Det är svårt för mig att formulera exakt när och varför det började. Min obsession med fertilitet och vägran inför att på något sätt ta det för givet med barn i mitt liv. Drömmen måste ha växt sig så stor att det blev övermäktigt för mig att hoppas på det och att våga vara optimistisk.
Från att i tidiga tonår inte blivit stöttad i funderingar, utan i stället satt på p-piller i tron om att det inte finns alternativ, till att snabbt förlora kontakten med min kropp. Att desperat söka stöd men aldrig få något ordentligt; få felaktiga ”diagnoser”, vara ångestfylld varenda månad kring beräknad ägglossning och mens, vidare till att 2021 gå igenom en tuff abort och två kemiska graviditeter/missfall, till att i skrivande stund våren/sommaren 2022 vara gravid med vår dotter. Nedan skriver jag om min mer detaljerade resa mot där jag befinner mig idag, och vad som varit hjälpsamt för mig. Jag hoppas i framtiden kunna vara ett stöd för dig som går igenom något liknande.
2018 (20 år gammal) vände jag mig till en klinik som jobbar med fertilitetsförståelse och mediyoga. Jag letade upp mailet jag skrev. Jag börjar med ”Det är så få förundrat med rätt hjälp idag så jag vill ge det en chans, så får jag se ifall du svarar”. Jag skriver vidare att jag gått hos många olika gynekologer. Att svar på oro varit att jag inte behöver oroa mig för att jag är ung. En manlig gynekolog uttryckte sig plötsligt om att jag hade PCO. Dock gjorde han ingen ansträngning för att förklara PCO eller utreda det ytterligare. Han visste inte hur min menscykel var, inte ens jag visste mer än att den inte var helt regelbunden. Innan jag började på preventivmedel år 2013 var min menscykel regelbunden. Gynekologen skrämde upp mig med att en kan få cancer om en inte blöder regelbundet. Jag började därför i april 2018 åter med p-piller, trots att jag tidigare slutat och uttryckligen sagt att jag inte vill ha preventivmedel. Det var hans lösning på ”problemet”.
Jag skriver att jag gått på p-pillerna sedan april och hur dåligt jag mår – över hur det påverkar mig och min oro över att jag inte känner min kropp. Jag skriver att jag faller in och ut ur depressioner gällande detta och att jag inte orkar med längre.
”Vad jag så gärna vill ha hjälp med är att få lite svar”, skriver jag i mailet. Jag beskriver vidare att en annan gynekolog tog blodprover bara för att lugna mig men hörde aldrig av sig. Jag skriver att jag gått på p-pillerna sedan april och hur dåligt jag mår – över hur det påverkar mig och min oro över att jag inte känner min kropp. Jag skriver att jag faller in och ut ur depressioner gällande detta och att jag inte orkar med längre. Jag skriver att jag verkligen vill få barn – lära känna min kropp, få fertilitetsförståelse och föda ett friskt barn en vacker dag. Jag ber sedan om ursäkt för att mailet blivit långt och att jag är så glad att jag hittat någon som kanske förstår. Fertilitetsförståelse hörde jag om i en podd, resten googlade jag mig till.
Jag fick svar på mitt mail, tyvärr hittar jag det inte men jag minns att det var kortfattat och sakligt. Jag minns inte mycket härifrån men jag vet att jag träffade henne och slutade på p-piller. Det ska tilläggas att jag gjorde detta under en extremt intensiv och destruktiv fas av mitt liv. Tyvärr hade jag en brist på vuxna som grep in och det gjorde heller inte någon professionell. Att försöka hjälpa mig själv i den situationen ser jag nu som att jag låg i kallt vatten och fysiskt inte kunde mig ta upp. Vissa saker höll mig från att drunkna (t.ex. fertilitetsförståelse-kliniken) men jag låg kvar i vattnet. Länge. Fram till hösten 2020.
