”Det står inget i journalanteckningar om hur en mammas liv förändras fullständigt” – Anonym berättelse om postpartumpsykos

När vi börjar prata om det som är instängt i kroppen är det möjligt att läka ett trauma elva år senare.

Jag vill börja denna mörka berättelse med det vackraste. Med att lyfta fram min sons fantastiska pappa. Och våra familjer som slöt upp och omgav vår nyfödda son av så mycket kärlek, närhet, trygghet och omsorg. Där blev två familjer en storfamilj som såg till att han fick precis allt han behövde och ännu mer. Såg till att pappan orkade. Trots våra ihärdiga rop på hjälp misslyckades vården så fullständigt med att upptäcka det allvarliga postpartumpsykostillståndet. Tack vare mina anhöriga fick den här berättelsen ett lyckligt slut.

Idag som tvåbarnsmamma med två allvarliga postpartumtillstånd och trauman i bagaget kämpar jag dagligen med min psykiska ohälsa i form av hjärntrötthet och utmattningssyndrom med alla begränsningar som det innebär. Jag arbetar dagligen för att min läkning av ska pågå. Jag blir bättre och bättre på att balansera psykisk och fysisk belastning och på att kontrollera min inre stress i tid. Vad är stressen och rastlösheten ett tecken på? Överstimulering? Trötthet? Ångest? Hunger? Behöver jag ut?

Oftast är det att jag känner mig instängd. Jag behöver andas frisk luft. Ha himlen som tak.

Därför är det fortfarande svårt för mig att åka bil längre sträckor. Och att vara inomhus långa stunder. Kroppen och själen arbetar fortfarande elva år senare med att frigöras från de bitar av traumat som sitter djupast kvar.

Att bli fängslad i slutenvården, LPT-intagen samtidigt som postpartumhormonerna sprutade i min kropp. Kraftfulla hormoner som är skapta för att jag biologiskt ska klara att förlösa det liv jag burit i nio månader. Hormoner som är skapta för att jag ska nära mitt nyfödda knyte. Hormonerna. Som i mitt fall utlöste ett obeskrivligt stresstillstånd och varvade i gång min hjärna så att jag inte kunde sova.

Minns ECTbehandlingar.
Minns syrgasmasken.
Minns venkateter i armvecket.
Minns saft i plastmugg vid uppvaknandet. 
Minns den kalla lysrörsbelysta kulverten under sjukhuset när jag kördes i rullstol tillbaka till avdelningen.
Minns att jag fick tabletter mot muskelvärk efter krampanfallet.
Mina minnen i mitt liv. Svårt att förstå. Kanske för att dom aldrig fanns med i mina MammaPappaBarn-lekar.

Den största känslan av instängdheten, upplevde jag när jag blev LPT-intagen direkt efter suicidförsöket.

Minns att jag mötte en flicka i korridoren som var sönderskuren och bandagerad. Minns hur hela min självbild tillintetgjordes i det ögonblicket. I den korridoren. För att jag delade korridor med henne.

Jag befann mig inte i någon annan värld i min psykos. Jag var i korridoren där och då och kunde se mig själv i ett utifrånperspektiv. Det var obeskrivligt smärtsamt. Lika smärtsamt som att rummet jag fördes till liknade en cell. En brits och ett fönster med galler. Där det inte fanns ett enda föremål som kunde användas för att skada sig själv. Det minns jag väl eftersom jag maniskt sökte efter det när dörren gick i lås bakom mig och jag lämnades ensam i cellen. Jag var placerad i ett tillfälligt rum i väntan på att få plats och komma till en avdelning, men den informationen nådde inte in i mig i psykosen.

Jag var en skräckslagen nybliven mamma med psykosens enda sanning ekande i huvudet.

Du får ingen hjälp. 
Du kommer aldrig bli frisk. 
Du kommer bli inlåst på livstid.
Du måst skiljas från ditt barn. 

