Jag håller min son i sängen och tänker ”det här är inte mitt barn” – En berättelse om postpartumdepression

Jag väntade mitt första barn och min graviditet hade till största delen varit vad jag skulle kalla normal. Jag och min partner hade gått profylaxkurs och övade hemma på kvällarna då jag gärna ville prova att föda vaginalt utan andra smärtstillande medel. Jag såg nästan fram emot förlossningen även om jag såklart var nervös och lite rädd. Men jag var helt övertygad om att jag tillsammans med stöttning av min partner skulle klara av det.

En eftermiddag i vecka 40 känner jag att jag börjar få huvudvärk så jag säger till min sambo att jag tar Alvedon och går och försöker vila. Men huvudvärken går inte över och mot kvällen så mäter jag mitt blodtryck som då är skyhögt även om det på sista mötet med barnmorskan i vecka 39 varit normalt.

Jag hade full förståelse såklart för att det är ett nödvändigt ont då barnet behöver komma ut. Men jag var inte redo mentalt för denna händelseutveckling.

Vi ringer förlossningen och får rådet att komma in på en observation. Jag åker in och min sambo stannar hemma då han inte fick följa med på grund av Covid. Väl inne så konstateras det efter några timmar att jag har havandeskapsförgiftning och kommer bli inlagd för igångsättning, men att ett ultraljud ska göras först. Och när jag ligger där, nervös och lite chockad på britsen så säger läkaren att barnet ligger i säte, vilket chockar mig något oerhört då jag 5 dagar tidigare varit hos barnmorskan som känt att fostret legat med huvudet nedåt. Detta innebär, fortsätter läkaren förklara, att de inte kan sätta igång mig utan att jag behöver snittas ganska omgående. Detta då man enligt honom inte kan sätta igång en sätes förlossning och vi kan inte vänta tills den sätts igång naturligt då att mina blodvärden var så dåliga.

Sen får jag spendera de nästkommande tre timmarna ensam i ett rum totalt förvirrad med ångest och oro då jag i min vildaste fantasi inte kunnat föreställa mig att min graviditet skulle sluta med ett kejsarsnitt. Tillslut fick min partner komma in vilket lugnade mig. Dock så kommer läkaren in just då och säger att de behöver ta mina blodvärden igen för att se om de kan snitta mig på detta sjukhus eller om de måste flyga mig med helikopter till ett större sjukhus 40 mil bort, dit min partner i sådana fall får ta bil och kommer inte kunna vara med under snittet. Detta besked fördubblade såklart min oro då jag absolut egentligen inte ville snittas och absolut inte ville vara ensam. Jag hade full förståelse såklart för att det är ett nödvändigt ont då barnet behöver komma ut. Men jag var inte redo mentalt för denna händelseutveckling.

Jag grät konstant hemma första kvällen. Det enda jag kunde tänka var att detta inte är mitt barn och att hela mitt liv är förstört.

Som tur var fick vi stanna och jag rullades in för operation. När barnet var ute så gick barnmorskan förbi med min son så jag fick se honom, innan de rusade iväg till ett rum bredvid. Sen är mitt minne helt svart tills dagen då det är dags att åka hem från BB tre dagar efter snittet. Då jag minns att jag håller min son i sängen och tänker ”det här är inte mitt barn, jag kan inte åka hem ännu, för jag har inte fött mitt barn”. Det var som att hela förlossningen gick för fort så att min hjärna inte hängde med. Sen kom gråten. Jag grät hela bilresan hem. Jag grät konstant hemma första kvällen. Det enda jag kunde tänka var att detta inte är mitt barn och att hela mitt liv är förstört. Jag ångrade så djupt att jag någonsin blivit gravid. Jag hade sån ångest att jag inte kunde andas.

”Jag måste härifrån, de klarar sig bättre utan mig, jag kommer bara förstöra deras liv.”

Första veckan hemma var ett enda mörker. Jag ville inte röra i min son mer än jag var tvungen. Min sambo tog alla blöjbyten och vi började även mata med flaska då jag hade svårt att amma på grund av smärtan från snittet. Sen kom tankarna ”jag måste härifrån, de klarar sig bättre utan mig, jag kommer bara förstöra deras liv” men också i de allra mörkaste stunderna så hoppades jag att min son skulle dö. Att det är det enda sättet att nånsin må bra igen. För nu är allting förstört. Ångesten och tankarna blev också värre så fort någon hörde av sig på telefon eller messenger. Det var som att jag levde i någon sorts förnekelse och om jag släpper in människor utifrån in i vår bubbla så blir det verkligt. Och jag ville verkligen inte att detta skulle vara verkligt.