Tur. Jag har trots allt haft oändligt med tur. Och vad vore jag idag utan den turen? Jag har växt upp i en villaidyll med direkt närhet till Stockholm. Mina föräldrar är än idag gifta, jag har två syskon och en hund. Jag har haft goda förutsättningar för att klara av skolan och jag kom in på universitet. Ingen av dom här sakerna garanterar välmående – men jag har genom min uppväxt hållits på en stabil bana. Visserligen ibland åt fel håll, men alltid stabil nog.
”Jag blev oerhört glad av att ha blivit oplanerat gravid, det var en sådan lättnad och precis det jag önskat mig. Att det bara ska gå; att jag ska slippa gå med känslan av att försöka men misslyckas och ifrågasätta allt i mig själv. Men timingen var fel. Fel.”
I augusti 2020 träffar jag den person som kommit att betyda allra mest. Pappan till det barn vi nu väntar. Vi fann varandra i en övrigt väldigt turbulent tid. Min barnlängtan var kvar. Det kändes fint att jag precis fått en fast heltidstjänst och då hade alla förutsättningar som jag trodde en behövde för barn. Vi blev gravida oplanerat i mars 2021. Vi bodde ännu inte tillsammans och läget på jobbet var ohållbart. Det var massuppsägningar och en extremt hög arbetsbelastning. Jag blev oerhört glad av att ha blivit oplanerat gravid, det var en sådan lättnad och precis det jag önskat mig. Att det bara ska gå; att jag ska slippa gå med känslan av att försöka men misslyckas och ifrågasätta allt i mig själv. Men timingen var fel. Fel. Det är märkligt nu i efterhand att vi trodde att vi kunde ta ett rationellt beslut i den frågan. Jag fick ett samtal hos en väldigt oengagerad kurator via abortkliniken. Det gav mig tragiskt nog absolut ingenting, snarare blev jag mer tom, vilket resulterade i att vi bestämde oss för att göra en abort. Den 21 april 2021 tog jag den första abort-tabletten. Den 21 april 2022 fick vi reda på att vi ska få en dotter. Där emellan hade vi två kemiska graviditeter som trots att det bara gick några få dagar innan det var ett faktum, kändes som år. Hösten 2021 var därför väldigt tung för oss. Vi pratade om att börja aktivt försöka från och med juni 2021 för att vi ju så gärna vill ha barn och läget med boende, arbete och studier såg bättre ut. ”Grundkraven” så att säga. Jag hade då precis slutat blöda regelbundet efter aborten. Svårt att veta nu hur ”tillbaka” min menscykel var, förmodligen inte – och ingen hjälp där erbjöds. Sedan tog jag covid-vaccinet i juli och augusti, vilket säkerligen också påverkat menscykeln.
Ägglossningen i augusti var den första som tog och jag fick positiva graviditetstest. Jag minns att jag sprang och köpte fler graviditetstest mellan jobbmöten och motvilligt tog på mig byxor eller gick ut för att hela tiden kunna känna om det kom blod eller inte. Tre dagar efter beräknad mens i september kom mensen, och det tog så hårt på mig. Jag tog tjänstledigt för studier på 50% och jag sökte en kurs jag inte riktigt ville gå för att kunna få 100% tjänstledighet för att slippa jobba. Jag klarade uppriktigt sagt inte av det. Och lyckades ändå ”safea upp” med beviljad tjänstledighet. När jag väl beviljats 100% tjänstledighet hoppade jag sedan av den kursen som jag påbörjat bara för att få upp tjänstledigheten. Vad jag precis höll mig över ytan. Små, små marginaler. Min menscykel hakade upp sig och var längre än vanligt. I början av november fick jag positiva LH-test (vilka jag tog regelbundet och fick många negativa) men sedan såg jag aldrig någon temperaturökning. Frustrationen känns i magen på mig bara jag tänker på det.