Min upplevelse var att jag blev fängslad.
Min fysiska kropp var fängslad i miljön.
Min själ var fängslad i ett psykotiskt tillstånd med en skev verklighetsuppfattning.

Hysteriskt tryckte jag på larmknappen. Gång. På gång. På gång. Vädjade till personalen att få en telefon för att ringa hem till min sambo och berätta att jag blivit inlåst på livstid. Jag blev paranoid i psykostillstånd och trodde att alla ljög för mig. Min familj och personalen. Jag var paranoid och samtidigt var jag också separerad från min son som legat nyfödd på mitt bröst tolv dagar innan och varenda cell i min kropp skrek efter att få vara nära honom!

Mitt skrik i rummet ligger fortfarande som en vass taggtråd i min själ. Ångestens maximala smärta i ett skrik från en förtvivlad ensam nybliven mamma. Skriket som lämnade min kropp i det rummet har tagit mig så många år att våga möta och formulera i text. Det bränner i bröstet på mig i stunden jag formulerar orden som kastar mig tillbaka till cellen. Men jag vet att jag måste möta det för att kunna bli fri från traumat. Annars ligger det kvar i min kropp för alltid och ångesten kan göra sig påmind när jag minst anar det. Som i julas när jag satt uppkrupen hemma soffan en decembermorgon och tittade på julkalendern med mina barn i skenet av adventsljusstaken. Drottning Lovisa fängslades bakom galler och på ett ögonblick kastades jag tillbaka till cellen på bottenvåningen i psykiatriska huset i Karlstad för elva år sedan.

Jag vill så gärna bli fri från den här upplevelsen, liksom checka av det här nu. Men läkning funkar inte så har jag lärt mig. Kroppen tar allt i sin takt. Vissa nätter vaknar jag och svettas så att jag får byta sängkläder. Då kan det vara ett kroppsminne som lämnar i drömmen.

Minnet från den avdelningen jag sen hamnade på är få och grumliga. Minns bara fragment. Det är obehagligt att inte minnas. Vad gjorde jag? Vad sa jag?

Min journal från den tiden har jag begärt ut men pappren ligger fortfarande kvar i ett igenklistrat brunt kuvert i garderoben. Där kan jag gå tillbaka för att få svar om medicinering, ECT-behandlingar, permissioner och när mitt LPT upphörde. Men journalanteckningar säger väldigt lite om människans och mammans upplevelse. Det står inget i journalanteckningar om hur en mammas liv förändras fullständigt. Det framkommer ingenting om kroppens och själens upplevelse. Hur det känns. Vilka sår som skapas.

När man genomgår ECTbehandling påverkas minnet och du glömmer. Min sons pappa gav mig ett block som jag skulle ha i lådan vid sängbordet på mitt rum. Där i står det skrivit att när det blir outhärdligt på avdelning 46 ska jag tänka på att någon månad inte är mycket i ett liv tillsammans. Jag har sparat blocket. Min handstil avslöjar inget om hur jag mådde. Men meningarna talar sitt tydliga språk. Varje mening handlar om att jag inte står ut på avdelningen och viljan av att få komma hem! Och om hur rädd jag var för att mina egna tankar skulle ta över mig igen som de gjort i psykosen.

Ett minne jag har är hur jag söker upp personal i ett dagrum och frågar om vi ska spela Yatsy. I ett försök att bevisa att jag var frisk nog att få komma hem till min son och min sambo. Minns suddiga prickar på tärningar och svamlande ord som kom ur min mun. Att sköterskans mun rörde sig men jag inte uppfattade vad hon sa. Nu förstår jag hur kraftigt medicinerad jag var.

Jag ville inte bli fotograferad tillsammans med min son så att ansiktet syntes hemma på permission.

I albumet från hans första tid är samtliga fotografier tagna bakifrån när han ligger i min famn. Av skam för att inte kunna uttrycka i mitt ansikte att jag älskade honom innerligt. Jag minns att jag bad om att bli fotograferad när jag hade en starkare stund och orkade sitta i soffan tillsammans med honom. Ögonblick vissa dagar.

