”Jag blir lite besviken på att ingen såg mig och fångade upp mig” – Mikaelas berättelse om sin postpartumdepression

Mitt första barn kom till världen sommaren 2018, i en rasande fart gjorde han entré. En liten pojke för sin tid.

Jag blev ordinerad att tilläggsmata honom var fjärde timme med ersättning. Och jag gjorde ALLT för att få amningen att fungera, allt verkligen. Det jag inte var helt beredd på va att bebisar älskar närhet så pass mycket i början att dom nästan blir en till kroppsdel på dig. Jag ammade allt i från 30 min till över två timmar åt gången, dygnet runt. Och det jag fick höra från vården var ”Nej men så länge ska du inte sitta, 10 minuter på var sida. Inte mer.” Så jag blev helt knäckt och trodde att det var fel på mig och mitt barn. Tanken blev att jag inte hade tillräckligt med mat till min bebis. Så när jag inte ammade så pumpade jag.

”Sov när bebisen sover” kan vara det mest provocerande jag fått höra under den här perioden.

Det blev nästan noll sömn för mig. När jag väl fick sova så vågade jag inte sova i fall att min sambo skulle somna ifrån vår son. Och om jag väl somnade så blev jag aldrig pigg. Min son ville aldrig vara för sig själv de första 4 månaderna, när han sov så sov han på mig eller i ett bärsele, på mig. Dygnet runt. ”Sov när bebis sover” kan vara det mest provocerande jag fått höra under den här perioden.

”Jag började utveckla en stark oro om att min bebis inte visste om att jag var hans mamma.”

Och i allt detta så gick inte vår bebis upp i vikt, och jag fick höra skräckhistorier om att bebisar som går ner för mycket i vikt kan behövas läggas in och bli sondmatade. Så vi började efter tre/fyra månader flaskmata honom med ersättning, och eftersom jag då knappt sovit något på 3 eller 4 månader så blev det tufft för psyket. Jag började utveckla en stark oro om att min bebis inte visste om att jag var hans mamma. Jag hatade när andra i vår närhet skulle hålla honom, mata honom, byta blöja på honom o.s.v. Det var det värsta jag visste. Ville bara skrika LÅT MITT BARN VARA!! Men, det gjorde jag ju inte, klart en ska vara alla till lags. Jag sökte hjälp via BVC angående min rädsla om anknytning, kom till BUP, men dom tyckte det såg så fint ut. 

”Kuratorn fokuserade på min dödsångest, som jag haft hela mitt vuxna liv, men där och då så var det inte dödsångesten som gjorde mig dålig. Det kändes inte som att någon förstod mig. ”

Gick och pratade men en kurator angående mitt mående men kände tyvärr inte att kuratorn hörde mig, så jag slutade. Borde ha letat efter en ny här men livet kom emellan. Kuratorn fokuserade på min dödsångest, som jag haft hela mitt vuxna liv, men där och då så var det inte dödsångesten som gjorde mig dålig. Det kändes inte som att någon förstod mig. 

Jag var livrädd att min son skulle bryta nacken när han låg i sin liggvagn när pappan körde vagnen. Idag vet jag att det inte är en normal reaktion. Pappan körde vagnen väldigt bra och lugnt. 

”Jag hade sån ångest och hatade nätterna så himla mycket. Insåg först efter han blivit 18 månader att jag förmodligen haft/hade en förlossningsdepression.”

Tills att min äldsta son blev strax över två år så avskydde jag att gå och lägga mig för att sova. För att jag visste att så fort jag somnade så skulle mitt barn vakna. Och mycket riktigt så vaknade han varje gång, och vaknande flera gånger på nätterna. Även fast pappan tog nätter han med så vaknade jag ju ändå av att vårat barn vaknade. Jag hade sån ångest och hatade nätterna så himla mycket. Insåg först efter han blivit 18 månader att jag förmodligen haft/hade en förlossningsdepression.

Men idag fyra år senare har jag nu min andra son sovandes i min famn och jag mår bra i mig själv. Jag började känna redan första dygnet med min lilla att ”Nej, amning kommer inte att fungera för mig!” Mitt mående måste gå före, även fast det var en sorg att välja bort amningen så valde jag ändå att få må bra som mamma! Snart 1 år är min yngsta och han har haft lika mycket närhetsbehov (om inte mer) som storebror, MEN den här gången så har jag haft noll problem med vakna nätter. Men absolut supertrött och kämpigt med att inte kunna prioritera sig själv.

Jag satte även tydliga gränser tillsammans med min sambo om vad som var okej för mig om våra närstående angående vår bebis.”

Det som har hjälpt mig att bearbeta allt som var är att jag har pratat och varit väldigt öppen med att jag mådde dåligt med min första. Och jag läste på mer kring om hur fjärde trimestern kan vara och hur amning kan påverka ens mående. Jag satte även tydliga gränser tillsammans med min sambo om vad som var okej för mig om våra närstående angående vår bebis. Exempelvis att det bara är jag och pappan som matar, vi som nattar m.m bara för att jag skulle få känna mig trygg i allt.

Fortfarande idag när vår bebis snart är 1 år så är det bara vi som flaskmatar. All annan matning går bra att andra gör. Om jag hade ammat vår son så hade ingen annan i vår familj ändå kunnat matat honom (innan fast föda) – även pandemin har varit till en del ”hjälp” på den fronten, även fast vår andra son är född på sommaren så kunde vi utan att behöva förklara oss, säga att: lillebror får ni se på håll och utomhus. 

Jag är så glad och stolt över mig själv att jag stod på mig den här omgången med bebis, att det blev på mina villkor! 

När jag ser tillbaka på hur jag faktiskt försökte söka hjälp men kanske inte för just förlossningsdepression, så blir jag lite besviken på att ingen såg mig och fångade upp mig. Istället så gick jag nästan två år och mådde dåligt.”

Jag sörjer att amning inte har varit något som fungerar för mig, har dock landat i att jag inte mår bra psykiskt av det. Det bästa är även att jag nu minns första tiden med min bebis, det gjorde jag inte med min äldsta och det är en stor sorg. När jag ser tillbaka på hur jag faktiskt försökte söka hjälp men kanske inte för just förlossningsdepression, så blir jag lite besviken på att ingen såg mig och fångade upp mig. Istället så gick jag nästan två år och mådde dåligt. Jag visste inte då att jag va så nere i min depression. Hade varit skönt om någon hade ställt dom där rätta frågorna. 

Den screeningen som görs på BVC tycker inte jag att det räcker, det är så lätt där och då att tro att man mår bra. Plus att det verkar vara lätt att glömma att det ska göras, med mitt andra barn så blev det ingen screening för mig. Det borde även göras en screening efter 5 månader, 10 månader och 18 månader. Då tror jag att man skulle fånga upp flera som mår dåligt. 

Idag mår jag bra och är så glad för det!! Det va två långa år av att hata och ha ångest för att gå och sova. Är så tacksam att jag inte känner så längre! 

Tack för att ni orkade läsa!

”Det är som att folk tror att det bara är att skärpa sig” – VT’s berättelse om sin postpartumångest
”Jag försökte febrilt förstå vad det var för fel på mig – allt var ju perfekt!” – Amandas berättelse om sin förlossningsdepression
”Jag ville inget annat än att lämna tillbaka min dotter” – Carolines berättelse om sin postpartumdepression