Min resa i mörkret

Om man själv inte har befunnit sig i det där totala, kompakta och becksvarta mörker som kan ta en människa i besittning, är det nog svårt att till fullo förstå. Förstå hur man kan ligga i sängen för att man inte kan ta sig upp. Inte för att man är så pass trött eller har någon fysisk åkomma som hindrar en, utan för att man helt enkelt inte klarar av att ta sig därifrån – oavsett hur mycket man än vill.

Förstå varför man är tvungen att lämna bostaden i all hast, för att hindra sig själv från att gå till köket och skära sig i armarna med en kökskniv så man slipper ifrån allting en stund. Förstå hur man kan sitta med sin sovande bebis i famnen, samtidigt som man söker på nätet efter det snabbaste och säkraste sättet att dö på.

Jag förstår. För jag har varit där. Många gånger. Många fler än vad jag egentligen skulle vilja.

Ibland försökte jag ropa på hjälp, men de allra flesta gånger fick jag vara själv med mitt mörker. Något som dessvärre har påverkat min tillvaro och min familj negativt. Bland annat kunde jag inte njuta av livet som mamma när min älskade dotter föddes och jag kunde inte heller helt glädjas över henne.

Postpartumdepressionen

Det var i samband med att min dotter föddes i augusti 2017 som jag drabbades av postpartumdepression. Fast det var senare som jag insåg det. Där och då kände jag mig värdelös, misslyckad och oerhört konstig.

När jag fick upp dottern till bröstet efter förlossningen, kände jag varken glädje eller kärlek. Jag upplevde mest situationen som konstig och overklig. Inombords kände jag mig tom och hade noll koll på vad jag förväntades göra. Jag upplevde att personalen på BB blev irriterade på mig för att jag var tafatt, vilket skapade panik inom mig. Fast det var efter hemkomsten från BB som det verkliga helvetet började.

Någon lycklig och magisk spädbarnstid upplevde jag aldrig. Istället var allt oerhört jobbigt och jag tyckte att min nyfödda dotter var besvärlig och krävande. När jag försökte få henne att somna, grät och skrek hon. När jag försökte amma henne, somnade hon.

Jag kände mig fruktansvärt oduglig och funderade på om jag överhuvudtaget var lämplig som mamma.

Att amningen inte heller fungerade och att jag efter cirka en och en halv månad tvingades att ge min dotter mjölkersättning, knäckte mig.

Det hela blev inte heller bättre av att en närstående till mig dels skällde ut mig när hon frågade hur det kändes att vara mamma och jag svarade att det kändes konstigt, dels hur hon skröt över hur bra det hade gått för henne att amma, när jag precis hade berättat om att jag själv hade misslyckats.

Jag grät mycket och vid något tillfälle när jag försökte få dottern att somna för natten, trots att hon envist vägrade, blev jag till slut arg och frågade gråtskrikande varför hon vägrade somna? Sedan bröt jag ihop och satt och grät vid hennes spjälsäng.

Ensamheten

Min make hade börjat studera ett masterprogram när dottern föddes, så dels reste han iväg mycket och var borta i en till två veckor i taget, dels behövde han fokusera på sina studier, så det var jag som bar huvudansvaret för omvårdnaden av vår dotter. Kanske är det också anledningen till att han inte märkte hur jag mådde. Jag kände mig med andra ord ensam i mitt mörker.

Tanken på att jag var en belastning växte sig starkare. För mig blev lösningen enkel; om jag försvann, kunde min make hitta en ny och bättre mamma åt vår dotter. För vår dotter förtjänade en bra mamma. Åtminstone någon som var bättre än vad jag var. Därför hände det oftare och oftare att jag satt och sökte på mobilen efter det snabbast och säkraste sättet att dö på, medan dottern låg och sov i min famn. Flera gånger lämnade jag hemmet i syfte att aldrig återvända. Vid ett av dessa tillfällen tog jag gråtandes farväl av min dotter. Men jag kom alltid hem igen – alltid med en känsla av ännu ett misslyckande.

Jag försökte prata med mina närstående om hur jag kände, men de tog tydligt avstånd, vilket stärkte känslan hos mig att det var mig det var fel på.

Rutinbesök på BVC

Vid rutinbesöket hos BVC, där syftet var att kolla hur mamman mådde, log jag ett påklistrat leende och gav de svar som jag trodde att de ville ha. Jag skämdes alldeles för mycket för att våga erkänna min otillräcklighet. Det var ju jag som inte dög till att vara mamma. Dessutom var jag orolig för vad som skulle hända om de fick veta sanningen. Till min lättnad sade sköterskan att allt verkade vara i sin ordning och jag fick gå tillbaka hem till mitt mörker.

Jag och maken försökte dela hyfsat lika på föräldraledigheten, vilket innebar att jag började jobba igen när dottern var cirka 6,5 månader. Efter ett tag insåg jag att jag var deprimerad. Jag hade varit det tidigare (strax innan jag blev gravid) och eftersom jag då hade lyckats ta mig ur det, bestämde jag mig för att inte söka hjälp utan försöka ta hand om det på egen hand. Vad jag inte förstod var att mitt mående var som en snöboll som satts i rullning nedför ett berg – en snöboll som bara blev större och större och som var omöjlig att få stopp på. Jag sjönk djupare och djupare ner i mitt mörker.

Vändningen

Vändningen kom en fredagseftermiddag i slutet av januari 2019. Jag var på mitt jobb när jag plötsligt fick impulsen att lämna kontoret och ställa mig på den vältrafikerade gatan utanför, i hopp om att bli påkörd. Istället för att göra detta, ringde jag min make och förklarade. Han uppmanade mig att ringa min vårdcentral, vilket jag också gjorde. Dock fick jag förklarat för mig av sköterskan att de inte kunde hjälpa mig just då. Hon bad mig att ringa tillbaka på måndag morgon och om jag mådde sämre under helgen, hänvisade hon mig till psykakuten.

Jag hörde oron och våndan i hennes röst. Jag lovade att ringa tillbaka på måndag morgon, vilket jag också gjorde. Då var det samma sköterska som svarade och jag hörde hur lättad hon lät.

Jag fick hjälp (bestående i kontinuerlig läkarkontakt, antidepressiv medicinering och KBT-behandling) och jag har varit medicinfri sedan februari 2023. Dock önskar jag att jag hade vågat söka hjälp mycket tidigare än vad jag gjorde. Om jag hade gjort det, hade jag kanske inte behövt må så dåligt så länge som jag gjorde.

Jag hade önskat att personalen på BB eller sköterskan på BVC hade informerat om risken för postpartumdepression, för då hade jag kanske förstått att det inte var mig det var fel på.

Kanske hade jag då vågat be om hjälp. Förvisso kände jag faktiskt till postpartumdepression och hade lyft saken med barnmorskan under graviditeten, men när jag väl drabbades försvann den här kunskapen ur min hjärna. Min hjärna låste sig och jag kunde varken tänka eller se klart. Därför önskar jag att någon hade informerat mig om detta efter förlossningen.

Jag och dottern fick en tuff start tillsammans och jag sörjer att jag aldrig fick uppleva den magiska bebisbubblan som alla pratar om. Men idag älskar jag min dotter över allt annat och vi har en relativt bra relation. Jag är inte helt fri från mitt dåliga mående (stress påverkar mig tyvärr negativt och jag är inte lika stresstålig idag som jag var förr), men jag jobbar varje dag med mitt mående och försöker vara en så bra mamma som möjligt för min dotter. Jag gör mitt bästa och mer kan ingen begära.