Vi hade tidigare pratat om drömmen att åka någonstans under några månader, att tillsammans få uppleva något sådant. I november mitt i all frustration bestämde vi oss för att ta våren helt av och hyra en lägenhet i Frankrike. Eventuellt skjuta några månader på att överhuvudtaget försöka skaffa barn. Någonstans där märkte jag att min temperatur ändå gått upp och undrade ifall ägglossning kunde ha varit. 26 november fick vi ett positivt graviditetstest. Bara två dagar senare kom mensen. Igen. Jag bröt ihop totalt. 30 november har jag i en anteckning på mobilen skrivit ”Jag vet att det inte finns någon rättvisa i världen och att detta kan bero på slump. Men jag är livrädd för att vi inte ska kunna få barn – och att det ska påverka allt. Allt, att inte få det som vi alltid drömt om, det vi alltid längtat efter och gör livet till livet vi vill leva. Jag ska inte ge upp på chansen att det här löser sig naturligt eller med dyr privat hjälp men tänk om det bara inte blir och inte finns någon förklaring till varför… Jag blir helt tom av att skriva det. Vad gör jag då? Jag vet inte vad jag tro och den här känslan, rädslorna och oron är det absolut värsta jag varit med om.”
”De förväntningar som kommer utav att varje dag vaginalt trycka in kräm är … ja, massiva. Att inte ha något stöd samtidigt som det här ser jag idag som sjukt brutalt helt ärligt.”
Jag kontaktade desperat en privat klinik för att få något typ av svar. Jag bokade också kuratorstid hos vårdcentral men fick ingen tid förrän i januari. Avbokade den. På privata kliniken fick vi snabbt en tid och de tog blodprover. Hemma diskuterade vi mycket om jag skulle säga upp mig från jobbet då tanken om att gå tillbaka och jobba efter Frankrike skapade sådan enorm ångest. Den privata kliniken sa att jag kan ha ett överaktivt immunförsvar efter att ha mätt natural-killer celler i min kropp (inte i livmodern). Klart tanken ”det är något fel på mig” bekräftades – och kanske helt utan grund. De tipsade om dropp med något som heter Intralipid. Det kostar 1800 kronor per gång och läser man forskning om det så är det oklart vad det ger för faktiskt effekt. De menade på att man ska ta detta dropp under hela graviditeten om en lyckas bli gravid. Vi gjorde ett ultraljud där det med all sannolikhet kunde bekräftas att ägglossning skett i december månad. De skrev ut progesteron som fick mig att känna mig mer hoppfull, då jag själv googlat mig till att aborter kan (möjligen under en begränsad tidsperiod men ändå) slå ut progesteronreceptorer. De förväntningar som kommer utav att varje dag vaginalt trycka in kräm är … ja, massiva. Att inte ha något stöd samtidigt som det här ser jag idag som sjukt brutalt helt ärligt. Jag gick ytterligare några gånger på sådant Intralipid dropp, endast baserat på hopp om att det på något sätt ändå skulle ha effekt. Jag försökte desperat hjälpa mig själv genom att försöka ha någon typ av kontroll (fast det kanske inte går eller behövs). På självaste julafton hämtade vi ut ett paket till av progesteronet ifall att jag var gravid. När mensen inte hade kommit som beräknat blev jag extra hoppfull. Kliniken hade missat att meddela mig att progesteronet naturligt skjuter upp mensen, även om en inte blivit gravid. Jag tog ett graviditetstest den 28e som var negativt. Vilken dödsstöt. Jag slutade med progesteronet och alla pengar och all progesteronsörja var helt i onödan. Samma dag mailade jag mina chefer angående uppsägning. De kunde inte ge mig bättre arbetsvillkor och jag visste att jag kommer att gå under om jag går tillbaka till en så pass ofungerande grupp de planerade för mig att gå tillbaka till. Jag som så hade kämpat för att få den där tjänsten, att ha SGI:n, tryggheten. Det var kört. Den 30 december kom mensen och to this day är det den senaste mens jag haft. Jag och min sambo gick in i 2022 med inställningen att pausa försöken till barn för att det slet så mycket framför allt på mig men jag ville gärna testa en sista gång medan vi fortfarande var hemma i Stockholm; ägglossningen i januari. Jag gick på ett ultraljud av äggstockarna hos den privata kliniken den 7 januari för att se innan ägglossning om det var något ägg som ”gick vinnande” så att säga. Det var det. Vår tjej. Samma vecka som beräknad ägglossning hände följande:
1) Tisdag: Jag tatuerade mig – en ängel i nacken, symbolisk för våra förlorade barn.
