Livet som (usel) mamma
Sommarsolen steker och från klipporna kommer grannarna upp med badkläder i handen – oberörda, glada, sommarbruna. Och här sitter jag, fortfarande i soffan fastän det är mitt på dagen, med en bebis som inte accepterar något annat än att vara nära, nära – timmar i sträck. Som äter på obestämda tider. Som vägrar vagnen om hon inte är djupt sovande. Jag känner mig instängd, fånge i mitt eget vardagsrum, och de där översvallande känslorna av glädje och upprymdhet som man ”ska” ha är utbytta mot panik, sorg och ensamhet. Skulle det verkligen vara såhär?
”Njut av bebisbubblan – den kommer aldrig igen.” Vi får höra det var och varannan dag och jag tänker att alla andra mammor verkar önska sig tillbaka till dessa första månader. Själv vill jag bara att klockan ska gå och gå och gå så att hon blir större, mer kommunikativ, har mindre ont i magen, slutar skrika, slutar gnälla, inte äter lika ofta och definitivt inte på mig. Jag vill bara att hon ska bli tre månader för ”efter tre månader blir allt så mycket bättre”. Sedan vill jag att hon ska bli fyra månader, för allt blev inte alls perfekt vid tre månader. Och då, omkring fyra månader, går hon in i ett utvecklingssprång som ställer allt på ända. Vägrar att över huvud taget att vara ensam. Vägrar plötsligt flaska. Vägrar i princip någon annan än mig. Hon vill ständigt bli underhållen och ingenting är någonsin riktigt bra. Det är en dröm att kunna gå på toaletten utan att hon skriker efter sällskap, och någon barnvakt är bara att glömma. Jag känner mig än en gång instängd och fråntagen mitt liv.
Jag försöker att intala mig att hon är normal. Att jag är normal. Men så dyker de där Instagram-bebisarna upp – dessa glada, lugna, aldrig-skrikande-mer-än-då-de-inte-ätit-på-flera-timmar-bebisarna (och då med ett skrik som mer liknar ett svagt tutande från Hemglassbilen, jämfört med dotterns illvrål) – med sina likaledes glada och lugna mammor. Eller de tysta, rara små liven i mammaträningsgruppen, som bara ligger där och jollrar under hela den timme som deras mamma tränar, medan dottern tjuter och skruvar på sig så snart hon inte får min fulla uppmärksamhet.
”Jag tycker att hon skriker mer än andra barn, är hetsigare än andra barn, kräver mer än andra barn. Jag tycker att hon är jobbig. Och jag är en så sanslöst dålig mamma.”
Om Socialen kände till alla dessa tankar skulle de ta henne på studs, det är jag säker på.
…och så detta ständigt dåliga samvete. Vad är jag för en fruktansvärd mor som inte känner glädje över min nya roll, som gråter för allt, som blir så frustrerad och arg på det här lilla, lilla knytet?! Ett litet knyte som ju inte är mer än en bebis och som inte kan annat än att uttrycka sina känslor. Det är ju inte hon som har valt att vi ska träffa vänner, sitta i parken, gå på promenad, baka eller äta lunch. Hon kan ju inte rå för att hon har kommit till världen, och så plötsligt kräver jag att hon ska göra som jag har tänkt.
”Jag hör ju hur dumt det låter. Men ändå: vart tog mitt liv vägen? Vart tog jag vägen? …och varför känner jag inte igen mig själv, mina känslor och mitt humör?”
Varför tar tårarna aldrig slut? Varför blir jag ibland så omåttligt frustrerad när hennes lilla mage krånglar och hon skriker? Varför får det mig att gunga henne nästan hysteriskt, väsa att jag snart inte orkar mer? Varför gråter jag och förbannar henne för att hon inte äter ordentligt och bråkar vid bröstet? Ilskan väller upp inom mig – i det närmaste okontrollerbar – när hon efter en gnällig förmiddag skriker och inte vill äta, inte vill sova och inte vill ha napp, fastän jag ju vet att hon bara är övertrött.
Jag har också ett evigt dåligt samvete för att jag har blivit en hemsk partner. Förutom att ta hand om en liten bebis får min partner plötsligt handskas med en ständigt gråtande, frustrerad och lynnig sambo. En sambo med ständig gråt i halsen, med en trött blick och ovilja att svara på skämt, som plötsligt måste gå in i badrummet för att avreagera sig, som slänger sina skor över golvet i frustration över att bebisen – när vi precis ska gå ut – vill äta igen. En partner som nästan måste fånga bebisen i luften när jag bara inte står ut med att hon skriker. En partner som bara får till svar att han inte behöver hjälpa till när han erbjuder sig, men som minuten senare ändå måste komma till undsättning när jag faller ihop i en gråtande hög. En partner som plötsligt förväntas förstå – och agera på – mina önskningar och förväntningar, trots att jag ingenting sagt.