Jag har bestämt mig för att riva ut ett av fotografierna. Utan sin kontext ser det ut som en mamma som inte älskar sitt barn. Det är inte sant. Jag älskade så mycket att jag har funderat på om jag blev psykotisk av tanken på att inte kunna ge honom allt det han behövde. Idag vet jag att psykoser inte kan tänkas fram. Det är en allvarlig sjukdom som uppstår postpartum i samspel av många olika faktorer; hormoner, genetisk sårbarhet, sömnbrist. En sjukdom som drabbar 0,1 % av alla nyblivna mammor.

När jag ser kortet ser jag den osynliga muren som fanns mellan mamman och sonen. 

En osynlig mur av sorg efter en otrygg förlossningsupplevelse. 
En osynlig mur av postpartumångestens grövsta stenar. 
En osynlig mur av psykiatrins livsviktiga medicinering. 
En osynlig mur av traumatiseringen av suicidförsöket. 

När jag ser kortet idag ser jag hur otroligt mycket jag kämpade för att komma igenom en ogenomtränglig mur och önskar så att jag kunde lyft den ytterligare bördan av mamma. Tagit henne i famnen och vaggat henne som hon drömt om att få vagga sitt barn. Som hon drömt om sen sin barndoms MammaPappaBarn-lekar.

Jag återger inte min berättelse i ett kronologiskt förlopp. I stället berättar jag om de händelser som kommit och gått genom åren i mina dagboksanteckningar. Händelser som jag inte orkar inte bära ensam längre. Med förhoppning att min berättelse kan bidra till att radera skammen av psykisk sjukdom. Jag hoppas att läsare utan erfarenhet ska få kunskap och du som läser som själv har drabbats ska känna dig mindre ensam.

Ett av mina minnen är det om avskedsbrevet som skrevs av mamman som förlorats in i psykosen när hon inte sovit på tolv dygn.

En skräckslagen uppgiven mamma med en enda sanning ekande i huvudet. En sanning som skapades allt eftersom hon avvisats från hjälpen de sökt i vården flertalet gånger under sonens första sju dagar i livet.

Det finns ingen hjälp. 
Du kommer aldrig bli frisk. 
Du måste bort. 
För att skydda din son och din sambo.

När avskedsbrevet formuleras sover hennes älskade bredvid i dubbelsängen.

Ovetande om att psykosen tagit över och styr mammans hand som formulerar brevet. Inuti mamman är ångesten efter tolv sömnlösa dygn så kraftig att det tjuter i öronen och adrenalinet fullkomligt sprutar. Mamman smyger genom vardagsrummet där hennes lilla knyte sover i liggdelen till vagnen bredvid mormor som ligger på madrass i lägenhetens vardagsrum. Bredvid morfar i soffan. För att mamman och pappan ska få kunna sova.

En skräckslagen uppgiven psykotisk mamma river efter bilnycklarna med ekot av psykosens sanning på repeat och ett hjärtat på väg att ta sig ur bröstkorgen.

Dunkdunk. DUNKDunk. DUNKDunk. DUNKDUNK. DUNKDUNK
Fort. Fort. Fort. Fort. Fort. Fort. Ut ur lägenheten!
Dunkdunk. DUNKDunk. DUNKDunk. DUNKDUNK. DUNKDUNK

Det finns ingen hjälp!
Du kommer aldrig bli frisk!
Du måste bort!
För att skydda din son och din sambo!

Jag glömmer aldrig min sambos förvånade röst i telefonen när han vaknar och ringer undrande varför jag är ute och kör bil. Jag glömmer aldrig min pappas ord i telefonen. Vad han sa som fick mig att vända hem med bilen. Jag glömmer aldrig hans förtvivlade arga älskande ansiktsuttryck när han tvingade mig att ge honom tillbaka bilnyckeln.

