I början på februari hade vi en storytime på vår Instagram, med ett tema som våra följare själva hade önskat att vi skulle ta upp – vilket var partnerns stöd och support postpartum.
Något vi tycker är så otroligt är det fantastiska gensvaret vi får i våra storytimes från alla som så öppet och modigt delar med sig av sina erfarenheter och upplevelser, och därmed bidrar till att vi kan ta tempen på dessa viktiga frågor. Ni bidrar, och vi lär oss – en perfekt symbios. Och inte bara lär vi oss, utan all denna kunskap vi får med oss är också viktiga underlag för oss att ta med när vi sitter med på rundabordssamtal med olika samhällsaktörer och viktiga beslutsfattare, eller när vi får möjligheten att komma ut och föreläsa och prata på olika vårdinstanser, eller när vi får vara med och granska nya riktlinjer som tas fram inom vården.
Er erfarenheter bidrar till viktig kunskap som på sikt kan förändra och förbättra förutsättningarna för de som drabbas av psykisk ohälsa i samband med att de väntar eller nyligen fått barn.
Bättre förutsättningar för att kunna förebygga insjuknande, bättre förutsättningar för att snabbare kunna få rätt hjälp och bättre förutsättningar för att våga prata, och för att på ett snabbare och bättre sätt kunna tillfriskna.
Så till ämnet; stödet av partnern efter förlossningen. En storytime som kanske främst inriktade sig mot de familjer där det finns en partner inkluderad, men där vi ändå bejakade lite kring stödet överlag hos ensamstående och självstående föräldrar. Här ville vi få en insikt i hur detta stöd sett ut, hur ni önskar att det hade sett ut och också lite kring betydelsen av partnerns stöd.
Stöd av partnern efter förlossningen
Som en första fråga undrade vi givetvis om våra följare upplevde att de hade ett bra stöd av sin partner efter förlossningen. Här svarade totalt 133 stycken personer, varpå en majoritet på 58% svarade ”Ja”, 30 % svarade ”Delvis” och 11% svarade ”Nej”. Därtill hade vi en person som svarade ”Jag är ensamstående”.
Nästa fråga blev då ”På vilket sätt stöttade din partner dig?” och här vi fick in en hel del värmande svar.
· ”Delade på matning, han tog nätterna”
· ”Skötte medicinering, handlade, skjutsade till läkarbesök, bar bebis och prylar”
· ”Allt markarbete hemma”
· ”Mycket närhet och kärlek över både mig och bebis”
· ”Han gjorde alla sysslor i hemmet”
· ”Vi delade på allt att göra förutom amningen”
· ”Han gjorde vad han kunde. Tröstade, pratade lugnande, höll handen, satt bredvid helatiden”
· ”Läsa på och lära sig om amning så han kunde guida mig. Byta alla blöjor, rapa varje amning”.
· ”Fanns där, fixade med blöjbyten, mat och städning så jag kunde fokusera på amningen”.
· ”Tog semester för att kunna vara hemma längre”
· ”Marktjänst, mat etc”
· ”Tog dottern när han såg att det blev för jobbigt för mig bland annat”
· ”Delade nätter, avlastning”
· ”Han gjorde allt. Pratade med barnmorskor, peppade mig, matade mig, hade koll, alla övningar”
· ”Kändes som han var den enda på min sida”.
Många svar som vittnar om ett fint stöd både praktiskt och mentalt. När vi då frågade vidare ”Hur viktigt upplever du att stödet från partnern är för den psykiska hälsan efter förlossningen?” så var det en klar majoritet (nästan alla) som var tydliga i att det är oerhört viktigt. Några av kommentarerna till frågan var:
· ”Jätteviktigt, men nästan ännu viktigare att vården ger hjälp snabbt till nyblivna föräldrar. Oavsett om det ”bara” är en babyblues så känns det som kurator eller psykologsamtal skulle vara obligatoriskt för alla. Bara för att få en check med livet som nybliven förälder”
· ”Enormt stort. Hade han inte fått vara med (risken fanns 2021) hade jag kraschat både under och efter.
