Jag som jobbar med barn hade längtat så länge efter att få bli mamma och hade som många en bild i huvudet hur det skulle bli.
Min förlossning var väldigt långdragen och traumatisk. Jag tog värkar i nästan 1 dygn innan vi åkte in och från att vi kom in skulle det ta över 60h innan vår dotter kom till världen. Till en början var allt ”normalt” men jag öppnade mig väldigt sakta med smärtsamma värkar. När mitt vatten sedan går och det visar sig att bebis har bajsat i fostervattnet tas beslut om igångsättning. Här börjar allting gå fel. Det blir till slut för smärtsamma värkar av igångsättningen så de pausar detta, jag får epidural och sovdos för att kunna vila upp mig så att kroppen ska orka med förlossningen. Ingen sömn blev det trots detta. Till slut öppnar jag upp mig men bebishuvud har fastnat och vill inte tränga ner. Vid det här laget är jag redan totalt utmattad och kan inte ens lyfta på mina ben, jag kan inte ens stå upp och har inte sovit på 2 dygn. Jag minns att jag hade panik över hur jag skulle kunna föda mitt barn när jag inte ens orkar röra på mig längre, jag minns hur jag skriker på personalen och ber dom skära ut henne istället för jag orkar inte mer. Personal säger hela tiden att vi ska fortsätta försöka en stund till.
Till slut så bestämmer de sig för att försöka lägga ett klipp samt dra med sugklocka för att få ut henne. Jag får panik för att jag är helt slut men de lovar att vi försöker i max en halvtimme till, annars blir det kejsarsnitt kl 18.30. Klipp görs och läkaren kommer in och drar sugklocka och till slut kl 18.28 kommer dottern till världen. Jag hinner bara få dottern i någon minut innan jag plötsligt inser att rummet nu är fullt med diverse personal. Dottern slits från mig till pappan istället och de säger ”Aida du blöder mycket och måste upp till operation” där och då är jag så utmattad och ganska lugn, då jag tidigare läst att ibland behövs man sys på operation då man brister mycket. Vid det här laget så tror både personal och jag att blödningen beror på bristning. Personalen lovar mig att så fort de sytt färdigt så får jag direkt komma tillbaka till min sambo och dotter. Min sambo har återberättat att det var blod precis överallt i rummet, något som jag inte minns någonting av. Sedan går allting snabbt, det springer 5–6 personer iväg med min säng ner till operation. Först när vi kommer ner till operation börjar jag inte att det måste vara allvarligt då det är säkert 10–15 personer i rummet och det är väldigt stressigt. Operationen tar flera timmar och för att göra en lång historia kortare så visade sig bristningen vara okomplicerad men jag drabbades av en extrem blödning pga något kärl som brustit. Det var en väldigt stressad situation då det blödde så extremt mycket och läkarna inte kunde hitta vart blödningen kom från. När jag låg på operation så var allt jag tänkte på: hur ska min sambo bli kvar själv som förälder till vårat barn. Det var inte såhär det skulle bli. Jag tänkte att mitt liv skulle sluta såhär och att min sambo skulle få uppfostra vår dotter ensam. Jag börjar där nånstans känna att kroppen bara blir tyngre och tyngre och jag orkar inte vara vaken mer. Jag hör hur det pratas om att jag behöver x antal påsar med blod och sedan minns jag inte mer utan sedan när jag vaknar är jag på iva där jag får blod. Även där låg jag i flera timmar och bara stirrade på påsen med blod som droppade.
Jag fick veta att min sambo och min dotter mådde bra. När jag väl var stabil fick jag återförenas med min sambo och dotter på bb. I mitt fall blev det väldigt uppenbart direkt att detta var en katastrofal och traumatisk förlossning och redan på bb fick vi prata med någon om det och det gjordes redan då en plan att sättas in psykolog för att få bearbeta.
När vi hade varit hemma i kanske max ett par dygn så brast det för mig, under hela förlossningen (3 dygn) och kanske 4–5 dagar till sov jag inte alls. Min kropp var fortfarande helt slut, och mitt blodvärde påverkade också min kropp. När jag ammade trodde jag att jag skulle falla ihop och kollapsa. Vid detta laget hade jag fortfarande inte sovit sedan innan förlossningen, jag var så trött och så slut men det var som att min hjärna fortfarande var inställd på att mitt liv var i fara och om jag somnar så dör jag. Jag tror i efterhand att sömnbristen i kombination med traumat ledde till en typ av psykos där och då.
