Jag har längtat efter att bli mamma i hela mitt liv så det kändes väldigt stort och roligt när jag plussade på stickan. Jag mådde bra under hela graviditeten och längtade så mycket efter den lilla bebisen som skulle komma hösten 2024.
Min förlossning startade av sig själv och allt gick väldigt bra och snabbt till en början. Helt plötsligt låg bebisen i en position som utgjorde ett förlossningshinder och jag fick därav föda genom akut kejsarsnitt. Samtidigt som jag kände mig helt borta av all lustgas rullades jag in i operationsrummet. Jag förstod ingenting och hade nästan glömt av att jag var där för att föda barn. Jag var väldigt förvirrad när min bebis kom upp på bröstet. Det var knappt så jag ville hålla bebisen. Kände mig rädd och trött.
Vi stannade på BB ganska länge då jag kände mig så osäker. Jag började känna mig ledsen på den berömda dag tre efter förlossning, och bebisens amning och vikt krånglade vilket gjorde mig ännu mer ledsen. Jag kände också att mitt liv var förstört, att jag skulle få höra bebisskrik resten av mitt liv och aldrig kunna ta mig utanför lägenheten. Jag sörjde mitt gamla liv. Jag trodde att vi skulle rakt in i en magisk bebisbubbla, att vi skulle sväva på rosa moln. Det enda jag kände var stress och press. Jag stressade över att min bebis inte kunde läggas ner, över att bebisen inte sov så mycket som jag trodde bebisar skulle sova, över att bebisen skrek mycket, över att bebisen inte gick upp i vikt, över att alla andra bebisar var så ”enkla” och att alla andra nyblivna mammor var så lyckliga och glada. Jag grät flera gånger per dag och ville nog mest att min bebis skulle hoppa tillbaka in i magen. Ångesten var som störst inför varje natt. Hur mycket skulle min bebis sova? Hur mycket skulle jag få sova? Även fast det fanns fina stunder av mys tyckte jag mest att min bebis var jobbig, och jag skämdes mycket över de känslorna. Det var ju bara en liten, liten oskyldig bebis men jag kände redan att jag hade dåligt tålamod och helst ville vara ensam. Men när jag väl var ensam fick jag dåligt samvete över att jag inte var med min bebis. Mina tankar och känslor gick inte riktigt ihop.
I mitt huvud spelade det heller ingen roll om jag fick avlastning, för snart skulle jag ändå vara tvungen att amma eller söva bebisen igen. Jag kände mig helt utmattad.
Sociala medier som till exempel TikTok påverkade mig otroligt negativt med videos på hur man ska och inte ska göra med en bebis. Det slutade med att jag raderade appen för att minska min ångest.
Jag kunde också tycka det var svårt att möta människor som inte var i min närmsta krets. Att få kommentarer som ”åh vad underbart” eller ”åh glöm nu inte att njuta” kunde göra ganska ont, för jag njöt inte för fem öre. Ibland kunde även nära och kära uttrycka sig klumpigt, som att fråga varför jag grät över småsaker, eller fråga vad det var som var så jobbigt egentligen. Alla dessa små kommentarer fastnade även fast ingen förmodligen menade något illa.
Denna jobbiga period varade inte för alltid som jag trodde att den skulle göra. Efter ca 3 veckor slutade jag gråta varje dag och efter ca 10 veckor mådde jag betydligt bättre generellt. Jag sökte aldrig hjälp hos psykolog men pratade mycket med min sambo, med nära och kära samt min BVC-sköterska, vilket fungerade bra för mig. Att prata och öppna upp sig är så viktigt även om man skäms eller inte kan förstå eller reda i sina känslor.
Jag är fortfarande enormt besviken över att min förlossning slutade i akut kejsarsnitt, och tror att det har bidragit en hel del till min ångest. Men idag, ca 6 månader efter förlossning, mår jag hur bra som helst och trivs med att vara mamma till min älskade bebis. Det blev bättre!! Jag ser tillbaka på de första veckorna med bebis som fruktansvärda, och även med en del sorg då jag sörjer den där magiska bebisbubblan som inte blev av. Fast existerar den ens på riktigt? Jag tror faktiskt inte det