Som jag hade längtat att få bli mamma. Jag har alltid älskat spädbarn och längtade till att få hålla och mysa med mitt egna barn, jag såg så mycket fram emot det men inget blev som jag tänkt.
Februari/mars 2010 visade det positivt på graviditetstestet. Vi kunde inte förstå att vi äntligen skulle bli föräldrar.
Första månaderna av graviditeten
Redan första månaden började jag reagera på lukt och var illamående en hel del men jag tänkte att det är ”normalt” för de har man ju hört så många gånger att alla är illamående i början. Redan andra månaden började jag känna mig ”konstig”. Jag hade känsla som jag inte kan beskriva, var konstant trött, illamående och hade lätt för att spy. Jag började reagera på mat och hade svårt att äta men tänkte hela tiden att det var normala symtom.
Jag jobbade heltid och kämpade på som alla andra. Dagarna gick och jag började märka mer och mer att jag inte kände glädje i vardagen, jag åt väldigt dåligt och sov för det mesta.
Jag orkade ingenting men jag fortsatte och kämpade till jobbet för jag ville så gärna ”njuta” av graviditeten.
I månad 4 ungefär började jag tappa en del av mina bryn, jag hade inte energi eller ork, jag åt knappt men vågade inte berätta för någon. Jag ville bara sova och inte känna efter. Jag funderade många gånger på varför jag kände såhär? Var det normalt? Det är ju under graviditet som man ska må bra och njuta.
Jag började må väldigt dåligt för mitt utseende ändrades väldigt mycket och speciellt efter att jag tappat en del av brynen. Jag började googla och försöka lösa på nätet för att se om fler hade känt eller varit med om detta men just de med brynen gav inga resultat. Jag berättade inte för någon mina känslor utan behöll de för mig själv för förstod inte riktigt själv vad som hade hänt med mig.
Bristninggränsen kom i gravidmånad sex
I sjätte månaden brast det. Jag har en kusin som jag står väldigt nära, hon var på besök och jag kunde inte hålla allt inom mig längre. Jag grät i timmar och berättade allt för henne. Det värsta var att jag kunde gå flera dagar utan mat. Hon hjälpte mig söka vård och vi insåg ganska direkt att jag var deprimerad, väldigt djupt deprimerad.
Jag kommer ihåg att läkaren fråga mig ”vill du verkligen ha barnet” och först blev jag arg för självklart ville jag ha barnen men jag kunde inte känna glädje.
Jag blev snabbt sjukskriven med rekommendation om antidepressiva trots risken att det går till barnet. Jag funderade länge på om jag verkligen våga ta medicin med risk för barnet, läkaren rekommenderade det och jag fick det utskrivet men jag vågade aldrig ta det.
Dagarna gick och jag fick inte i mig mat. Jag valde att flytta hem till mina föräldrar som då bodde i annan stad för att få stöd och hjälp. Sjukhuset ville inte ge mig dropp då jag inte spydde längre. Jag blev svagare och svagare, bara att ta sig upp från sängen om dagarna var en kamp. Mina bryn blev inte bättre heller och jag var väldigt stressad. Tänk om jag alltid ska se ut såhär? Det låter säkert jätte larvigt för många men för mig var det extremt stort.
Varför hände det mig? Vad hade jag gjort för att förtjäna denna? Det var många tankar i mitt huvud och ibland kunde jag känna att jag inte orka leva mer men jag kämpade tack vare alla runtomkring mig.
Jag fortsatte må dåligt och fick gå på extra ultraljudskontroller för att se så barnet växte ordentligt. Allt såg bra ut med barnet men jag mådde inte alls bra. Jag var på botten men med lite hopp om att det skulle vända efter förlossningen. Alla tankar tärde på mig, ingen ork, åt knappt mat, sov hela tiden, anhöriga fick många gånger försöka mata mig, till och med duscha mig.
Jag fortsatte vara sjukskriven och äntligen var det dags för förlossningen. Tyvärr var jag med om en hemsk förlossning och en del komplikationer men barnet var friskt.
Jag kunde inte känna någon glädje, knappt någon connection med barnet. Han bara fanns där.
Nu var jag ju äntligen mamma men inget blev eller var som jag förväntat mig. Alla komplikationer var helvete och ingen som ”förberett” en på det. Jag minns att barnmorskan frågade mig om det fanns något man borde tänka på och jag svarade väldigt snabbt ”ja, man kanske ska sluta fokusera så mycket på hur man ska andas under en förlossning och istället prata en del om vad som faktiskt händer med kroppen efteråt”.
Jag mådde fortfarande dåligt, väldigt dåligt men nu hade jag ju ett barn att ta hand om också. Jag fortsatte vara sjukskriven och min dåvarande man fick vara hemma och hjälpa mig. Jag kämpade flera år tills jag sakta kom på fötter igen, än idag 15 år senare är jag inte helt ”återställd”. Jag kan jag känna och jag sörjer tiden jag inte minns när min son var liten för det är som en dimma för mig tyvärr.
Jag skulle kunna fortsätta skriva väldigt mycket om min upplevelse men måste stoppa mig själv (hahaha).
Jag hade önskat att någon hade sagt ”jag förstår dig” istället för ”Var tacksam att du kunnat bli mamma” vilket jag då tycker var jobbigt att höra.
Det som dock hjälpte mig var det sociala. Alla runtomkring som faktiskt tog sig tiden att hjälpa mig och stötta mig. Små steg framåt hela tiden. Man måste försöka acceptera sin situation vilket var otroligt svårt för mig. Ingen i min omgivning hade mått som jag gjorde vilket gjorde det ibland svårt för anhöriga att förstå.
Mitt råd är att kämpa, se alla småsteg man gör. Jämför inte dig med någon annan. Alla bär vi på något, alla har vi våra ryggsäckar.