”Jag blev rädd att jag skulle skada mitt eget barn” – En anonym berättelse om postpartumdepression

Jag lyckades bli gravid i rätt ung ålder, 21 år. Då jag har endometrios så sa min gynläkare att det var dags att försöka nu i tid om jag ville ha barn, då det inte var säkert att jag kunde få. Stressen jag fick av det var enorm, så jag och min sambo började försöka i princip direkt.

I och med att läkaren sa att det förmodligen skulle ta lång tid med massa försök innan det lyckades så var jag inställd på just det. Men ca 3-4 veckor efter jag slutade med p-piller så tog jag ett tidigt test som visade positivt direkt. Jag trodde jag skulle bli överlycklig av att vara gravid. Men direkt när jag såg det andra strecket så fylldes jag med enorm ångest. Jag ångrade mig redan, men eftersom jag och min sambo varit så förväntansfulla över en graviditet så försökte jag hålla god min. Jag tänkte att jag bara behövde vänja mig med tanken och att jag var i chock över hur snabbt det gick.

Direkt började tankarna snurra. Tänk om jag är för ung, tänk allt jag inte kommer kunna göra nu om jag får barn, är det här vad jag vill?

All lycka och förväntan jag hade över att få barn var borta. Jag ville behålla, jag tänkte att det skulle bli bra ändå i slutändan. Men varje dag vaknade jag och på bara grät. Jag kunde sitta i timmar och bara gråta.

Till slut ringde jag hälsocentralen och fick börja med antidepressiva. Och allt vände. Jag fann lycka i att få barn. Jag var så enormt glad och taggad på det lilla liv som fanns i min mage. Jag fann sån kärlek i att jag skulle bli mamma. Allt kändes så självklart och tryggt. Jag började fantisera om hur underbar och lugn förlossningen skulle bli. Hur härlig bebis bubblan skulle vara. Jag planerade allt. Jag hade en förväntan på att det skulle bli en lång förlossning eftersom jag är först föderska. Jag visste exakt hur jag ville ha det med bad, musik, mysig stämning, gott snacks.

Jag mådde helt underbart bra under hela graviditeten, fram till slutet. Jag gick över 9 dagar och för varje dag jag gick över så tog kroppen mer och mer stryk. Jag blev som i början av graviditeten. Nedstämd och grät varje dag. Jag var så trött, så slut. Min mage var enormt stor och jag kunde inte sova bekvämt på något sätt. Jag vaknade varje timme. Fick minimalt med sömn.

Vid dag 9 fick jag värkar mot kvällen. Jag gick och la mig med tanke om att allt skulle dra igång ordentligt dagen efter. Men vaknade 3h senare och kunde inte somna om. Värkarna hade också slutat men det gick inte att sova. Jag blev uppe hela natten, och kl 06 gick vattnet med buller och bong. Jag gick från att inte ha några värkar alls till att direkt få stormvärkar. Jag hade konstant smärta på topp och 5 sekunder mellan värkarna.

Jag och sambon åkte direkt till förlossningen och jag var helt övertygad om att jag skulle förlösa i bilen. Mina värkar var så täta och intensiva så jag knappt hann andas emellan. Väl inne på förlossningen går allting så snabbt. Jag är i sån smärta så jag ligger fast i sängen och kan inte röra mig. Jag hann inte få någon annan smärtlindring än lustgas och jag ligger och skriker av smärtan från värkarna som aldrig tar någon paus.

Jag ber och skriker om att få dö för min kropp klarade inte av den konstanta smärtan som aldrig tog slut. Det kändes som att jag slets av på mitten.

Jag svimmar flertalet gånger och vaknar i samma panik. Jag är fast i min egen kropp och det finns inget jag kan göra för att ta mig ur situationen. Barnmorskorna säger till mig ”det här blev mycket mer intensivare än vi var beredd på” vilket jag förstod.