2) Onsdag: Jag skrev på kontrakt på en timanställning på en arbetsplats jag tidigare varit på.
3) Torsdag: Jag skrev på uppsägningspapper för min heltidstjänst.
”Jag fortsatte ta graviditetstest varje dag och hade panik inför varenda en. Livrädd för att det skulle vara svagt eller bli negativt. Livrädd för blod. Handen mellan benen för att söka efter blod så ofta jag bara kunde.”
Till och med där hann jag ”safea upp”. Aldrig helt utelämnad. Jag fick positiva LH-test från fredagen (började ta dem på måndagen). Lyckan i det lilla, lilla hoppet. Samma dag hade jag första passet tillbaka på den nygamla arbetsplatsen som timanställd. Dagen efter jobbade vi båda två hela dagen. Positivt LH igen. Några dagar senare började jag åter med progesteron, dock övertalade min sambo mig att det inte var värt att köra Intralipid-droppet. Och visst hade han rätt i det. Jag har inget ”överaktivt immunförsvar” som angriper sig på fostret. Hur svårt det än var att tänka att det kanske inte var något allvarligt fel på mig. Den 25e januari tog jag tredje dosen covid-vaccin. På kvällen tog min nyfikenhet och ångest över då jag visste att jag behövde sluta med progesteron om jag inte var gravid, och jag ville absolut inte ta det om jag inte var gravid. Jag fick ett väldigt svagt positivt graviditetstest. Chocken. Jag skrev direkt till min sambo som var på semester med sin pappa. Ingen av oss ville få upp förhoppningarna och vi försökte vara realistiska. Dagen efter var det starkare. Jag gjorde ett digitalt och det stod ”1-2 veckor”. Jag fortsatte ta graviditetstest varje dag och hade panik inför varenda en. Livrädd för att det skulle vara svagt eller bli negativt. Livrädd för blod. Handen mellan benen för att söka efter blod så ofta jag bara kunde.
”Barnmorskan behandlade mig och min kropp som en robots och började direkt tala i termer om när jag fött barnet – helt mekaniskt.”
Testen blev starkare och jag bokade ett tidigt inskrivningssamtal hos MVC, i hopp om stöd. Barnmorskan behandlade mig och min kropp som en robots och började direkt tala i termer om när jag fött barnet – helt mekaniskt. Hela situationen, kanske ännu mer förlossning och att ha barnet i mina armar kändes totalt orealistiskt och närmast omöjligt. Det tog hon inte hänsyn till. Hon bad mig sedan trycka upp en plastpinne i vaginan. Det gjorde ont och jag sa till barnmorskan att det kom lite blodliknande men inget färskt rött blod. Hon svarade ingenting på det och förberedde mig inte på att det kunde komma blod timmarna efter en sådan sak och vad jag ska göra då. På kvällen kom det blod, och några timmar senare droppade det klarrött blod. Jag hade förstås panik. Jag fortsatte göra graviditetstest vilket lugnade mig något och jag slutade blöda men dagarna och veckorna framöver var fruktansvärda och jag fick inget stöd av vården. Jag bad om ett tidigt ultraljud, och tänkte att jag borde kunna få det stödet via vården nu och inte privat. Jag fick en tid på en helt annan plats med en helt ny person utan hänsyn till min historik och dessutom mängder med veckor fram, trots att det skulle gå att se hjärtat betydligt tidigare än så. Sviken, behöll jag min tid hos den privata kliniken och åter igen – bara tur att jag googlat mig till dom och hade betalningsförmågan för jag vet inte vad jag hade gjort annars. I vecka 6+5 fick vi göra ultraljudet och se att vår bebis hade ett hjärta som slog. Vilken otrolig stund. Jag önskar att det bara skulle gett mig glädje och lugn men det byggde upp så mycket mer; jag var så otroligt rädd att förlora barnet att det var det absolut enda jag kunde tänka på. Detta var dagen innan vi åkte till Frankrike. Vi hämtade ut mer progesteron som skulle räcka fram till vecka 12+0. Jag försökte tänka att Frankrike var något positivt, vilket det var men jag kände också att om det här inte går vägen så kommer jag inte kunna flytta hem igen. Jag kommer inte kunna se mig själv i ögonen. Kommer behöva byta identitet.
