För snart 6 månader sedan blev jag mamma till en liten kille. Innan han föddes hade jag längtat efter barn sedan åtminstone tidiga tonåren, kanske ännu längre. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om barn, att de är så lätta att umgås med. Det blir så naturligt och kravlöst. Vuxna har jag däremot alltid tyckt är mer invecklade och kräver mer. Jag har tidigare haft en lite problematisk uppväxt med en psykisk sjuk mamma och skilda föräldrar men jag har alltid drömt om att leva ett eget familjeliv. Drömmen var att få leva i lugn och ro, i sin egen kärleksfulla familj.
Hur som helst, graviditeten var toppen! Jag fick inte ens svullna fötter som omgivningen sa att ”alla” får. Jag var dock ganska förlossningsrädd eftersom att jag har svårt att lita på människor och att de vill mig väl men förlossningen gick jättebra. Vi var bara 3 timmar på förlossningen innan han föddes och vi var bara en natt på BB för vi ville hem.
I mitt huvud hade jag tänkt att efter BB åker vi hem och myser som en ny familj. Vi lär känna vår bebis och jag får tid att återhämta mig efter förlossningen och hantera alla smärtor och kroppsliga förändringar som sker efter en födsel i lugn och ro. Vad jag inte visste var att när vi kom till bilen och skulle åka hem från BB så ville min sambo åka direkt till sina föräldrar och visa upp sonen. Inga problem tänkte jag men sedan fick jag veta att cirka 11 personer väntade på oss hemma hos svärföräldrarna och då hade jag inte ens duschat efter förlossningen. Så vi fick skynda hem, jag fick duscha och sedan åkte vi till svärföräldrarna. Hur kul är det att stressa när man precis fött barn? Jaja. Att visa upp bebisen då var ok eftersom vi var där en kort stund och ingen lyfte upp bebisen. Sedan åkte vi hem och min syster kom en kort stund för hon skulle resa iväg.
”Bebisen ska väl ändå få vara med sina föräldrar och lära känna oss och inte att massa olika människor skickar runt honom som ett smörpaket?”
Dagen efter att vi kommit hem från BB var vi på ett läkarbesök och sedan skulle min sambos mamma bjuda på mat. Ok tänkte jag. Återigen var dock lägenheten full med människor och alla skulle hålla bebisen. Just då var det ok men i efterhand tycker jag att det är väldigt jobbigt. Bebisen ska väl ändå få vara med sina föräldrar och lära känna oss och inte att massa olika människor skickar runt honom som ett smörpaket? Och vi borde vara hud-mot-hud så han känner sig trygg och känner min doft. Världen är trots allt helt ny för honom. Tack och lov sov han mest hela dagarna. Jag var lite stressad för att han skulle vakna när vi var hos svärföräldrarna och att alla skulle ”granska mig” som ny förälder. Efter några timmar hos svärföräldrarna började jag känna att jag ville hem men jag vågade inte säga det för jag kände sådan press att vara där och alla var så glada. Så jag ringde istället min pappa och bjöd hem honom till oss, bara för att få åka hem.
Den tredje dagen åkte vi in på kontroll för bebisen på sjukhuset och det visade sig att han gått upp dåligt i vikt. Amningen den första tiden kändes faktiskt som tusen nålar i brösten och han fick dåligt grepp. Jag hade också hemska eftervärkar och överdoserade alvedon vilket kanske inte var så bra. Det kändes också lite som att jag blivit påkörd av en bil, otroligt svag i höfter och i kroppen. Det kändes inte heller som att det kom en enda droppe mjölk ur brösten men vad vet jag. Hur som helst blev jag visad hur jag skulle använda amningsnapp och vi skulle ge bebisen lite ersättning efter amningen enligt sjukhuset.
”Jag tänkte flera gånger att jag skulle gå in i badrummet och gråta men försökte koncentrera mig på vad folk pratade om för att inte gråta.”
Sedan åkte vi till svärföräldrarna igen och nu kände jag att jag var så ledsen. Min bebis får ingen mat och vi får aldrig vara ifred. Jag tänkte flera gånger att jag skulle gå in i badrummet och gråta men försökte koncentrera mig på vad folk pratade om för att inte gråta. Jag gick även in i ett rum för att vila men alla kom efter mig, ”vart ska du?”.
Hur som helst så vaknade bebisen och vi bytte bajsblöja. Direkt efter att vi bytt blöjan kom någon och påpekade ”han har bajsat!” men jag fick förklara att vi redan bytt blöja. Sedan skulle jag amma. Av någon konstig anledning skulle dock alla jämt vara där jag var och lägga sig i. En person till och med öppnade förpackningen med amningsnappen och det var första gången jag skulle amma med den utanför sjukhuset! Ingen gick heller ut ur rummet utan skulle titta på när jag ammade, vilket var jättejobbigt. Så jag sa till min sambo ”jag vill inte” men tror inte han förstod för han åkte iväg med sin släkting till ett shoppingcenter medan 3-4 pers skulle titta på när jag ammade. Jag försökte täcka min kropp med min tröja men alla satt ändå kvar. Jag ammade ändå men skrev till min sambo på snapchat att ”jag vill hem”. Då förstod han att det var jobbigt för mig och kom på en gång. Jag berättade hur jobbigt det varit och bad om att få vara ifred, bara vi tre, under morgondagen vilket det också blev.
