”Jag var inte ämnad att vara mamma, men jag skulle göra det bra” – Johannas berättelse om postpartumdepression

Jag hade längtat så efter att få bli mamma. För mig hade det alltid varit ett stort livsmål och när jag och min stora kärlek väl bestämde oss så blev jag gravid på första försöket.

Graviditeten var bra, visst var det lite småkämpigt ibland men jag längtade efter att få träffa vår lille son. Värkarna startade mitt i natten två dagar innan bf och jag kämpade på nästan ett dygn hemma. Vi åkte in till förlossningen när det började kännas alltför outhärdligt, vi blev inskrivna och det tog ytterligare ett dygn innan han äntligen kom ut.

Det var nog en ganska odramatisk förlossning, men 44 timmars värkarbete, och det faktum att jag fick hög feber mot slutet, gjorde ju såklart att jag var helt slut.

”Jag minns så väl känslan när jag får upp lillen på bröstet. Jag ser min sambos tårar rinna av kärlek och glädje, men allt jag känner är tomhet och chock.”

Jag har i hela mitt liv mått psykiskt dåligt i perioder. Jag har inga diagnoser, men har av och till lidit av nedstämd och ångest. Jag är en känslomänniska och en tänkare, så till den grad att det kan bli jobbigt. Jag minns så väl känslan när jag får upp lillen på bröstet. Jag ser min sambos tårar rinna av kärlek och glädje, men allt jag känner är tomhet och chock. Barnet känns för mig främmande. Är det han som legat i min mage all denna tid?

En lång historia kort, mitt fostervatten var infekterat och jag fick en dos antibiotika intravenöst. Även sonen hade en infektion och vi flyttades till neo för behandling av honom. Han var i övrigt helt perfekt och frisk. Jag hamnade dock helt i skymundan. Jag klagade över frossa och illaluktande avslag, men fick bara höra att allt såg bra. Efter fyra dagar fick vi åka hem.

Min son var en enkel bebis. Jag fick så ofta höra kommentarer i stil med ”han är så snäll, ni vet ju inte ens hur det är att ha barn”. Men inom mig hade världen rasat. Jag vandrade som i en dimma, ångesten låg som ett tryckande lock över mig och jag kämpade för att andas. Det började nog som mest när vi kom hem från sjukhuset, även om jag inte mådde bra där heller. Men där fanns personal och fokus låg på att sonen skulle bli frisk. Jag fortsatte må dåligt även fysiskt när vi kom hem, jag ringde BB flera gånger och bad om en undersökning pga frossa. Avslaget fortsatte lukta extremt illa. Jag fick ingen hjälp och efter två veckor kunde jag inte ta mig upp ur sängen. Jag fick komma till sjukhus och där upptäcktes väldigt höga infektionsvärden. Jag blev frisk efter en antibiotikakur, men känner mig fortfarande ledsen över att jag inte togs på allvar.

Jag har alltid varit väldigt social men jag har också haft ett stort behov av ensamtid, det är då jag laddar mina batterier. Jag visste såklart att ensamtiden försvinner när man får ett barn men hur det skulle påverka mig visste jag inte. Det var ett konstant surr i mitt huvud, jag hatade att en annan människa var beroende av min omsorg. Han sov så mycket de första månaderna och jag sov med honom.

Jag minns den där totala känslan av ångest när han vaknade, när jag visste att jag skulle behöva ta hand om honom.

Jag önskade såklart inget ont för min son, men att alltid behöva finnas till hands förgörde mig inombords. Jag har dock från första stund varit gränslöst mån om min sons välmående och det är jag så tacksam för nu. Det mildrar mitt dåliga samvete något.

