Jag fick veta att jag var gravid i mitten på november 2024. Det var önskat och välkommet, men ändå en chock då vi hade försökt utan resultat i ett par månader. En månad bestämde vi för att släppa kontrollen och då hände det. Vi var gravida!
I vecka 7 gjorde jag ett tidigt ultraljud. Det visade sig vara tvillingar. Chockad, overklighetskänslor och rädd. Men när känslorna lagt sig var både jag och min man lyckliga och kände oss utvalda. Vi såg fram emot att få tvillingar!
Graviditeten rullade på, mina värden såg bra ut, barnens värden också. Allt kändes för bra för att vara sant, men vi njöt!
Värkar i vecka 24
I vecka 24+3 fick jag plötsliga värkar i nedre delen av magen natten till måndagen den 7/4-2025. De kom regelbundet med ett intervall på 5-10 minuter. Jag höll ut och försökte somna om och lyckades. När jag sedan klev upp för dagen och märkte att värkarna var kvar ringde jag till förlossningen. De bad mig åka in.
När jag kom fram undersökte dem mig, och jag var öppen 1 cm. Jag fick fortsatt värkar och nu blev de ännu kraftigare. Då man trodde att jag skulle kunna föda blev jag skickad till Karolinska universitetssjukhuset i Solna med ambulans. På KS kunde de ta emot barn födda från vecka 22. Jag trodde dock att detta skulle lösa sig och att jag skulle få åka hem senare under dagen.
Under måndagen var det kontroller regelbundet och jag sattes på dropp som skulle lugna livmodern. Läkaren hittade att jag hade en pågående infektion i livmodern, och detta misstänkte man hade startat förlossningen. Jag sattes på antibiotika för att lindra infektionen. Infektionensvärden steg trots detta, och då droppet inte fungerade så som man ville kom värkarna regelbundet. Natten till tisdagen lyckades jag somna tillslut, men vaknade några få timmar efter av att jag blödigt och ringde på sköterskorna. Jag undersöktes och var nu öppen 5 cm. Då min man åkt hem till vår katt ringde jag honom och bad han komma till sjukhuset. Sköterskorna sa att det mycket möjligt var så att jag skulle föda idag. 2h senare var jag öppen 6 cm.
Dags för igångsättning
Det var svårt att få in barnens hjärtfrekvens då de var väldigt rörliga på sig i magen. Läkaren gjorde ständigt ultraljud för att se så de mådde bra. Tillslut såg man hur tvilling 1 påverkades negativt av mina sammandragningar. Hennes hjärtfrekvens sjönk och läkaren bestämde att jag skulle sättas igång pga min infektion som inte heller gick att stoppa. Barnen behövde komma ut.
Jag fick två kortisol-sprutor (som skulle snabba på mognaden av barnens lungor ifall de skulle födas), och magnesium (som skulle skydda deras hjärnor). Läkare, sjuksköterskor och undersköterskor från Neonatalavdelningen kom ner för att informera om alla risker ifall barnen skulle födas såhär tidigt. Vi fick höra hur stor risken var att flickorna inte överlever procentuellt och om vilka men för livet de kan få pga deras extremt tidiga födsel. Det var mycket information på en och samma gång.
Att ta in allt detta krossade mitt hjärta. Jag kände mig besviken på min kropp som hade svikit mig. Jag var arg på situationen som blivit, jag kände mig berövad på min graviditet.
Innan jag sattes igång körde man in kuvöser på mitt rum, de förberedes och jag hade svårt att förstå vad som väntade oss.
Allt kändes så overkligt
Efter någon timme sattes jag igång. Vid den sista undersökningen var jag öppen 10 cm. Överläkaren som undersökte mig bad mig från ingenstans att krysta vid nästa värk. Jag kände mig helt lost. Hur krystar man? Ska barnen komma nu? Tänk om jag misslyckas?! Allt gick så fort. Från att ha en vanlig söndag på IKEA, till att åka in på måndagen pga värkar och nu på tisdagen skulle jag krysta vid nästa värk i hopp om att få träffa mina barn levande. Det var så svårt för mig och min man att greppa detta.