Det blev ingen lugn, mysig förlossning som jag hoppats på. Det blev allt jag inte ville att det skulle bli. Helt kaotiskt. Det kändes inte som någon hade nån kontroll alls och jag kände att min kropp gav upp. Efter 4,5h av konstanta värkar utan pauser så var vår fina son född. Jag kände sån lättnad och lycka när han kom upp på bröstet. Allt var äntligen över.

Förutom att det var så intensivt så var även min son oförberett stor och vägde över 5 kg och var väldigt lång. Jag själv är väldigt liten så det förklarar den enormt stora magen. ”Får jag sova nu?” Frågade jag barnmorskorna. Jag hade inte sovit en riktig nattsömn på bra länge och var helt slut. Jag fick inte röra på mig då jag höll på att svimma av utmattningen. Jag var vit som ett spöke och fick konstanta blodtrycksfall. Men sova fick jag inte.

Jag var så lycklig första och andra dygnet. Min fina son var äntligen här och jag och min sambo var euforiska. Men jag fick inte sova. Andra dagen på BB var intensiv. Eftersom han var så stor så var han tvungen att äta hela tiden så hans blodsocker inte blev för lågt. Vilket betydde att jag var tvungen att amma konstant.

Jag låg och försökte amma i över 10 timmar. Så fort jag höll på att somna kom sköterskorna in och påminde om att jag skulle amma, det skulle vara hud mot hud. Jag blev väckt konstant. Min sambo dock fick sova, men inte jag. Jag skulle mata.

Till slut hade jag varit vaken i nästan 4 dygn. Min kropp var helt slut, det var även mitt psyke. Under tiden min sambo sov på kvällen andra dagen så satt jag och tittade på tv med vår son. Så blev allt annorlunda. Det var som att trycka på en knapp och all kärlek försvann på bara några sekunder. Jag domnade i halva kroppen, kände att jag inte kunde prata och drabbades av total panik över att sitta bredvid vår son.

Jag ville inte ha honom nära mig. Jag väckte min sambo som fick ta honom för jag klarade inte av att vara i samma rum honom.

Att se honom fick mig att vilja kräkas. Jag tömde hela magen i ren stress och kände bara en känsla som sa ”det där är inte min son. Det där är inte mitt barn”. Jag kände att något var fel. Allt var fel. Jag gick helt hysterisk i cirklar inne på det lilla rummet och hyperventilerade. Jag ville inte ha mitt barn. ”Det är inte mitt barn. Jag vill inte ha honom ta honom härifrån” var det enda jag kände.

Då min sambo trodde jag höll på att gå in i en psykos pga sömnbristen så larmade han efter sköterskorna på BB som nonchalerade allt. Tillslut fick sambon till så han kunde mata sonen med ersättning och jag fick lugnande så jag skulle kunna sova. Men även om jag tog det så låg jag stirrandes vaken och spyfärdig ett bra tag till. Efter någon timme lyckades jag somna och sov till nästkommande dag.

Jag tänkte att allt skulle gå över när jag väl fått sovit. Men när jag vaknade så kände jag lika. Jag ville inte vara där i samma rum bredvid honom. Jag ville fly och glömma allt. Jag mådde illa av att se honom och veta att han skulle följa med hem. Att han för evigt skulle vara en del av mitt liv.

Jag bad direkt om att få prata med någon, en kurator eller vad som helst. Men det skulle dröja. Jag fick inte prata med någon på plats. Jag skulle behöva åka hem och invänta ett samtal kommande dagar. Jag intalade mig själv att allt skulle bli bättre så fort jag kom hem. Men så var inte fallet.

Jag åt nästan ingenting på 2 veckor, låg bara i sängen och grät. Fick ångest attacker så jag blev svimfärdig. Overklighetskänslor om att min son inte var verklig.

Ingenting kändes verkligt. Det kändes som en mardröm som jag inte kunde vakna ur. Jag fick sova hos mina föräldrar en natt för att återhämta mig något. Fick enorm ångest över tanken på att behöva åka hem igen och möta verkligheten. Jag ville inte vara nära eller hålla i honom. Det kändes som jag skulle dö av ångest varje gång. Jag ville absolut inte vara ensam med honom längre stunder för det kändes som tortyr att bara behöva vara i samma rum.

