”Jag har svårt att knyta an till min bebis” – Maries berättelse om postpartumdepression

Mitt första barn föddes i augusti 2020. Jag hade haft några riktigt stressiga år på jobbet och såg fram emot att vara föräldraledig. Jag hade en bild av att jag skulle gå på öppna förskolan, babysim, ta mysiga promenader med vagnen och fika. Ja men allt sånt som man hör om när man fortfarande inte har barn.

Det var flera faktorer som bidrog till att jag började må dåligt under min första föräldraledighet. En stor del var en tuff start och jobbig bebis men även coronapandemin var lika skyldig.

Det började med att bebisen låg i säte vilket gjorde att jag fick göra ett planerat kejsarsnitt. Snittet i sig kändes inte som en besvikelse, problemet blev snarare att jag fick dålig återhämtning från jobbet och hann inte varva ned innan det var bebisdags. Sedan kom nästa grej, personalen på BB missade (eller om det blev något missförstånd) att jag skulle upp och röra på mig när bedövningen släppte. Vilket ledde till att jag fick liggsår på rumpan och att jag inte kunde sitta på cirka tre dagar. Det hjälpte verkligen inte att inte kunna sitta när man ska försöka lära sig att amma en nyfödd jättehungrig arg bebis.

Jag fick också en rejäl babyblues som höll i sig i tre veckor där hormonerna i min kropp gick bananas. Det kändes ungefär som att “vad har du gjort, nu är ditt liv slut”. Den där mysiga bebisbubblan fanns inte.

Lagom till att den värsta babybluesen hade lagt sig började nästa krångel. Problemen med amningen ledde till sår på båda bröstvårtorna vilket utvecklades till en bröstböld i det ena bröstet. Bröstböld är inte så vanligt vad jag har förstått för där bollades jag runt mellan vårdcentralen, mammografin och gynakuten under tre veckor. När jag väl fick hjälp väntade en månads läktid och konsekvensen att jag inte kunde amma på det bröstet. Då hade det gått tre månader av min föräldraledighet.

Utöver detta hade vi fått en bebis som var missnöjd, hatade vagnen, hatade att sova och ville bara amma. Vi kunde inte förstå vad vi gjorde för fel. Man hade ju hört att bebisar kunde somna hursom helst och var som helst, eller? Här var varje sovstund en kamp. Efter ett tag fick vi höra talas om begreppet high need baby vilket gav oss förståelse i att vissa bebisar tycker helt enkelt inte om att att vara bebisar.

Nu är vi fyra månader in, på årsskiftet till 2021 och coronapandemin håller världen i sitt grepp. Allting jag sett fram emot är inställt och jag blir bara mer och mer isolerad hemma med bebisen klistrad på mig 24/7. Jag sitter i soffan, kollar på TV och går mina promenader med vagnen, som nu är lite mindre hatad och okej att sova i ibland efter att vi bytt till sittdelen och en rejäl dyna. Men jag har också fått springa hem med den många gånger pga arg bebis.

Jag har insett redan på hösten att jag mår dåligt. Jag får dåligt resultat på testet man gör hos BVC efter åtta veckor och har fått remiss till en KBT-terapeut.

Problemet var att hennes område inte verkar vara nya föräldrar så hon förstår mig inte riktigt. Jag slutar gå till henne efter fyra gånger. Jag har svårt att knyta an till min bebis och det känns bara som att jag måste ta hand om henne men jag känner ingenting mer än så. Inte den här kärleken man hör om. Hon tycker verkligen om mig och jag skäms att jag inte känner likadant, jag kan inte knyta an. Det tog nog bortåt ett år innan jag tyckte om henne tror jag.

Någonstans under våren misstänker jag att jag är deprimerad. Det som luras är att jag tror att depression innebär att man känner sig ledsen men även att känna ingenting och ha lust med ingenting är ju också symptom. Jag fick ingen mer hjälp av vården och har inte fått diagnosen post partum depression men jag är helt säker på att det var det jag fick. Gradvis blir det lättare när hon lär sig sitta, krypa, gå och göra sig förstådd. Jag minns inte helt när jag började må bättre men våren 2022 mådde jag bra igen.

Det som hjälpte mig var att få börja jobba igen, kunna få lite egentid, börja träna igen och läsa/lyssna om personer som haft liknande upplevelser. Det var så jag hittade bland annat mammatillmamma på Instagram.

Nu är jag föräldraledig med lillasyster och även fast babybluesen skrämde mig i början så känns det ändå bra. Jag fick rätt förebyggande hjälp tidigt och har fått min revansch.

Även om det känns som en inre konflikt att jag tycker så mycket om den här bebisen men inte min första som bebis. Jag kan fortfarande känna mig ledsen över att min första föräldraledighet blev som den blev men har vänt den till en erfarenhet. Jag tar med mig att den här gången blev det mycket bättre!

Hannas historia
”Jag var inte ämnad att vara mamma, men jag skulle göra det bra” – Johannas berättelse om postpartumdepression
”Det kändes som det var något fel på mig som inte kunde se fram emot bebisen” – Sandras berättelse om graviditetsdepression