om postpartumdepression