Allt kändes svart, totalt mörker. Jag tänkte att det inte skulle finnas en chans att jag skulle vara i hans liv. Det skulle inte gå med tanke på hur jag mådde. Såg framför mig hur min sambo skulle få ta hand om honom ensam och att jag skulle rymma bort från allt. Fly så fort jag fick chansen.

Jag försökte söka hjälp. Men fick ingen bra respons. Väntetiden för att få tag på en psykolog var nästan en månad, något jag tyckte kändes som år.

Och när jag väl fick träffa en psykolog så kändes det som att prata med en vägg. Han förstod inget av det jag berättade och pratade med mig som att jag vore ett barn.

Jag valde då att inte fortsätta. Jag var så desperat efter hjälp men fick ingen. Jag försökte förklara på BVC men fick ingen riktig respons där heller. Mina anhöriga kunde inte heller förstå hur jag mådde. Absolut ingen kunde relatera till hur jag kände. Och jag kände mig helt galen, tokig, ensam och värdelös. Efter ett tag blev jag bara van. Ångesten la sig något. Kärleken för min son började sakta växa fram. Men jag hade fortfarande problem med att koppla att han var verklig. Han kändes inte som min, och än idag 7 månader senare kan jag känna så. Jag visste hela tiden att det var verklighet, men jag kunde inte känna det. Det var som att jag satt barnvakt till någon annans barn.

Jag kände att jag fortfarande behövde hjälp. Efter flera månader av nedstämdhet så började jag äntligen må bra igen. Och jag älskade mitt vackra barn mer än något annat. Men sen slog ångesten mig på nytt. Nu med katastrof tankar.

Jag blev rädd att jag skulle skada mitt eget barn. Att jag skulle få en psykos och bli galen.

Att jag skulle vara orsaken till att han far illa. Inget jag någonsin ville men det var en rädsla att jag skulle bli helt tokig. Säkert att jag var rädd att jag skulle börja må som på BB. Gå från att känna att allt är perfekt till att avsky allt, tappa all kärlek och få total panik på bara någon sekund. Samtidigt som overklighetskänslorna slog till mer än någonsin och inget kändes längre verkligt. Jag sökte hjälp på nytt. Jag kontaktade psykolog hjälp igen och fick den här gången underbar respons. Jag fick prata med en sån förstående människa som hjälpt mig nå enormt. Lättnaden sköljde över mig totalt och jag började äntligen känna mig som en trygg och säker mamma som jag länge drömt om att få vara. Jag valde också att börja äta antidepressiva igen som även det hjälpt mig på traven till ett bättre mående.

Idag mår jag betydligt mycket bättre. Jag älskar min son mer än universum. Han är min absoluta lycka och jag är så glad som har honom.

Han sitter konstant klistrad på mig, vi gör absolut allt ihop och jag kunde inte varit nöjdare. Jag mår fortfarande inte helt hundra. Men jag har kommit så långt på den här resan att jag är optimistisk till framtiden. Jag kan fortfarande ha dåligt samvete för hur jag känt över min son. Jag har även knappt några minnen från den tiden. Allt är suddigt. Men det är inget som går att göra något åt. Bara att acceptera. Det tog mig många försök att få den hjälpen jag behövde. Och jag hade nog mått ännu bättre idag om jag fått hjälpen direkt när jag började må dåligt. Alla sa att det var baby blues men jag förstod direkt att det inte var ”normalt” att må som jag gjorde om det endast skulle vara baby blues. Lita på din magkänsla. Du känner dig själv bäst. Sök och ta hjälpen, det är så värt det.

”Jag skämdes så mycket över att inte klara av att vara mamma” – En anonym berättelse om postpartumdepression
”Jag kände inte den där euforin” – Ronjas berättelse om postpartumdepression
”Jag ville inte dö, men jag visste att hon skulle ha det bättre utan mig” – Anonym berättelse om postpartumdepression