Hon ser in i kameran och ler, med bebisen i famnen. Allt ser bra ut. På ytan. Hon är mån om att det inte ska synas, det som rör sig på insidan. Känslan av att något är så fel. Hon tänker: ”Jag känner inte att jag älskar mitt barn”. Känslan och tanken ger ringar på vattnet.

Först kommer oron: ”Det måste vara något fel på mig”.
Sen skuldkänslorna: ”Hur är det för min bebis att ha en mamma som inte älskar henne? Tänk om det skadar henne…”.
Sedan skammen: ”Vad är jag för mamma som inte kan älska mitt barn?”
Oro kring anknytningen ”Kommer hon bli otryggt anknuten nu?”.
Oron för framtiden: ”Tänk om jag aldrig kommer känna att jag älskar henne?” 

Eva Lyberg
Eva Lyberg, leg. psykolog & leg. terapeut är författaren bakom detta blogginlägg.

Djupast i hennes inre finns den mörkaste tanken. Hon ångrar att hon blev mamma och känner att det är någon, något som tagit hennes liv ifrån henne och det kan aldrig komma tillbaka.

Hon undrar: ”Vad är det för fel på mig? Varför är jag inte glad och nöjd med att vara mamma? De andra, de glada mammorna, hur gör de? Alla verkar tro att bebisen och att bli mamma är bästa som hänt mig. Men det är ju precis tvärtom! Det här är det värsta som hänt mig! Vem ska jag berätta det för? Hur säger jag det? När alla andra säger: Passa på att njut nu, den här fantastiska tiden med din bebis kommer aldrig tillbaka! 

Skuldkänslorna får ännu mer näring av att känna sig som den som misslyckas med att njuta, känna sig glad, trivas. 

“Det vi i allmänhet och ofta även offentligt kallar FÖRLOSSNINGSDEPRESSION, ett ord som signalerar att det är ett tillstånd som beror på att en kvinna varit med om en förlossning.
Men väldigt sällan är det själva förlossningen som är den direkta orsaken till depressionen.”

– Eva Lyberg

Söker hon vård är det troligt att hon får en depressionsdiagnos. Det vi i allmänhet och ofta även offentligt kallar FÖRLOSSNINGSDEPRESSION, ett ord som signalerar att det är ett tillstånd som beror på att en kvinna varit med om en förlossning. Men väldigt sällan är det själva förlossningen som är den direkta orsaken till depressionen. Dessutom finns ett ökande intresse och forskningsfokus på att även icke-födande nyblivna föräldrar blir deprimerade vilket gör att sambandet mellan själva förlossningen och depressionen blir ännu svagare. 

Många blir deprimerade under bebistiden. Ofta uppges det vara 10-15%. Personligen tror jag att finns ett stort mörkertal, för även om BVH screenar för depression så kommer tyvärr inte allt fram där. Jag har träffat alltför många kvinnor som upplevt ett inre mörker i flera månader under bebistiden som inte fångats upp av screening eller under BHV-besöken.

Det egentliga ordet för detta tillstånd är Postpartum depression, vilket inte innebär att det har men förlossningen att göra utan säger något om tidpunkten när den händer.

Skillnader mellan postpartum depression och “vanlig” depression

Det finns några viktiga skillnader mellan en postpartum depression och en ”vanlig” depression varav några är: 

  • Att det finns en skamproblematik med att vara deprimerad om det finns en frisk, välmående bebis i familjen
  • Att den deprimerade föräldern ofta är orolig över hur depressionen/ nedstämdheten påverkar barnets anknytning, en oro som lätt kan fördjupa depressionen
  • Att fr a förstagångsföräldern är i ett identitetsskapande som förälder och depressionen bidrar till en negativ upplevelse av sin förmåga att vara en tillräckligt bra förälder. 
  • Att den deprimerade föräldern är i samspel med sin bebis och depressionen påverkar hur föräldern är i det samspelet vilket kan påverka barnets beteende och utveckling.
  • Att den deprimerade föräldern ofta är ensam med barnet hela dagarna vilket gör det svårt att hitta tid att kontakta och uppsöka vårdkontakter 

varför blir man som nybliven förälder deprimerad?