”Min sambo var lugnande men jag ville bara dö. Varenda toalettbesök har hela våren varit ett helvete. Hur skulle jag överleva de kommande minuterna, timmarna, dagarna? Veckorna? Månaderna?”
Mina tidiga graviditetssymtom var trötthet och minskad aptit, men jag önskade att jag kände av det mer och letade fel. Vi hittade som tur är en fantastisk gynekolog som tog emot oss med öppna armar i Genève. Vi fick en tid redan dagen efter att vi ringde, 4 mars. Dyrt förstås. Ångesten var borta i någon timme för att sedan komma tillbaka hårt, hårt, hårt. Jag blödde under mars månad några få gånger lite grann. Min sambo var lugnande men jag ville bara dö. Varenda toalettbesök har hela våren varit ett helvete. Hur skulle jag överleva de kommande minuterna, timmarna, dagarna? Veckorna? Månaderna? Nästa ultraljud var 28e mars och jag spydde helgen innan av ren ångest. Ultraljudet gick som tur var bra. Ångesten la sig en stund. Jag ville berätta för barnmorskan i Sverige om våra besök och resultat, och det enda sättet att kontakta henne var genom appen Alltid öppet – en chatt som mellan gångerna raderades och en själv var tvungen att leta upp och starta om. Hon var helt ointresserad. Jag fick nog och kontaktade kliniken Hedda hela livet, som jag av en slump hittat genom någon influencer på Instagram. Något jag annars är ganska emot. Där hade jag tur och hamnade hos en väldigt varm och erfaren barnmorska. Hon förklarade hur deras verksamhet fungerar och att jag alltid kan ringa eller sms:a. Så fort vi kom hem till Sverige skickade hon en remiss till psykolog hos vårdcentralen de samarbetar med, utifrån att jag haft det tufft och hon vill att jag ska kunna må bättre och bättre under graviditeten och när barnet kommer – även om hon inte var det minsta orolig.
”Hela den nödvändiga biten med att få känna att en förtjänar hjälp, att någon bryr sig, att någon vill hjälpa en – borta. Det känns för sjutton som att betala för sex för att ingen vill ha sex med en. Är det så det ska vara?”
Perioden mellan 25/1 (och förstås innan det) och 21/4 har varit så nära psykisk terror jag kommit. Och då har jag också varit med om en hel del skit, i relationer och på arbetsplatser. Psykologen jag fick remiss till hjälpte inte alls. Snarare tvärtom. Hon sa att samtalen är i 30 minuter under totalt 6 tillfällen och sedan kan en hänvisas till psykiatrin. Jaha okej? Jag fick en ny tid tre veckor fram (jaha?) och påminnelsen innan jag lämnade rummet var att jag skulle komma ihåg att avboka tiden om jag inte kan. Inget pepp, inget stöd, ingen värme. Det framkom endast att jag varken var psykotisk eller suicidal. Jag skrev faktiskt ett mail till verksamhetschefen. Han beklagade sig men sa angående 30 minuter och antalet bestämda tillfällen att det inte ska påverka evidensen kring samtalsstöd. Jag gick inte tillbaka till psykologen. Barnmorskan var förvånad över att de erbjöd så pass få gånger då barnmorskan var helt enig med mig om hur denna svåra tid borde tas omhand. Hon bad mig testa Mindler. Ännu kortare samtalstid, 25 minuter. Psykologen var sjuk och tiden avbokades av Mindler, vilket tog bort all motivation till att boka om tiden själv utan någon som helst personlig kontakt. Ska det vara så att en inte har något annat val än privat vård? Jag och min sambo diskuterade det och i denna situation hur absurt det är att behöva söka sig privat. Hela den nödvändiga biten med att få känna att en förtjänar hjälp, att någon bryr sig, att någon vill hjälpa en – borta. Det känns för sjutton som att betala för sex för att ingen vill ha sex med en. Är det så det ska vara?