”Det kändes som att min sambo hade fått barn ihop med sina föräldrar och inte med mig.”
Därefter blev det besök konstant. Alla ville se den nya bebisen. Jag tänkte att vi får besöken avklarade så får vi vara ifred sedan men besöken tog aldrig slut och vissa skulle komma om och om igen och lägga sig i allt jag gjorde och ”läxa upp mig”? En person kollade på mig som om jag var dum i huvudet för att vi samsov med bebisen men annars hade jag inte fått sova något alls. Samma person la sig också i varenda gång jag gjorde ersättning, är den lagom temperatur? Även andra la sig i vad jag än gjorde. När gummit under korken på en flaska vikt sig och jag skruvade på locket, så hamnade locket snett, då fick jag höra direkt ”fel!”. Är jag så värdelös att folk måste lägga sig i varenda grej jag gör? Jag grät en gång för att jag inte ville till svärföräldrarna för vi hade redan träffar dom typ 7 gånger på 10 dagar och jag ville vara ifred men min sambo tyckte att jag var löjlig. Det var oerhört jobbigt att inte få stöd eller förståelse som nybliven mamma. Det kändes som att min sambo hade fått barn ihop med sina föräldrar och inte med mig.
Efter cirka 5 veckor kraschade jag. Jag hade gett för mycket av mig själv. Låtit folk trampa på mig. Ingen frågade ens hur jag mådde efter förlossningen. Alla skulle lägga sig i och kommentera varenda sak jag gjorde. Svärmor bjöd hem folk och ingen frågade om jag ens orkade umgås med folk när jag nyss fött barn. Är jag så lite värd? Många tankar. En djup depression.
”Jag blev så chockad att alla bryr sig om mamman när hon är gravid och frågar hur hon mår, men ingen bryr sig när hon har fött barnet eller tänker på att hon behöver lugn och ro.”
Jag blev så chockad att alla bryr sig om mamman när hon är gravid och frågar hur hon mår men ingen bryr sig när hon har fött barnet eller tänker på att hon behöver lugn och ro. Jag har dock lärt mig att jag är usel på att sätta gränser och på att ta hand om mig själv. Det här gör jag aldrig om även om en president väntar med guld hemma hos svärföräldrarna. Jag läste dock någonstans att ”only people who care about you can hear you when you’re quiet” och det finns nog en viss sanning i det.
Jag bad om hjälp på BVC men jag tyckte inte deras formulär för förlossningsdepression och frågorna passade in på allt jag kände just då. Efter det blev det bara en ännu djupare depression och jag pratade med flera psykologer via appar men de alla sa ”BVC har jättebra hjälp”. BVC hade inte bra hjälp. Jag ringde dit och de sa att alla deras psykologer är fullbokade. Jag ringde vårdcentralen och flera andra ställen men blev bara runtskickad.
”Jag funderade också på att ta en kökskniv och bara skära upp handleden, kanske skulle jag göra det en timme innan sambon slutade jobbet så hann jag dö och bebisen hann inte vara själv så länge?”
Ibland funderade jag på om jag inte bara skulle ta bilen och typ köra in den i en vägg eller hoppa ner från en bro. Eller om jag skulle hoppa ner i en å och dränka mig själv så att min sambo kunde leva lycklig och ha bebisen tillsammans med sina föräldrar och alla sina systrar som jämt la sig i och tydligen var experter på bebisar. Jag funderade också på att ta en kökskniv och bara skära upp handleden, kanske skulle jag göra det en timme innan sambon slutade jobbet så hann jag dö och bebisen hann inte vara själv så länge?
”Jag har ifrågasatt mig själv, om jag är överdrivet känslig”
Jag hade gett upp att få hjälp från vården. Plötsligt ringde dock ”psykosociala teamet” upp och ställde mig på kö för hjälp. Jag har dock inte hört något ännu och det har gått några månader sedan depressionen började. Jag fick dock tag på två olika läkare via appar och fick utskrivet atarax och antidepressiva så att jag orkar så länge. Jag har även chattat med psykologer. Jag har brutit ihop. Min sambo har lyssnat, lyssnat och lyssnat. Han har fått sätta gränser och vi har äntligen fått vara ifred. Han har tagit ut bebisen på promenader så att jag fått en paus. Jag har ifrågasatt mig själv, om jag är överdrivet känslig men jag har chattat med andra mammor och de har sagt ”stackars dig!” och ”jag hade aldrig gått med på att åka till svärföräldrarna så nära inpå födseln, då vill man ha bebisen för sig själv!”. En psykolog sa ”Hur orkade du med så mycket besök?”. Jadu, tydligen går people-pleasing före min egen hälsa.
Jag är fortfarande trött och har svårt att sova för jag ältar allt om och om igen men det kommer att bli bättre. Det kommer att bli bra. Jag har äntligen fått min efterlängtade bebis och min egen familj.