· ”Oerhört viktigt. I princip avgörande”
· ”Det betyder ALLT”
· ”Det var avgörande för att min PPD skulle gå över snabbare”
· ”Väldigt viktigt. Man är väldigt sårbar den där första tiden”.
Vi brukar ofta prata om att en postpartumdepression, en postpartumpsykos eller en graviditetsdepression är en fråga för hela familjen – inte bara för den drabbade. Vi undrade därför också vidare hur mycket BVC inkluderade både den födande kvinnan och partnern i planen för tillfrisknandet och ställde därför den frågan. Här kändes det däremot lite ledsamt att läsa svaren. Även om ett fåtal vittnar om att de fått bra hjälp så är det en klar majoritet som helt har missats att fångas upp.
· ”De är så låsta i hur de ska gå vidare”
· ”De inkluderade inte min partner alls tyvärr”
· ”Nej, inte alls. De brydde sig inte om mig särskilt mycket och min man fick inte vara med på grund av Covid”
· ”Min depression upptäcktes inte tyvärr. Var deprimerad under graviditeten men fångades inte upp efteråt”.
· ”Inte alls. Krävs mycket mer fokus på den biten från deras håll”
· ”Nej, BVC sa uttryckligen att de inte hade några resurser och att de enbart kollar upp barnet mediciniskt”.
· ”Noll, det var bara att bita ihop”
· ”Har inte upplevt något fokus på mitt tillfrisknande från BVC. De hade endast fokus på vår son”
· ”De stöttade inte honom, och egentligen inte mig heller. De fokuserade på barnets hälsa”.
· ”Mitt tillfrisknande kände jag inte att BVC var speciellt inblandade i”.
· ”Inte alls, men MVC ställde upp”
· ”BVC? De märkte ingenting”
· ”Inte BVC så mycket faktiskt. Hamnade på gränsen till postpartumdepression men mådde extremt dåligt och borde fått hjälp”.
Följdfrågan på detta blev om partnern erbjöds någon form av hjälp och/eller stöd från BVC då den födande mamman insjuknade. Här svarade 69% nej, 25% svarade ja – och 6% svarade att de inte minns eller är osäkra.
Vad säger de nationella riktlinjerna om stödet som ska ges efter under graviditet, förlossning och tiden efter?
Om man läser i socialstyrelsens nationella kunskapsstöd för graviditet, förlossning och tiden efter (2022) så står det bland annat att ”Hälso- och sjukvården bör erbjuda gravida och nyblivna mödrar med risk för, eller som har en allvarlig psykisk sjukdom bedömning och behandling inom ramen för ett tvärprofessionellt specialistteam knutet till psykiatrin”. Det beskrivs även att ett sådant team kan bestå av psykiatriker, psykiatrisjuksköterska, psykolog, barnmorska, barnhälsovårdssjuksköterska, kurator eller socionom, med obstetriker och barnläkare knutet till sig. Åtgärden förutsätter att teamet har kunskap och erfarenhet perinatal psykisk sjukdom, och att de har ett barn- och familjeperspektiv.
Även i de senaste samlade stödet med nationella riktlinjerna för graviditet, förlossning och tiden efter som kom ut i slutet på 2023 så är ett av huvudbudskapen att gravida och nyförlösta med psykisk ohälsa behöver tillgång till multiprofessionell bedömning och behandling. Teamet bör då bestå av en barnmorska, psykolog och läkare och man påpekar att det behöver finnas rutiner i mödrahälsovården för att samverka med psykiatrin, primärvården och barnhälsovården.
Det finns däremot också ett avsnitt som handlar om att eftervården är den del av vårdkedjan som kräver mest förstärkning. Att hälso- och sjukvården behöver bli bättre på att tidigt följa upp dem som har fött barn, bland annat när det gäller förlossningsbristningar, amning och fysiskt och psykiskt mående.