Tänk om jag inte hade haft all tur som jag haft genom all otur. Jag har gång på gång blivit sviken av vården. Av vuxna. Av jämnåriga. Men jag har haft en familj, jag har haft några lojala vänner och de senaste snart två åren min fantastiska sambo. Tänk om något hade gått ännu mer snett än det har gjort. Tänk om jag varit ensam i graviditeten. Tänk om jag fallit ur med mina föräldrar och vänner. Tänk om jag blir ordentligt deprimerad och redan tappat all tillit till vården. Ska vården bara hjälpa en när det gått så pass långt att det redan fått enorma konsekvenser? Det blir så brutalt mycket dyrare på sikt. Allt börjar smått. Och alla förtjänar att bli bemötta med lyhördhet och värme, innan det är för sent.
”Jag har numera en fin barnmorska som ser mig och lyssnar på mig, även om hon inte kan trolla fram samtalsstöd. Att hon vill hjälpa och att hon ser att jag har behov – betyder mycket för mig, även om jag inte får det stödet vilket är olyckligt.”
Nu har vi haft rutinultraljud där allt ser så fint ut och vi fick åter bekräftat att det är en liten tjej där inne. Vi känner sparkar och dagarna blir lättare och lättare. Jag har numera en fin barnmorska som ser mig och lyssnar på mig, även om hon inte kan trolla fram samtalsstöd. Att hon vill hjälpa och att hon ser att jag har behov – betyder mycket för mig, även om jag inte får det stödet vilket är olyckligt. Att veta att hon finns kvar i mitt liv en stund framöver och att sedan BVC tar över som jag kan gå hos på samma våning, känns betryggande. Betyder det att jag aldrig haft eller har behov av en stödkontakt av vården? Absolut inte. Jag hade behövt få det 2018, kanske egentligen långt tidigare än så. Tänk om vi alla hade en kontaktperson inom vården med det psykosociala perspektivet. Som vi hade regelbundna möten med och följde upp våra behov och hänvisade oss rätt. Dyrt? Betydligt billigare tror jag.
En ytterligare sak som ger mig hopp är organisationer som Mamma till mamma. Att kunna få en stödförälder. Jag är socionom och min sambo är snart psykolog. Vi drömmer om att kunna driva projekt där blivande föräldrar får stöd redan när idéen om barn väcks. En kunskapsbank så en slipper googla allt själv, kunniga gynekologer med bra bemötande, tillgång till kuratorer och psykologer. Försöka driva igenom ett mer personligt, mer långsiktigt stöd. Från början till slut luddigt uttryckt – vid behov. Att även pappors funderingar och mående fångas upp, vilket inom vården lyser ännu mer med sin frånvaro. Vad kan vara viktigare att satsa på? Vi måste börja med föräldrar och deras små barn.
Trots förlorad trygghet, fast tjänst, SGI – det där samhället lite säger att en måste ha så är jag på en så otroligt mycket bättre plats idag. Så här i efterhand är jag tacksam för att det blev som det blev. Det känns inte mycket mindre skamfyllt för mig att ha gjort en abort jag så många gånger ångrat och mått dåligt över – men vi mår mycket bättre idag. Vi har drivits till att ta beslut som verkligen är för oss och ingen annan. Vi har fått en paus, använt oss utav sparpengar trots att den semestern var långt ifrån någon idyll, sagt upp mig från en fast tjänst, förlorat SGI:n. Det har gett mig och oss en riktning i vad som är viktigt, hur vi vill vara och hur vi vill leva våra liv. Det är nog den största vinsten. Och vår dotter som vi sakta men säkert kan börja föreställa oss. Trevande köper vi de första plaggen och börjar våga tro och hoppas.
Tack för att jag får använda er plattform och skriva av mig. Tack för det arbete ni bedriver!