Efter 28 timmar på förlossning kom äntligen vår lilla dotter till världen. Men jag kan säga att där började mitt livs absolut största utmaning.
Förlossningen i sig var fruktansvärd, då Tindra låg i ansiktsbjudning och vägrade komma ut. Strax innan vi skulle snitta ut henne bestämde hon sig dock för att titta ut. Jag SKREK mig igenom förlossningen, och ville inte en sekund till. När hon väl var ute kände jag absolut ingenting, bara en lättnadskänsla att det äntligen var klart. Äcklad. Jag hade blött, bajsat, svettats, kräkts och allt annat man kan bjuda på från kroppen. Jag var helt förstörd, all smärta från förlossningen + stygnen tog över. Jag ville bara bort, fly, och den efter förlossningsduschen kan vara det bästa. Jag fick ett njurstensanfall efter förlossningen och en rejäl dos morfin för att ta mig igenom det + ovanstående. Jag vågade inte hålla mitt barn för jag påverkad av morfinet. Och sen började det.
”Kommer aldrig glömma när barnmorskan frågade om hon hade skrikit mycket då hon tyckte hon lät hes. Kniven i magen, jag har förstört mitt barn”
Dagarna på eftervården var ok. Men jag ville inte byta blöja på henne. Och heller inte när vi kom hem. Det var som att jag hade ALL koppling i världen – men absolut ingen koppling heller. Livrädd för att hon skulle skrika, för det gjorde hon hela tiden. Efterbesöket kom, hon hade gått ner 14% i kroppsvikt och vi lades in. Mitt liv rasade samman. Hur kunde jag vara en sån dålig mamma som svälte mitt barn? Hur kunde jag inte förstå att det var därför hon skrek? Kommer aldrig glömma när barnmorskan frågade om hon hade skrikit mycket då hon tyckte hon lät hes. Kniven i magen, jag har förstört mitt barn.
”I 4 månader övertalade jag mig själv att det var bäst att stanna hemma på grund av RS-virus men i själva verket var det bara min ursäkt. Jag ville inte se någon annan lycklig med deras bebis för jag var så olycklig med min.”
Jag ville inte ha en endaste människa i vår närhet, förutom min man. Jag ville inte hålla henne själv, men jag ville aldrig lämna ifrån mig henne. BVC besöken var en kamp med mitt mentala. Har hon gått upp i vikt? Ammar jag inte ordentligt? Är min bröstmjölk inte tillräckligt? Jag kan ju inte ge henne ersättning, det gör ju inga bra mammor? Det konstanta googlandet, samtalen med amsak (amningsmottagning), BVC, min man. Allt. Men ingenting räckte. Och detta bara fortsatte. Tillslut vågade jag knappt lämna mitt hus. Jag var livrädd att hon skulle börja gråta, för det innebar ju hunger. I 4 månader övertalade jag mig själv att det var bäst att stanna hemma på grund av RS virus men i själva verket var det bara min ursäkt. Jag ville inte se någon annan lycklig med deras bebis för jag var så olycklig med min. Jag var så avundsjuk av alla dessa ”lyckliga bebis bubblor” och instagram-bebisar så jag tillslut fick inse att jag inte kunde se mer och fick radera alla sociala medier (ett tag). Även mammor som hade ammat bort sin vikt var en riktig trigger, och jag ville gömma mig bakom stora pösiga kläder.
Jag vill göra illa mig själv. Ibland min bebis. Jag berättade för min man att de skulle leva ett lyckligare liv utan mig. Att jag inte var värd att vara hennes mamma, och att jag absolut inte kunde få fler barn. Jag tappade mig själv helt, och visste inte längre vem jag var. Både psykiskt och fysiskt. Det tog 5 månader innan jag insåg att jag behövde hjälp, på riktigt. Och då sattes jag på mediciner. Det var när jag kollade på Mamma till Mammas film ”När bebisbubblan spricker” som jag förstod vad jag gick igenom. Jag skickade den till min man när jag låg och inte kunde sova i vårt gästrum. När han såg den kom han in, gråtandes, och sa ”Det här är du. Det här är inte rätt. Är det såhär du mår så förstår jag verkligen hur mycket du behöver hjälp”.
Idag är jag medicinfri av eget val, och mår oftast bra. Jag är fortfarande skör för min bebis tårar och ilska och tror fortfarande att hon hatar mig. Men överlag har jag förstått att det jag gick igenom inte var normalt, och om man börjar fråga sig omkring för ÄRLIGA upplevelser så är bebis-bubblan väldigt sällan så mysig som alla påstår den vara.
Jag har även fått påminna mig själv, dagligen, att vi alla är olika individer. Både vi mammor och våra bebisar. Allas bebisar är olika, och fungerar på olika sätt = och vi mammor likaså.