Jag glömmer aldrig mitt iskalla uttryck och svar tillbaka.

Detta är en av de tuffaste bilderna att bära. Att människorna jag älskar har tvingats möta mig i psykostillståndets iskalla skepnad. Psykisk ohälsa är i allra högsta grad en anhörigsjukdom.

Jag önskar så att min berättelse tagit slut här. När ambulanspersonalen hämtade mig. För tryggheten och hjälpen kom ju. Till mig. Till mina kämpande anhöriga.

Minns mannen som sitter mitt emot mig i ambulansen. Hans snälla ansikte.

En professionell ambulanssjuksköterska helt ovetande om vad som pågick i den psykotiska mamman mitt emot när hon ser Klarälven passera utanför fönstret när ambulansen kör över bron mot psykakuten. Jag minns känslan av att det är bråttom nu. Bråttom för att vi närmar oss sjukhuset. Bråttom att se till att min son aldrig ska behöva växa upp men en sjuk mamma inlåst på psyket på livstid. Jag sneglar på handtaget. Överväger att rycka! Hur skulle jag ta mig ut ur ambulansen? Jag måste springa när dörren öppnas. Hinner jag rymma?

Dunkdunk. DUNKDunk. DUNKDunk. DUNKDUNK. DUNKDUNK
Fort. Fort. Fort. Fort. Fort. Fort. Ut ur ambulansen!
Dunkdunk. DUNKDunk. DUNKDunk. DUNKDUNK. DUNKDUNK

Det finns ingen hjälp!
Du kommer aldrig bli frisk!
Du måste bort!
För att skydda din son och din sambo!

Ambulansen parkerade nära ingången till psykiatriska akutmottagningen och mannen med det vänliga ansiktet och de gröna kläderna förde mig in genom dörren till psykiatriska akutmottagningen.

Klick. Inlåst. Och så lämnades vi i det där rummet. I väntan på bedömning.

Det var vårdens misstag.  
Okunskapens våld.
Vi skulle aldrig ha lämnats ensamma.
Jag var deras ansvar från det att ambulanspersonalen plingade på dörren hemma hos oss.
Det var vårdens misstag.
Okunskapens våld.

Hårda bankningar på toalettdörren.
Pappas röst. Som vill höra min från insidan. Ryck i det låsta handtaget.
Dom drar ut mig på golvet i psykakutens väntrum. Ett larm går och sekunder efter massa vårdpersonal som hänger över mig.

Mina kära hals.
Det kraftiga våld jag
orsakade dig i psykosen.
Det var inte jag.

Älskade nyblivna pappa
Älskade nyblivna morfar
Er Intuition räddade liv.
Minns allt i detalj.
För jag är där.
Men ändå inte.
Inte jag.
Min kropp och själ i
psykosens hårda grepp.

Ett Suicidförsök. För alltid ett ärr i min själ. Läkare, sjuksköterskor och undersköterskor missade allvaret. Alla utom en. Det räckte inte.

Redan en av de första dagarna efter att vi kommit hem från BB ringde jag desperat till min MVC-barnmorska som följt oss under graviditeten. Hon som kletat kall gelé på magen innan ultraljudet och hört på det vackra ljudet av liv tillsammans med oss.

Tjoff-tjoff, tjoff-tjoff, tjoff-tojff, tjoff-tjoff, tjoff tjoff, tjoff-tjoff, tjoff-tjoff

Hon hörde också mig.
Uppmanade mig att söka hjälp!
Och jag hörde på hennes röst allvaret.

Vi kände ju det allihop.
Allvaret.
Att något var fel.
På allvar.

Men läkaren betraktade oss bara, hur vi knöt an när jag ammade, i vårdrummet där vi satt i fåtöljen på psykiatriska akutmottagningen. Tänk om läkaren haft tillräcklig kunskap och fokuserat på riskerna med postpartumpsykos i stället för att skicka med mig insomningstabletter hem.

