Min historia om att inte bara överleva utan att även leva med psykisk ohälsa.

Jag sitter här på suicidpreventiva dagen och tänker att jag hade kunnat vara en av dem alldeles för många människor som vi tänder ljus för idag. Som av olika anledningar inte har sett någon annan utväg än att avsluta sitt liv.

Jag vill berätta min historia om att ha varit nere i avgrunden och kommit upp igen. Flera gånger om. Jag har mått så fruktansvärt dåligt i perioder och vill aldrig ner i det där mörkaste igen! Jag har lärt mig att leva med min psykiska ohälsa. Den är en del av mig. Jag vill berätta historien och hoppas att den kan hjälpa andra. Ljuset finns där, fast det är svårt att tro när man är där i det mörkaste mörker.

Alltid varit en duktig flicka

Jag har så länge jag kan minnas gjort allt för att vara andra till lags. Jag har ofta tänkt mer på andra än på mig själv och gjort allt för att vara omtyckt av andra. Jag har varit en duktig flicka. Jag kan se nu i efterhand att jag nog hade tendenser till psykisk ohälsa redan i min barndom, men det visste varken jag eller min omgivning då. Jag minns att jag kunde känna mig orolig för små saker, få hjärtklappning och tryck över bröstet utan att förstå vad det var.

När jag 2010 blev gravid med min första son hade jag några års historia av psykisk ohälsa i bagaget. Under graviditeten mådde jag bättre än någonsin, jag kände mig vacker och var så lycklig. Jag såg fram emot förlossningen och att bli mamma. När väl förlossningen drog igång var den tuff och drog ut på tiden. Allt gick dock bra och vi fick åka hem.

Väl hemma fungerade inte amningen, vår son gick inte upp i vikt, han skrek och jag kunde inte sova. Vi blev återinlagda på BB när sonen var 4 dagar. På BB fick jag amma, pumpa och sonen började vända i vikt.

Jag försökte få personal att lyssna på mig när jag pratade om att ge tillägg, men blev tillsagd att jag absolut inte skulle ge det. Jag fick inte heller använda napp.

Duktiga flickan i mig lyssnade. Åh vad jag önskar att jag hade lyssnat på mig själv. Jag vet vikten av amning och jag vet att napp kunde göra det svårare för sonen att få rätt tag sådär i början, men jag har tänkt så många gånger på hur det hade blivit om jag hade fått bekräftat av någon att det var ok att ge tillägg och napp. Det hade kunnat förändra allt för mig och för oss. Önskar så att jag hade litat på min egen magkänsla.

Sömn, stress och amningssvårigheter

Nu åkte vi istället hem när sonen var 6 dagar gammal och fortsatte med att kämpa. Väl hemma igen låste det sig totalt för mig vad gäller sömnen. Jag kunde inte sova, jag var för stressad. Det resulterade även i att amningen fortfarande inte fungerade. Det blev en ond spiral. Jag var helt säker på att jag skulle få en amningspsykos och bad min underbara svärmor åka med mig till psykakuten för att få sömntabletter medan maken var hemma med sonen.

Jag fick sömntabletter och slutade med amningen helt efter en tids dygnet-runt-amning. Det var en sådan stor sorg att jag gav upp amningen, men det var för att överleva. Jag var också så chockad över problemen med amning som jag inte hade koll på sedan tidigare, man pratade liksom om att man skulle amma, tänkte inte på vilka problem med amning man kan ha. Min man tog hela nätterna och jag tog sömntabletter för att få sova. Sakta men säkert mådde jag bättre, men inte bra.

Under några veckors tid gick jag upp varje morgon och räknade timmarna tills min man skulle vara hemma. Jag försökte att hålla ihop.  Ibland stod jag i hallen med sonen utsträckt mot mannen när han kom hem från jobbet, jag orkade inte mer.

Omställningen till att bli förälder var så mycket svårare än jag hade kunnat förutse. Jag trivdes inte alls med att vara hemma.

Jag kände mig låst och fick panik över sonen som med sitt temperament högljutt krävde min uppmärksamhet när jag försökte hinna med att göra något annat. Jag hade svårt att sänka kraven på mig själv hemma. Jag tog hand om sonen bättre än jag tog hand om mig själv. Ändå var det perioder som jag hade så dåligt samvete och var så rädd över att han skulle bli påverkad över hur jag mådde.

Det är så många gånger som jag under denna period kände att jag inte ville dö, men att jag inte heller orkade fortsätta leva så som livet var just då.

När stödet kom 8 veckor efter förlossningen

När sonen var 8 veckor gammal var jag på BVC för att fylla i EPDS-formuläret om mitt mående. Det blev utfall och jag fick tid hos psykolog och läkare. Jag fick både samtalskontakt, medicinering mot depression och blev sjukskriven så min man fick vara hemma med vår son. Sakta men säkert mådde jag bättre och kunde så småningom börja njuta av att vara hemma med sonen.

Nu är jag själv BVC-sköterska och har sådan stor nytta av mina egna erfarenheter. Jag tar dem med mig i mina möten med nyblivna föräldrar.

Dömer inte, lyssnar in, är lyhörd för vad just denna familj behöver och har framförallt förståelse för att det är tufft att vara förälder och att det är ok att känna så. Det är också ok att känna att det är alldeles underbart! Det är precis som med livet i stort, det går upp och ner.

Min historia är inte slut än. Jag lever än. Jag har lärt mig leva med psykisk ohälsa. Jag tar antidepressiva mediciner dagligen, ångestdämpande vid behov. Jag är noga med rutiner, att äta, sova osv. Jag har blivit bättre på att säga nej. Jag bryr mig mindre om vad andra tycker och tänker.

Jag känner mig själv bättre än någonsin och har blivit bra på att lyssna på kroppens signaler. I perioder behöver jag mer återhämtning, det får jag på många olika sätt, tid med nära & kära, promenader, avslappningsövningar och att läsa böcker är några av dem

Jag har en fantastisk familj, min make som stått stadigt vid min sida under 18 år, och våra två fantastiska pojkar. Jag räknar med livslång behandling, både vad gäller mediciner och behovet av återhämtning.

Jag är tacksam för varje dag.