Vad beror det då på att en nybliven förälder blir deprimerad? Mycket forskning finns kring detta och vi vet att tidigare psykisk ohälsa, en instabil social situation och komplikationer runt graviditet och födande är riskfaktorer. Vad jag ofta sett i möten med kvinnor som drabbas av detta är att många: 

  • Har odiagnostiserade och obehandlade förlossningstrauman där PTSD-diagnos och traumabehandling behövs. 
  • Har stort ensamt ansvar för omsorg och vakande över bebisen och ofta stor brist på möjlighet till återhämtning under lång tid.  Det leder till stressymptom, som för en person som arbetar utan tvekan skulle medfört diagnosen Utmattningssyndrom. Med sjukskrivning och stressrehabilitering som lämpliga åtgärder.
  • Har outhärdliga smärttillstånd beroende på felbehandlade förlossningsskador.  Som kan vara så intensiva och ihållande att kvinnan inte klarar av grundläggande saker som att ta en promenad eller lyfta sin bebis. Under lång tid. Med invaliderande och bristande stöd från vårdgivare, ofta med kommentaren #alltserfintut. 
  • Har tänkt och velat amma och men fått alldeles för lite stöd med det, kämpat ensamma för mycket och för länge och till slut gett upp i en känsla av sorg och misslyckande.
  • Har ångesttillstånd som till exempel OCD som inte diagnosticeras eller behandlas (ofta kopplade till PTSD).
  • Är socialt isolerade större delen av sin vardag. Ovald ensamhet är en av de vanligaste faktorerna bakom psykisk ohälsa.
  • Får alldeles för lite sömn. Sömnbrist är som näringslösning för all psykisk ohälsa. 
  • Har en sömnstörning som inte beror på bebisen och som kan hålla i sig betydligt längre än de första kaotiska spädbarnsmånaderna. 
  • Får alldeles för lite fysisk aktivitet, vilket också skapar grogrund för psykisk ohälsa. 
  • Har bebisar med extra behov som till exempel för tidigt född, mat- eller sömnstörning eller svårreglerad.

“Jag har inga enkla svar och inga magiska trollspön, men jag vet att ord är betydelsebärande.”

Jag har inga enkla svar och inga magiska trollspön, men jag vet att ord är betydelsebärande. Så mitt förslag är 

  • Att vi här och nu slutar prata om och använda ordet Förlossningsdepression. Att vi i stället säger Postpartum depression (PPD), eller i folkmun kallar det något annat. Föräldradepression? Eftersom detta depressiva tillstånd verkar kopplat till omställningen och utmaningen med att bli förälder, men inte beror på att man har ”fött barn”? 
  • Att vi mer noggrant undersöker om det finns annan obalans som ger näring till depressionen. Så att underliggande faktorer upptäcks, erkänns och i bästa fall också åtgärdas och behandlas. 
  • Att vi mer borde problematisera över depression under spädbarnstiden som ett symtom på en djup obalans i vårt samhälle, hur livet runt nyblivna familjer är organiserat. När vi slutar prata om Förlossningsdepression är det lättare att lyfta blicken och se det större perspektivet. 

Eva Lyberg är leg. psykoterapeut, leg. psykolog, EMDR samt sexolog och har idag en verksamhet som innefattar en samtalsmottagning med psykologisk och psykoterapeutisk behandling, workshops och samtalsgrupper, handledning för barnmorskemottagningar, föreläsningar för vårdpersonal och förskolepersonal m.m.

Det Eva brinner lite extra för är just kvinnor med eventuella partners som kämpar med sådant som hör till tiden runt graviditeten, att föda barn samt att vara nybliven förälder. Hon har även ett särskilt hjärtslag för personer som varit med om trauman, särskilt sexuella eller kopplade till förlossningen, prematur-barns-föräldrar samt par som behöver stöd och hjälp kring sitt sexliv.

Läs mer om Eva på www.evalyberg.se eller via hennes Facebook (Psykolog Eva Lyberg AB) eller Instagram @mammapsykologi