Jag fick inte till krystandet, trots att flera sköterskor försökte förklara för mig hur jag skulle tänka och göra. Eftersom att det var tvillingar som skulle komma extremt tidigt var det ca 16 personer i förlossningsrummet.
Stressen av alla dessa människor, att jag misslyckades med krystningen och att jag fick höra att barnen akut behövde komma ut nu gav mig en panikattack.
Mellan mina försök att krysta låg jag och skakade att jag hackade tänder. Sköterskor försökte lugna mig men det gav mig ännu mer panik. Jag kunde inte sluta skaka.
Mitt i allt hör jag överläkaren som försöker få ut mina barn i stunden jag krystar skrika ”vi behöver göra akut kejsarsnitt! Tvilling 1 behöver komma ut nu!”. Snabbt svirade sköterskorna om sina planer och de körde in mig i operationssalen för ett akut kejsarsnitt. Påvägen in till operationssalen ser jag andra gravida kvinnor i korridoren titta på mig när jag ligger och skakar iväg körandes av sköterskorna.
Väl inne i operationssalen möttes jag av 10 nya människor som stod redo att ta emot mig. Det kändes som att jag var med i en sjukhusserie. Alla hade sin roll och huvuden efter huvuden sveptes framför ansiktet på mig när de presenterade sig.
Samtidigt grät jag och visste inte vart jag skulle ta vägen. En sjuksköterska satte en syrgasmask på mig som jag skulle andas i, men det var så tungt att andas att det kändes som ett vakuum. Jag drog bort ansiktet från masken flera gånger och sa ”jag kan inte andas i den!”. Sköterskan satte tillbaka masken varje gång jag drog undan ansiktet. Tillslut sa hon ”jag vill inte dig något ont, jag försöker hjälp dig”. Efter någon minut hör jag någon säga ”redo?” och sköterskan säger ”redo!” och jag sövdes. Mina barn plockades ut ur mig medan min man stod vid första kuvösen redo på att möta flickorna. Det var så skönt att somna in när de sövde mig. Det blev min flykt i all panik.
Äntligen är de ute
Den 8/4 kom mina två prinsessor kl 15.34 och 15.35. Efter 2h på uppvak fick jag äntligen åka upp till KS och träffa dem. När jag idag tittar på bilder från denna dag förstår jag inte att det är jag som sitter i sängen och har mina armar in sträckta in i kuvösen. Det känns för overkligt att jag ens orkat ta mig igenom en sån sak.
Flickorna ligger fortfarande på Neo IVA men idag på SÖS. De är i vecka 30+3. Innan vi fick flytta hit låg de på intensivvård på Neo på KS i 4 veckor. Resan hittills har vart relativt stabil, men ändå har de haft en del motgångar. Deras lungor har i en lång tid varit mycket omogna och de har varit väldigt lungsjuka. De båda hade en längre tid i respirator innan de fick annat stöd, CPAP. Sen har det också varit en del infektioner fram och tillbaka, och en av dom värsta infektionerna var misstanke hjärnhinneinflammation. Men med hjälp av en snabb och bra vård kunde man utesluta detta med ett ryggmärgsprov och infektionen är påväg att sjunka i dagsläget.
Min förslossning, och resan som vi behöver ta oss igen på Neo, är det värsta jag varit med om. Jag önskar ingen detta. Varje dag är att leva i en mardröm som man aldrig vaknar ifrån.
Trots detta är jag otroligt tacksam till vården som stöttar mig och min man till att bli föräldrar i en väldigt onormal situation. Mitt mammahjärta blir stolt varje gång flickorna gör framsteg, och krossas varje gång ett bakslag kommer. Vi längtar varje dag efter att få ta hem våra två flickor friska. Än är vi inte där, men snart kanske.