Så fort telefonen ringde så grät jag. Min partner började också må dåligt för han hade inte kunnat föreställa sig att jag skulle må såhär eller vara så totalt förstörd. Jag ville helst inte röra våran son utan jag hittade på ursäkter så fort han sträckte barnet mot mig. Jag pumpade bröstmjölk och grät och gav till min parter så han fick mata barnet. Jag kunde inte sova på nätterna ens när barnet sov för ångesten bultade i magen. Jag kände mig som världens sämsta mamma när jag inte ens kunna amma mitt barn, än mindre hålla i honom. Jag sörjde mitt barn som jag aldrig fick föda.

Sen ställde hon frågan ”Hur mår du annars? Går det bra hemma?” och då brast jag ihop.

Efter 10 dagar i denna totala mardröm så blev jag kallad till en läkare på vårdcentralen, då förlossningen skickat en remiss dit för att följa upp mitt blodtryck som varit fortsatt högt efter förlossningen. Detta blev min räddning. Jag fick träffa en kvinnlig läkare som lyssnade på min oro kring mitt fortsatt höga blodtryck och vi gjorde en plan för hur vi ska behandla detta. Sen ställde hon frågan ”Hur mår du annars? Går det bra hemma?” och då brast jag ihop, jag kunde knappt få luft mellan gråten och orden jag försökte förklara till henne. Men hon satt lugnt och lyssnade på allt jag sa och sen tog hon mig på axeln och sa att jag behöver hjälp. Och att hon ska hjälpa mig. Man ska inte behöva må som jag mår. Hon skickade då en remiss till en psykolog på mödravårdscentralen och en remiss till läkare på gynmottagningen för att prata igenom förlossningen. Jag blev också sjukskriven då jag inte klarade av att ta hand om barnet själv. Så min sambo fick ta ut pappaledighet.

Även fast jag grät och knappt kunde få ut några ord så var läkaren på förlossningen helt underbar. Han förklarade till mig att jag först och främst har drabbats av en förlossningsdepression, och att mitt trauma från kejsarsnittet kan vara en bidragande orsak men att detta hade kunnat hända även om jag fått exakt den förlossning jag drömt om. Han beskrev det som att efter en kvinna fött barn så kastas det tärning och just den här gången så var det jag som drabbades av en depression. Och att det är helt normalt att reagera som jag gjort.

Det visade sig också att han var den läkare som tagit emot mig kvällen jag kom in med havandeskapsförgiftning, så han förklarade för mig igen exakt vad som hände och att inget hade kunnat göras annorlunda. Att jag inte gjort något fel. Jag har inte valt fel nånstans eller gjort något fel under graviditeten för att det skulle sluta såhär. Vi pratade också igenom amningen och han berättade att det i mångt och mycket inte finns någon skillnad idag mellan bröstmjölk och ersättning och att den som påstår det ljuger. Och att jag i första hand ska tänka på att min son behöver en mamma som mår bra, så att om amningen orsakade mig den minsta stress så skulle jag sluta med det. Vilket kändes jätteskönt att höra. Innan jag gick därifrån så kom vi också överens om att jag skulle börja en behandling med antidepressiva läkemedel och att jag ska höra av mig till honom igen om jag ville prata igenom förlossningen mer vid ett senare tillfälle när jag mår bättre.

Det kommer ta tid att må bra igen men det är okej och jag kommer att vara mig själv igen en dag.

Första samtalet med psykologen var dock fruktansvärt. Att behöva sätta ord på mina tankar. Att säga dem högt till en annan människa var oerhört svårt. Men efter jag gjort det så kändes det som en befrielse. Att kunna berätta om allt det mörka och få bekräftat att det är helt normalt att må som jag gör och att många kvinnor gör det efter de gått igenom vad jag gått igenom, men att man kan behöva hjälp. Till en början handlade våra samtal mest om rutiner. Att få till sömn och måltider för att kunna påbörja en återhämtning. Psykologsamtalen har jag fortsatt en gång i veckan och det är nu en helt underbar ventil för mig att kunna vädra mina känslor och få verktyg för att hantera ångesten.

Idag har det gått 10 veckor sedan förlossningen. Och jag kan andas igen. Dagarna är fortfarande svåra ibland, men både medicineringen och samtalen har hjälpt mig enormt. Jag har fortsatt svårt att minnas saker från BB och första tiden hemma, men det blir lite klarare varje dag. Jag är inte helt återställd mentalt, men jag kan hålla min son och se på honom och faktiskt känna kärlek. Jag har accepterat att detta kommer ta tid. Det kommer ta tid att må bra igen men det är okej och jag kommer att vara mig själv igen en dag.

*Personerna på bilden har ingenting att göra med författaren bakom inlägget.

Början på slutet – Livet som nybliven mamma
”Ibland kunde jag tänka att det vore skönt att få dö bara så att jag skulle få sova.” – En berättelse om postpartumdepression
”Det står inget i journalanteckningar om hur en mammas liv förändras fullständigt” – Anonym berättelse om postpartumpsykos