Kanske var allvaret svårupptäckt eftersom jag inte pratade osammanhängande. Och jag ville vara tillsammans med mitt barn. Jag upplevde inte heller att jag befann mig i någon annan värld. Och jag hörde inte röster.

Nej, inte konstiga röster.
Nej, inte som att någon annan, typ Gud styrde mig.

I min psykos skapades ett mantra i takt med ohanterbara ångestnivåer, sömnlösa nätter och utsträckta händer som inte fångades av läkare som bara skickade hem mig med sömnmedicin som inte hjälpte. Ett mantra som drev en mamma till suicidförsök.

Du kommer aldrig bli frisk. 
Du får ingen hjälp. 
Du måste bort.
Du måste skydda din son och din sambo.

På psykiatriska akutmottagningen andra kvällen vår sons första vecka i livet. Samma fråga. Igen. Tankar om att göra illa. Samma svar. Jag. Vill. Bara. Sova. Hjärna på högvarv och ångest som skreks ut i kudden. Idag sorg över signaler som inte togs på allvar i tid. Sorg över att psykosförloppet kunde bromsats och sjukdomen lindrats. Sorg över allt stök som blev. Inte bara i min kropp. Utan också i mina nära och kära. Jag är inte arg längre. Det är skönt. Ilska läker inte. Men i sorgen pågår läkningen.

Jag vill att min berättelse ska synas nu. Jag har tvivlat länge.

För att skydda mina barn.
För att verkligheten gör ont.
Men att dölja något har visat sig göra ännu ondare.

Skam bryter ner en människa.
Jag kände skam så länge.

Att det var mitt fel.
Att jag kunde gjort annorlunda.
Att jag orsakat psykosen.
Att jag var en svag människa.
Att jag var en sämre människa än andra.
Att jag var värdelös kvinna som inte fixade att föda barn.
Att jag var en värdelös mamma.

Nu vet jag att psykiska sjukdomar kan drabba vem som helst. Och jag vill med min berättelse öka kunskapen och förståelsen.

Genom att offentliggöra min berättelse vill jag bryta stigmat av psykisk ohälsa i allmänhet och postpartumpsykoser i synnerhet.

Jag vill sprida kunskapen om att postpartumpsykosförloppet är svårupptäckt och livsfarligt.

Jag gör det för att jag känner mig priviligierad som har förutsättningarna.

Jag gör det för de som levt innan mig i min släkt och kämpat med psykisk ohälsa i tystnad i tidigare generationer. Där flaskan med Renat bredvid skorporna i skafferiet för mig idag var en glasklar självmedicinering.

Jag gör det för min mormors mor som tvingades skiljas från sitt barn som hon burit i nio månader för att det i sin tid ansågs oäkta. För smärtan i demensen när hon gick i äldreboendets korridor och letade efter sitt lilla barn. För jag vet hur det kändes i tron om att på livstid skiljas från mitt.

Jag gör det för mina barns generations skull. För att när dom i framtiden eventuellt vill bli föräldrar. Hoppas jag att vår familjs erfarenhet ska ha omvandlats till kunskap. För att när psykisk ohälsa knackar på i deras liv ska den knackningen höras på samma sätt som fysisk ohälsa.

Jag gör det för alla mina anhöriga. Som slöt upp och gav min son en fantastisk start i livet när hans mamma saknade förmågan.

Jag gör det för att jag överlevde.
Och för att jag idag lever min dröm
att få vara mamma.

Till storebror och lillasyster
Tillsammans med den starkaste pappan i världen.
Mina barns.

”Det är som att folk tror att det bara är att skärpa sig” – VT’s berättelse om sin postpartumångest
”Jag var inte ämnad att vara mamma, men jag skulle göra det bra” – Johannas berättelse om postpartumdepression
Utanför rummet står det ”Tove” på skylten – en berättelse om min förlossningpsykos