Jag har väldigt få minnen av sonens första halvår i livet. Jag svarade knappt på tilltal från sambon och han fick dra ett stort lass hemma. Jag vet inte hur många timmar tårarna bara rann på mig i tystnad det där första halvåret. Jag skulle bestämt amma, för mig kändes det som ett misslyckande att inte kunna ge mitt barn det. Efter tre veckor och på inrådan av sambon gav jag dock upp och det var ett fantastiskt bra beslut. Jag kunde få vara ifred, jag kunde få sova fler sammanhängande timmar och jag kände mig inte lika trängd som tidigare. Men mörkret jag befann mig i fanns kvar.

Det är svårt att veta exakt hur länge det pågick men det var minst 8 månader utan att jag kände någon livsvilja. Jag var aldrig suicidal, men jag minns såväl en gång när jag gick med min son i vagnen och tänkte ”jag kommer aldrig tycka om att leva igen, det kommer för alltid vara en pina, men jag kommer att fortsätta göra det för hans skull”. Jag sa till mig själv så många gånger att jag från och med nu kommer leva med ångest och konstant obehag, men jag får välja att finnas kvar för att mitt barn ska få ett fint liv.

Jag var inte ämnad att vara mamma, men jag skulle göra det bra. Det var liksom det enda som fanns kvar, kärleken och ansvaret för honom, men allt som varit mig som person hade försvunnit.

Det var en sån hemsk känsla men jag var bara tvungen att finna mig i den.

Jag tror att det långsamt började bli lite bättre när han var 8 månader. Jag njöt inte av livet och ångesten fanns där, men den var inte lika djup. Vissa stunder kände jag till och med lite glädje. Dessa stunder blev med tiden fler och fler och när han fyllt 1 började det äntligen vända, även om ångesten alltid låg i bakgrunden. Det var vid denna tid jag uppsökte läkare. Hon lyssnade, hon var bra. Jag började äta medicin mot ångesten och detta var livsomvälvande. Den har gjort sådan skillnad. I samma veva började jag jobba igen, och jag vill tro att detta kombinerat med att jag redan var på rätt väg innan har fått mig att må bra igen.

Något som gör mig ledsen är hur sviken jag känner mig av det skyddsnät som vården ska vara. I samband med att jag träffade denna läkare fick jag en tid hos psykolog genom min vårdcentral. Efter ett möte blev jag uppringd om att denna nu var sjukskriven och någon annan fanns inte. Jag har klarat mig ur min svåra situation och känner nu inget behov av psykolog, men mammor som befunnit sig i min sits måste fångas upp bättre. Både för mor och barns skull. För hela familjen. När min son var ett halvår träffade jag dessutom en psykolog genom vår bvc-sköterska, vid denna tid var jag i en total kris, men allt hon gjorde var att utvärdera mig som mamma. Hon talade om otrygg anknytning och belastade mig mer än hjälpte, så henne träffade jag inte mer.

Jag må ha lidit min sons första tid i livet, och ingen sörjer det mer än mig, men att jag varit en fantastisk mamma och att hans anknytning är trygg betvivlar jag inte en sekund.

Då gjorde jag dock det. Det är så oändligt viktigt att mödrar fångas på rätt sätt, det gjorde inte jag.

Idag är livet fantastiskt. Min son är 1 år och 8 månader och jag har hittat mig själv igen. Jag älskar att gå till jobbet, jag älskar att vara med min son, jag älskar min sambo.

Det är fruktansvärt tufft att vara mamma men jag har hittat min roll och skulle inte byta ut den mot något.

Som tidigare i livet så har jag min låga stunder, men det är ingenting som min sons närvaro påverkar negagivt. Han är det mest fantastiska som finns och jag är så stolt över att vara hans trygga famn. Men jag är även stolt över att ha hittat mig själv igen.

”Jag visste att jag älskade mina barn, men jag orkade inte vara deras mamma” – Louise berättelse om postpartumdepression och D-mer
”Ibland funderade jag på om jag inte bara skulle ta bilen och typ köra in den i en vägg” – Josefins berättelse om postpartumdepression
”Hur ska jag kunna vara din mamma? Jag som själv har blivit ett litet barn igen.” – Johannas berättelse om sin postpartumpsykos