Dåligt samvete för min partner. …och så skuldkänslorna över att jag ofta (fastän jag inte vågar säga det) längtar tillbaka till livet innan förlossningen, livet innan barn.
”Missförstå mig rätt: jag skulle aldrig någonsin vilja vara utan vår dotter – vårt älskade, efterlängtade barn. Jag skulle bara ibland vilja att det liksom… aldrig hade hänt.”
Hur kan man vara så otacksam? Här får man en fantastisk liten människa i present, en försvarslös, ensam, sårbar liten varelse som inget annat vill än att vara nära – och så önskar man sig bort?! Jag känner mig så totalt misslyckad.
De där långa barnvagnspromenaderna med en kaffe i handen, timmarna då hon sover och jag ska göra annat, fikaträffarna som jag ska ha med mina mammalediga vänner, parkhängen med min partner och allt jag ska få gjort hemma. Bah! Vilket skämt. Om vi ens kommer ut i 30 minuter får jag vara nöjd. Efter några månader kan vi ge oss iväg trots att dottern är vaken, men några timslånga promenader på Djurgården eller en sovande bebis medan glada mammor dricker kaffe i höstsolen, det går inte. Jag får fortfarande stresspåslag så snart hon börjar röra på sig där i vagnen. Nej, ska hon vakna nu? Hur långt är det hem? Hur långt klarar vi oss innan hon tröttnar och börjar skrika?
Amning bland folk – utomhus eller hemma. Bara tanken på det får stresshormonerna att rusa i kroppen. Mjölken kommer inte tillräckligt fort, tröjan krånglar, kroppsställningen är för upprätt. Dottern kravlar och hostar och tjuter. Vägrar ta nytt tag. Vägrar äta. Vägrar vara tyst. Jag inbillar mig att alla stirrar och dömer, och jag vet inte hur vi ska komma ur den onda cirkeln: arg, hungrig bebis som vägrar äta och därmed blir ännu hungrigare och argare… Svetten lackar i armhålorna.
Kvällarna de första månaderna är långa och skrikiga. Dottern är trött, övertrött och uppvarvad. Jag är trött, uttråkad och less. Min partner är slutkörd av att slita på både jobb och hemma. Jag längtar efter att få lägga henne för natten, för att kanske få någon timmes egen tid innan jag själv ska gå och sova. Fast även då är jag lite stressad – egentligen borde jag väl kanske också gå och sova nu, för tänk om hon vaknar snart? Trots att jag bara borde vara så tacksam över att hon, så liten hon är, har sovit många hela nätter i flera veckor nu så intalar jag mig att i natt var sista natten som vi fick ha det så bra.
”Jag kommer på mig själv med att se på flygplanen som drar över kvällshimlen och önska mig dit, in i kabinen, bort från det här sega tuggummilivet och skriken. Jag som inte ens gillar att flyga.”
Ibland njuter jag av små stunder av stillhet, av solen, av de röda höstlöven, av min älskade partners sällskap över en kopp kaffe, av dotterns leende. Däremellan är det fortfarande kaos i huvudet och storm i kroppen. Jag befinner mig i någon form av ständig beredskap, orolig och stressad för minsta lilla och ärligt talat sällan riktigt glad. Jag älskar henne av hela mitt hjärta och skulle inte byta bort henne för något (okej, korta stunder kanske, men inte för evigt) men jisses va’ svårt och jobbigt det här är – många gånger mer påfrestande än jag någonsin kunnat föreställa mig. Men jag lär mig, och jag kämpar och en dag kommer jag att ta mig ut på andra sidan.
Ovanstående text skrev jag efter några månader in i föräldraledigheten, men det tog nästan 1,5 år innan jag på riktigt erkände att jag mådde dåligt och sökte någon att tala med. Jag trodde hela tiden att det skulle bli bättre, att det var en övergående fas, men med facit i hand skulle jag ha sökt hjälp långt tidigare – det är inte meningen att det ska vara så psykiskt påfrestande att bli förälder!
Nu sitter jag här med vår nya bebis – en lillebror. Jag har varit livrädd för att hamna i samma mörker igen och har förberett mig väl genom att prata, läsa på och grubbla, och kämpat för att sänka mina förväntningar. Hittills hat det betalat sig – jag har en helt annan känsla för och med detta andra lilla barn. Plötsligt är det mysigt att ha honom nära, att sitta i soffan. Skriken är inte lika påfrestande, och det finns ett helt annat lugn i mitt föräldraskap – allt jobbigt går över. Rädslan för att hamna i depression igen finns alltid där, och visst kommer de negativa tankarna titt som tätt, men den övergripande känslan är ljus, något jag nästan trodde var omöjligt!