”Jag var orolig att jag aldrig skulle känna mig som mig själv igen” – Linneas berättelse om postpartumdepression

Jag har mått psykiskt dåligt under lång tid men hade fått bra hjälp med det innan jag blev gravid och sen fick barn, kände mig trygg och mådde bra.

Jag tog SSRI-medicin och dosen höjdes när jag var i andra halvan av graviditeten vilket kändes bra. Min barnmorska rekommenderar att höja eftersom blodmängden är större när man är gravid och att så ens dos blir längre så den kan behöva höjas för att få samma effekt. Jag mådde ändå väldigt bra under graviditeten och var väldigt positiv och taggad kring förlossningen och föräldraskap. Inte så orolig eller ångestfylld. Tyvärr blev inget som jag hade tänkt eller hoppats.

Det började med havandeskapsförgiftning i vecka 40, igångsättning, jobbig och uttagen förlossning där jag inte fick det stöd och närvaro jag behövde från personalen, baby blues, kolik och sen förlossningsdepression.

Jag mådde bra tills 3 dagar efter förlossningen trots att den i sig var lite traumatisk. Men baby blues slog till med rejäl kraft när vi kom hem från BB och jag var så himla ledsen, ångestfylld och orolig.

Jag var orolig att jag aldrig skulle känna mig som mig själv igen eller kunna slappna av, allt var så överväldigade.

Efter ca två veckor blev det lite bättre men sen gick vi in i total kolikkaos i tre månader. Det som jag hade tänkt skulle vara så mysigt och roligt majoriteten av tiden blev istället bara jobbigt 90% av tiden. Jag gick hemma på dagarna med en konstant skrikande bebis som jag inte kunde trösta, kände mig som den sämsta mamman och höll på att gå sönder. Samtidigt sa alla att jag skulle njuta och ta vara på tiden, men jag ville bara att tiden skulle gå snabbare och vi skulle klara oss genom den jobbiga tiden.

Vår tuffa start påverkade anknytningen till vår dotter, jag ångrade nästan att vi skaffade barn och tänkte att drömmen om det var bättre än verkligheten och att det hade varit bättre att bara fortsätta drömma om att skaffa barn.

Det var så otroligt jobbigt att något som jag längtat efter så när vi kom hem från BB och jag var så himla ledsen, ångestfylld och orolig. Jag var orolig att jag aldrig skulle känna mig som mig själv igen eller kunna slappna av, allt var så överväldigade.

Det är en stor sorg fortfarande att vår första tid blev som den blev. Jag har varit så rädd att jag alltid ska få panik när hon gråter nu efter koliken, att jag inte ska kunna slappna av någonsin igen och att jag och min man ska glida ifrån varandra helt. Samtidigt har jag också varit så orolig för hur mitt dåliga mående ska påverka vår dotter och hur hon kommer må i framtiden.

Vår dotter är nu snart fem månader och det har vänt. Vi har fortfarande jobbiga dagar, men det är inte alls lika mörkt som för typ en månad sedan. Jag går hos en psykolog och får bra hjälp.

Att bli förälder har varit så mycket mer utmanande, omtumlande och överväldigande än var jag kunde ha trott.

Jag hade bra strategier gällande min mentala hälsa innan dottern kom, saker jag kunde göra för att må bättre. Men i allt kaos gick det inte att få till överhuvudtaget. Att få till en promenad, kort meditation eller att läsa en bok var helt uteslutet när jag inte en ens fick till att borta tänderna vissa dagar. Det har funnits mycket skam och dåligt samvete i allt detta också, ingen har heller riktigt förstått hur jobbigt det har varit. Därför vill jag dela med mig om vår erfarenhet och hoppas att andra kan känna tröst eller samhörighet i en jobbig situation om att det faktiskt kan bli bättre och vända, även om jag inte trodde på det för bara nån vecka sedan ❤️

”Jag som var gjord för att vara mamma, fick ingenting att gå ihop” – Sandras berättelse om postpartumdepression
”Jag visste att jag älskade mina barn, men jag orkade inte vara deras mamma” – Louise berättelse om postpartumdepression och D-mer
Början på slutet – Livet som nybliven mamma