Kanske är det lite av det vi ser här i svaren, att det saknas ett tvärprofessionellt samarbete mellan BVC och exempelvis mödrahälsovården i en del fall, vilket gör att många faller mellan stolarna eftersom det oftast är BVC som föräldrarna har mest kontakt med i början efter förlossningen. Men i de nya riktlinjerna så är en av rekommendationerna att mödrahälsovården ska göra uppföljningar av nyförlösta första till andra veckan efter att man kommit hem från BB, något som kanske kan fylla upp den luckan som dessa personer trillat ner i innan.
Vilket stöd behöver vi av vår partner?
Efter att ha tagit reda lite på vad för stöd som de svarande har fått av sin partner och hur viktigt partnerns stöd i sig är så ville vi öppna upp för att höra vad det är för typ av stöd som man önskar få av sin partner. Här är det ganska övergripande samma typ av svar som inkommer. Man önskar förståelse, ödmjukhet, empati, omsorg och pepp men även ren avlastningshjälp i form av markarbete hemma och att ta hand om bebisen.
Vi frågade sedan om vår målgrupp upplevde att deras partner tog deras psykiska ohälsa på allvar. Här svarar 40% ”Ja”, 26% svarar ”Nej” och 34% svarar ”Delvis/Ibland”.
Vilket stöd är allra mest hjälpsamt?
Om vi bortser från partners stöd så finns det ju även fler sätt att stöttas på. Det kan handla om stöd från det sociala nätverket, eller professionellt stöd i olika former. Vi frågade därmed frågan ”Vilket stöd var allra mest hjälpsamt när du mådde som sämst/värst?” för att ta reda på lite mer kring vad för typ av stöd som kan ha hjälpt.
Här är det många som nämner samtalsterapi och antidepressiva tabletter, något som vården kan hjälpa till med. Även sjukskrivning och utökad tid i förskolan för syskon är något som många svarar har hjälpt dem.
Men utöver det så tas exempel som mammagrupper, sällskap av partner eller familj/vänner, sömn, empati, kramar, lugnande och stöttande ord, bekräftelse, avlastning, träning och egentid upp som exempel. En ensamstående förälder nämner även att hon hade noll hjälp, men att hon sökte hjälp hos familjestöd som betydde massor för henne.
De här svaren kan tänkas snudda vid ett problematiskt samhällsfenomen vi ser idag, och det är den ensamhet som nyblivna föräldrar hamnar i, såväl föräldrar i relation som ensamstående och självstående. Uttrycket ”it takes a village to raise a child” har kanske något i sig som vi har tappat bort i vår moderna tid.
Vi behöver inte gå alltför långt tillbaka i tiden för att hamna i en tid där man fortfarande bodde tillsammans på större släktgårdar, och där alla hjälptes åt tillsammans med de nyfödda barnen. Den nyblivna föräldern lämnades inte ensam på det sätt som det sker idag, där man oftast – i parrelationer – har ett begränsat antal dagar att ta ut tillsammans innan den ena föräldern återgår till sitt jobb. För dig som funderar mycket kring detta och kanske upplever den ensamheten så kan vi rekommendera att du kikar in på psykolog Eva Lyberg som skriver mycket om just detta. Hon erbjuder även gruppsamtal och annat för nyblivna föräldrar som kan vara värda att kika på.
Så avslutningsvis kan vi sammanfatta det hela med att det finns ett stort behov av stöd av såväl partnern som av vården. Det handlar om både känslomässigt och praktiskt stöd i olika former. Utifrån de svaren vi fått in ser vi att det finns ett behov av att arbeta mer tvärprofessionellt inom vården och att säkra upp att man, i de fall det finns en partner, inkluderar denne såväl under graviditeten som efteråt. Man behöver se familjen som en enhet som behöver fungera allihopa för att ge barnet bästa möjliga förutsättningar, och däri måste man se till att även föräldrarna får det stöd som behövs under sin resa.
Vi hoppas att det senaste samlade stödet med nationella riktlinjerna för graviditet, förlossning och tiden efter och de riktlinjer som presenteras däri ska kunna täppa ihop de luckor som vi ser finns i vården idag. Att gravida och nyförlösta med psykisk ohälsa ska få tillgång till multiprofessionell bedömning och behandling, och att man ska stärka upp eftervården på ett flertal olika sätt.