Den här bilden är den sorgligaste som finns på mig.
Jag är nybliven mamma till en otroligt efterlängtad och fantastisk flicka.
Ändå gråter jag så jag knappt får luft.
Min graviditet var relativt bekymmersfri. Förutom lite högt blodtryck och att jag ibland hade jag svårt att gå på grund av supersvullna ben och fötter. Mitt största orosmoln var corona. Jag var livrädd att jag skulle bli sjuk och att något skulle hända min dyrbara skatt i magen. Jag jobbade på förskola och träffade dagligen både barn och föräldrar. Vi var ofta kort om folk och hade många vikarier så stressen och oron var enorm. Jag mådde fruktansvärt dåligt, både fysiskt och psykiskt.
”Men jag pressade kroppen och psyket till tusen och lyckades nästan hålla ihop men tillslut orkade jag bara inte mer. Det slutade med att jag blev sjukskriven.”
Vi var mitt i en brinnande pandemi och för att undvika smitta kunde jag inte träffa varken familj eller vänner. Att inte heller kunna dela graviditeten till 100% med min sambo gjorde så ont. Han fick inte vara med på ett enda besök, ultraljud eller koll.
Jag fattade nog inte då men allt började redan under graviditeten. Jag kände mig ensammast i världen.
Tiden gick och snart var det dags. Äntligen skulle vi få träffa vår bebis! Men det drog ut på tiden, 15 dagar för att vara exakt. Vi blev hemskickade gång på gång och fick bråka och tjafsa för att få stanna kvar på sjukhuset och för att jag skulle bli igångsatt.
”Jag orkade verkligen inte en dag till.”
Vägen för att få träffa vår älskade dotter var lång. Det var en jobbig förlossning och det slutade med sugklocka. Jag upplevde det som kaos och jag var så rädd. Min kropp och själ var helt slut, energidepåerna var helt uttömda och samtidigt som jag kände eufori, lycka och lättnad när det var över så var det något som gnagde.
Jag fick veta att anledningen till att sugklockan var tvungen att användas var för att Sindy inte låg riktigt rätt och att hennes hjärta inte höll på att orka. Hon hade dessutom navelsträngen flera varv runt halsen. Allt gick ju bra för både mig och henne men det skavde ändå i mig. Jag kände mig så misslyckad, dålig och skyldig för att jag inte hade orkat mer. Att jag inte hade kämpat mer. Att jag inte klarat av att få henne ut i världen utan att orsaka henne smärta. Jag grät och grät och grät.
Jag gick igenom förlossningen med barnmorskorna på BB flera gånger och de förklarade och beskrev men jag fortsatte ändå att älta. Allt glitter och rosa dimma uteblev. Man kan verkligen säga att min bebisbubbla sprack.
Vi fick åka hem och jag trodde att nu skulle allt bli bra! Men hur skulle jag kunna ta hand om en liten människa samtidigt som jag själv skulle hinna läka? Det kändes som en omöjlig uppgift som låg framför mig. Det liv som hittills känts invant och tryggt rämnade plötsligt. Allt blev kaos för mig.
”Jag hade ju förberett mig så väl tyckte jag så varför rasade allt samman?”
Även amningen var tuff. Det skulle ammas ofta och länge. Jag kände mig så låst och så trött. Samtidigt blev amningen som en sorts livlina för mig.
Jag försökte hantera den ofattbara sorgen efter min vän och samtidigt började min sambo jobba igen och var jag på bristningsgränsen. Jag föll djupare och djupare ner i en nattsvart depression och jag kunde inte sova eller äta. Jag satt vaken med ångesten ilandes efter ryggen och övervakade varje andetag Sindy tog. På dagarna gick jag omkring som en levande död med barnvagnen runt, runt med tårarna rinnande. Jag hade dagar då jag grät hysteriskt. Grät av rädsla, oro och ensamhet. I perioder var ångesten och stressen så stark att jag började dissociera och drabbades av overklighetskänslor och kände mig helt bortkopplad från min kropp. Stundtals kändes det som att jag bara försökte överleva och hålla huvudet ovanför ytan.
Jag kände en sån enorm skam och skuld över att inte vara strålande glad. Vad är det för värdelös mamma som känner så? Jag var så rädd att Sindy skulle känna av min ångest och tanken på att jag inte behövdes och att jag bara förstörde för alla återkom ofta. Jag tänkte att min sambo skulle göra ett lika bra jobb utan mig och att det var bättre för alla om jag bara försvann. Jag ville bara fly från allt. Det här skulle bli den bästa tiden i mitt liv, och så blev det i stället detta helvete. Som mest ensam och olycklig när jag borde vara som allra gladast i livet.
Tillslut fick det räcka. Jag kunde verkligen inte reda ut det här själv, så jag samlade mod och bad om hjälp. Och nu gick de snabbt. Jag fick en akuttid hos läkare och psykolog fixades inom några dagar. Jag kände en sån lättnad. Först och främst för att någon tog över men också för att jag fick veta att det inte var något fel på mig. Att en förlossningsdepression kan drabba vem som helst. Efter en helvetiskt insättning av läkemedel och månader av terapi kan jag nu äntligen se färg igen. Ibland faller jag men det är enklare att resa sig nu.
Den villkorslösa kärleken för min dotter har alltid funnits där. Den kärleken har varit mitt ljus i mörkret. Hon är verkligen mitt allt. Jag har lovat henne att kämpa för att bli frisk och må bra igen och det löftet tänker jag hålla. Corona, rs-virus och magsjuka härjar vilt och livet är fortfarande väldigt ensamt. Men ett nytt år är runt hörnet och vi båda blir starkare för varje dag som går.
Jag har haft turen att få ett enormt stöd av mina närmaste. Min sambo, min familj, min sambos familj och mina vänner. Det finns inga ord som är tillräckliga för att beskriva tacksamheten över att dom har funnits där för mig, torkat mina tårar och gett mig tröst.
”Jag funderade länge om jag skulle våga dela min historia. Jag gör det för att kunna läka. Men också för alla er som kämpar i det tysta. För att bryta tabun och för att visa att det finns hjälp att få.”
Du är inte ensam ❤