Inom Mamma till Mammas verksamhet får vi ta del av många olika berättelser från många olika människor som på ett eller annat sätt har drabbats av psykisk ohälsa under tiden de väntade eller nyligen fått barn.

För mig, som har varit med i Mamma till Mamma sedan 2018 i olika former – både på ideellt plan, som stödförälder, och numera även som verksamhetsutvecklare, är det vissa saker som har fastnat särskilt hårt, och som sitter där som knutar som jag känner ett starkt behov av att få nysta i. En av dessa knutar handlar om den rädslan som jag ser finns hos så många föräldrar kring att våga prata med sin eller sina vårdkontakter om hur de faktiskt mår. En rädsla som grundar sig i att det verkar finnas en utbredd skräck för en orosanmälan till socialtjänsten.

Många pratar om att de hört, sett eller läst om någon familj som blivit fråntagen sina barn efter en orosanmälan – och att det kanske rörde sig om psykisk ohälsa i det fallet. Man binder därför samman olika fragment av sådant man fått till sig till en nykonstruerad sanning för sig själv som handlar om att man riskerar att förlora sina barn om man lider av psykisk ohälsa.

Det här perspektivet är ofta väldigt onyanserat, och man har sällan hela historien med sig – varken från den drabbade familjen eller från socialtjänstens sida. Ofta är det väl också så att det är de allra mest extrema fallen vi ser och läser om i media, men vi missar alla de hundratals – om inte tusentals – fallen som sker i periferin hela tiden, där orosanmälningar mynnar ut i bra lösningar. Men så som våra hjärnor fungerar så letar vi ju gärna och identifierar tänkbara hot och faror, och det är givetvis lätt att göra egna tolkningar och dra egna slutsatser, och därmed komma till beslutet att ”det är tryggast att inte säga något”.

Men det här gör mig också så ledsen att se, då jag också vet med mig av lika mycket erfarenhet att det faktiskt finns otroligt viktig hjälp att få om man bara vågar öppna upp och berätta hur man mår. Under alla mina år har jag hittills inte mött en enda som har fått en orosanmälan för att de har varit ärliga med sitt mående och bett om hjälp. Jag brukar tänka att bara det faktum att man ber om hjälp och har självinsikt nog att känna att man behöver stöd är tillräckligt för att visa på att du är en bra förälder.

Jag fick tag i en fantastisk tjej som heter Hanna som jobbar med just dessa frågor inom socialtjänsten, och frågade henne om hon kunde tänka sig att ställa upp på en intervju med mig för att prata lite om detta. Det ville hon gärna göra.

I början på februari 2024 hördes vi över telefon och hade en timmes lång intressant konversation om hennes jobb och hennes synpunkter och erfarenheter inom det här ämnet. Observera att det är viktigt att ta med sig att det är Hanna som privatperson som svarar på frågorna här, och inte socialtjänsten som myndighet.

Min intervju med Hanna om socialtjänstens funktion, om psykisk ohälsa och om orosanmälningar

Hanna är själv mamma till ett barn, och väntar i skrivande stund nummer två. Hon jobbar för närvarande, när hon inte är föräldraledig, som utredare/socialsekreterare inom socialtjänsten i en kranskommun i närområdet utanför Stockholms Stad. Inom socialtjänsten har hon varit sedan 2020 och dessförinnan har hon erfarenhet från jobb inom skola och psykiatri. I grunden är hon utbildad socionom.

Jag ber Hanna att inledningsvis berätta lite om sitt jobb.

– ”Min roll kallas socialsekreterare eller utredare. Det brukar kallas det oavsett om man jobbar med barn eller vuxna, och det handlar om att utreda akut och icke-akuta behov av skydd och stöd. Beroende på kommunens storlek så ser det ut på olika sätt hur det är organiserat, alltså att det är specialiserat i olika grader. I vissa kommuner så kan det finnas en särskild mottagningsgrupp, en utredningsgrupp, en insatsgrupp m.m. Där jag arbetar fyller vi samtliga funktioner då vi är en mindre kommun, så jag tar emot orosanmälningar och ansökningar, utreder och så har jag insatser och placeringar som jag följer upp. Vi följer en lagstadgad utredningstid på fyra månader”.

Hanna berättar att hon tidigare endast jobbade med utredningar inom åldersspannet 0-12 år, men att hon numera jobbar över alla åldrar. Jag ber Hanna att förklara lite mer kring vad skillnaden mellan akuta och icke-akuta behov är, och hon förklarar att när det inkommer en orosanmälan så måste man samma dag eller ”skyndsamt” göra en skyddsbedömning. Oftast så är det inte akut menar Hanna, men ibland kan det finnas en hög och/eller konkret oro och då behöver man där och då fatta ett beslut. Sedan jobbar de hela tiden med nya skyddsbedömningar om det inkommer ny information, där man får göra nya bedömningar.