Vi blev inlagda på bb i kanske 1 vecka där jag fick medicin för att sova och hjälp för mitt psykiska mående. Jag fick förklarat till mig vad förlossningsdepression var. Så länge min dotter var i samma rum som oss kunde jag inte sova trots medicinering, och så fort de rullade ut henne så somnade jag. Jag fick också en infektion i mitt klipp medans jag var inlagd som förlängde min läkningstid ännu mera. Det tog säkert 2 månader tills jag var helt smärtfri då läkarna lät klippet läka ihop av sig självt istället för att sy om det.
När vi blev utskrivna så kopplades psykolog in och min mamma flyttade in hos oss för att stötta och hjälpa oss. Detta blev början på räddningen för oss.
I början av min förlossningsdepression kunde jag knappt vara i samma rum som mitt barn. Jag mådde bättre så fort hon inte var med mig och så fort jag var med henne så kom ångesten och paniken. Varje gång hon skrek så kände jag att det var för att hon hatade mig och för att jag var en dålig mamma. Det var många gånger jag ångrade att jag hade blivit mamma och önskade att någon annan skulle få vara hennes mamma. Utöver detta så hade vi fått en mycket missnöjd bebis som hade magont och sov nästan inte alls på dagarna. Det gjorde att jag undrade vad jag gjorde för fel. Man hade ju hört att bebisar sover hur mycket som helst och hur mysigt det var att vara föräldraledig.
Jag befann mig i sånt mörker så att jag inte kunde se en morgondag. Det som skulle vara den lyckligaste tiden i mitt liv blev den värsta. Jag hade extremt svårt med anknytningen och det tog lång tid för känslorna att växa fram. Det som räddade mig var hjälpen från min mamma och sambo och vården. Oavsett vad jag kände så dömde min sambo aldrig, han lyssnade och förstod att jag behöver bara tid. Tid att bli frisk. Detta tror jag är en viktig del för att kunna tillfriskna just att man har en omgivning som stöttar och förstår och inte istället bidrar till skammen.
När dottern var ca 4 månader började min förlossningsdepression att lätta, jag började känna en anknytning och var mindre arg och irriterad. Jag kunde vara själv med min dotter utan att känna panik. Jag kände att livet var roligt igen och kunde kända glädje och se fram emot saker. Men det var fortfarande något som skavde. Jag hade mycket mardrömmar fortfarande och minnesbilder och undvek folk så mycket jag kunde. Jag gick nästan ingenstans med min dotter, träffade inte vänner, inte öppen förskola, ingenting. Jag isolerade mig och när någon kom in på ämnet förlossning så kunde jag inte prata om det. När dottern var runt 8 månader fick jag äntligen diagnosen PTSD till följd av min förlossning. Jag fick också diagnosen GAD.
När jag fick min PTSD diagnos var det delade känslor. Det var en lättnad att få en förklaring på papper hur ”illa” jag faktiskt mått. Samtidigt tog det tid för mig acceptera det. En dag pratade jag med min mamma och sa till henne att jag trodde inte ens man kunde få PTSD av en förlossning, när jag tänker på PTSD tänker jag på soldater som varit ute i krig, ungefär så var min bild av det. Och jag kommer aldrig glömma min mammas svar där hon tog mig i handen och sa ”Ja men du har också krigat. Inombords”. Jag hade hela tiden innan förskönat det jag varit med om och tryckt undan hur allvarligt det varit. Diagnosen gjorde det på något sätt verkligt. Det gjorde också så att mina nära och kära kunde få större förståelse för vad jag gick igenom.
Efter jag fått min diagnos har jag kunnat gå i behandling för PTSD. Idag är dottern 2 år och idag går jag fortfarande i behandling mot min PTSD. Jag mår idag mycket bättre. Det har också hjälpt mig mycket att ha börjat jobba och komma in i en vardag igen. Idag har vi världens finaste relation och anknytning. Det jag sörjer mest idag är att jag knappt minns första året med henne pga allt som jag gick igenom och det kommer jag aldrig få tillbaka. Nu närmar sig hennes 2 årsdag och tyvärr är det både den lyckligaste och en otroligt jobbig dag för mig då det både är dagen vi fick möta våran dotter för första gången men också dagen som kunde blivit min sista dag i livet.
Jag hoppas att min berättelse kan hjälpa någon att se ljuset i tunneln. Jag kände mig väldigt ensam när jag hade min förlossningsdepression och skämdes mycket för tankar jag hade, vissa tankar delade jag aldrig med mig med någon på grund av att jag kände sådan skam. Man tror man är ensam om det man känner och går igenom men det är man inte och med rätt hjälp så blir det bättre. Jag vill dela min berättelse för att någon där ute ska läsa och känna att hen inte behöver skämmas för sitt mående och sin berättelse. Psykisk ohälsa bland nyblivna föräldrar är mycket vanligare än man tror och det är ett viktigt ämne.