Jag är givetvis nyfiken på hur det kom sig att Hanna ville jobba med just detta och hon berättar:

– ”Jag har alltid velat jobba med människor och framförallt barn. Det har blivit mer och mer så. Att kunna komma in så tidigt som möjligt där jag ser störst chans att påverka. Just i arbetet med socialtjänsten så går det att arbeta mer långsiktigt med helheten. Att man inkluderar hela familjesystemet och alla viktiga runtomkring. Om det görs ordentligt så kan det verkligen ge resultat, och det är så roligt att jobba med det.”

Hur vanligt är det att möta föräldrar med psykisk ohälsa?

Min nästa fråga till Hanna blir hur vanligt det är att hon möter föräldrar med psykisk ohälsa. Hon förklarar då att det är ganska svårt att säga då hon ofta möter föräldrar med komplex situation, men att det är sällan som det inte förekommer någon form av psykisk ohälsa. Hennes bild av det är att psykisk ohälsa förekommer i så många former och kan påverka så olika, och att det är väldigt normalt att man har haft psykisk ohälsa någon period i livet.

– ”Det är alltså väldigt vanligt med psykisk ohälsa, och ibland är det en huvudproblematik. Ibland inte.”

Vidare förklarar Hanna också att socialtjänstens enhet för barn och unga har som fokus att utreda barnets behov utifrån barnets bästa och att ge riktade insatser utifrån det, och att individuella behandlingsorienterade insatser till vuxna är något som ges via vården. Hon påpekar däremot att det kan vara så att parallella insatser behövs ibland.

”Vi har ju ofta SIP-möten med t.ex. psykiatrin, där SIP står för ”samordnad individuell plan”, men då är det utifrån barnets behov och med barnets kontakter. Men däremot kan man ju här också tala om samverkan med förälderns egna kontakter, både inom socialtjänsten om det finns eller andra kontakter om föräldern vill det, men det är ju mest då kanske som referens i en utredning för att se om det finns behov av ytterligare insatser och därefter kunna rikta dem bäst. Vi kan ju givetvis erbjuda föräldern hjälp att hantera situationen. Vi samverkar ju mycket med vuxenenheten inom socialtjänsten och har som tanke att desto mer samverkan, desto bättre”.

Stödinsatser för familjer

Jag ber Hanna att berätta om vad det finns för typ av stödinsatser för dessa familjer.

– ”Något fantastiskt med socialtjänsten som samhällets yttersta stöd och skyddsnät är möjligheten samt skyldigheten att vid behov utreda ordentligt och anpassa stödet utifrån de behov som finns. Det kan innebära att om en kommun inte har rätt insats att erbjuda så kan man behöva köpa in den. Det kan vara t.ex. familjebehandling, kontaktperson eller kontaktfamilj. ”

Hanna säger också att hon förstår att det kan vara svårt att själv veta om man ansöker om stöd vad det finns att kunna ansöka om, då det ser så olika ut. Men hon påpekar att man alltid kan ringa sin kommun och höra efter samt läsa på om vad de finns för stöd och vad man kan ansöka om på kommunens hemsida. Hon säger också vidare att:

– ”Kommunen finns ju där för dig som medborgare, och du har rättigheter som medborgare – och som med allt så kan man inte få vad som helst, men det kan ändå göra mycket att bara få kontakt med rätt person och förstå mer.”

Hon berättar även att det i en del kommuner finns föräldrastödjare och ungdomsstödjare internt inom socialtjänsten samt familjebehandlare. Dessa kan erbjuda stödjande samtal och kan hjälpa till med massa olika saker. Exempelvis kan de göra hembesök och hjälpa till med kommunikationen till andra samhällsorgan. De vanligaste insatserna, menar Hanna, är kontaktpersoner och kontaktfamiljer – men hon säger också att man alltid gör utredningar för att se vad det finns för behov och vad man kan behöva för insatser.

Kontaktfamiljer blir ju en avlastning rent praktiskt för föräldern, även om själva insatsen i sig är något som görs utifrån barnets behov och inte förälderns. Utifrån barnets perspektiv och barnets bästa kan en kontaktfamilj behövas för att barnet t.ex. har behov av att få vistas i en annan miljö. På enheten för barn och unga så arbetar man utifrån BBIC som står för ”Barnets behov i centrum”. Det kan vara parallella insatser där den vuxna får individanpassad behandling, men man tittar alltid utifrån barnets behov. En boendestödjare är något som kan vara aktuellt när man har behov av en mer praktisk avlastning som hjälper till i hemmet, men det är ingenting som barn- och ungdomsenheten lägger sig i mer än att de kan försöka hänvisa rätt om hjälpen efterfrågas av föräldern.

I Malmö har man familjestödjarna som vänder sig främst till familjer med barn upp till förskoleåldern. De hjälper till att ta hand om barnen och ger dem en omvårdnad som föräldrarna av en eller annan anledning inte kan ge för tillfället (Läs mer om detta här). Där har man i en del undantagsfall börjat med att erbjuda mer praktisk avlastning i form av hämtningar och lämningar och mer praktiska saker i vardagen, berättar Hanna.

När det kommer till mer individinriktad behandling för den vuxna är det mer regionens ansvarsområde, men på socialtjänsten finns ändå en möjlighet att informera och hjälpa till att hitta rätt, säger Hanna.

Jag ber Hanna att berätta om sin erfarenhet av dessa stödinsatser och hur effektiva de är.

– ”Jag brukar säga att det avgörande är inte så mycket ”den eller den specifika insatsen”, utan det man vet är att om insatserna är omfattande, heltäckande och stäcker sig över en längre tid så har det god effekt.”

Hon utvecklar sedan vidare:

– ”Det handlar om att vi vill minska riskfaktorer och stärka skyddsfaktorer, och det finns ett flertal sätt att göra detta. Det kan t.ex. handla om att hitta sätt att göra problemen talbara, att barn ska få ge uttryck för sin oro och sina upplevelser, att man avlastar barn från tung omsorgsbörda, att barn ska få ha rutiner och struktur i vardagen, att barn ska ha möjlighet till kamratrelationer och fritidsintressen, lek och lärande samt att barn får stöd i skolarbetet. Det innefattar också att man har trygga relationer i familjen och någon stödjande vuxen utöver föräldrarna och att man vid behov kan erbjudas behandling och/eller bearbetning av svåra upplevelser samt avlastning av skuld och skam. Samtidigt ska också föräldrar få det stöd och hjälp som de behöver, både för egen del och i sitt föräldraskap. Det handlar ofta om kommunikation och ibland praktiska lösningar samt avlastning. Vi arbetar också i samverkan med andra aktörer, särskilt om det gäller psykisk ohälsa eller missbruk så brukar det finnas andra aktörer involverade, ofta regionen.”

Hanna är tydlig med att är stödet ska komma redan från första kontakten egentligen, och att man kan få stödjande insatser redan under utredningstiden. Det är inget man ska behöva vänta i flera månader på.

Hanna tror att det viktigaste i arbetet med att stötta dessa familjer är att möta personerna där de befinner sig, redan från första kontakt, och att bidra till en förståelse både för sig själv och hur det kan påverka barnen. Hanna påpekar också vikten i att minska skammen över att kunna ta emot stöd och hjälp.

Föräldrar rädsla för orosanmälan

Jag nämner för Hanna att många småbarnsföräldrar är rädda att prata om sin psykiska ohälsa för att de är rädda för en orosanmälan och ber henne att utveckla sina tankar kring detta.

– ”Jag kan förstå att en orosanmälan låter väldigt skrämmande och att det väcker mycket tankar och känslor. Gör någon en orosanmälan så är det ju trots allt för att någon är orolig för hur ditt barn har det. Oron kan ju handla om föräldraförmågan, men många gånger kretsar det kring andra saker, och så som det fungerar i verkliga livet så växer ju en mer komplex bild fram av diverse olika risk- och skyddsfaktorer. Men vi utredare vet ju det, och vi vet hur viktiga föräldrar allt som oftast är för sina barn. Det är viktigt att komma ihåg att psykisk ohälsa i sig inte är skadligt för barn, utan hur du agerar och framförallt – hur du agerar över en längre tid.”

Hanna förstår samtidigt att det är svårt att ta bort känslan att det är jobbigt, men lyfter det här med att frivillighet är en viktig grej. Hon påpekar att barn oftast mår allra bäst av att bo hemma och att det är i extremfall som barnen omhändertas.

Vidare tipsar Hanna om att när man kommer i kontakt med någon inom socialtjänsten så ska man komma ihåg att de alla vill samma sak. Att socialtjänsten är hjälpare. Hanna tycker att titeln socialsekreterare och utredare låter hårt, och säger att hon skulle hellre vilja säga att hon är en ”hjälpare”. Hon förmedlar också vidare att föräldrar alltid kan tacka nej till det stöd som erbjuds också. Tvång används bara i extrema fall, förklarar hon. Det handlar i första hand om att hitta varandra.

Processen som sker vid en orosanmälan

Jag frågar Hanna hur processen ser ut om en orosanmälan upprättas från t.ex. BVC.

– ”I första paragrafen i socialtjänstlagen (2001:453) i 14:e kapitlet så står det att vissa myndigheter, anställda och yrkesverksamma är skyldiga att anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att barn far illa. När en orosanmälan då inkommer till socialtjänsten så behöver den handläggas samma dag. Det innebär att en utredare gör en så kallad skyddsbedömning, och det kan innebära att man tar någon form av kontakt – kanske prata i telefon, kanske något annat. Efter detta har gjorts så har socialtjänsten 14 dagar på sig att ta fler kontakter (enbart med barn, vårdnadshavare och anmälare) och sedan fatta beslut om att inleda eller inte inleda en utredning. I min erfarenhet blir det vanligare att tjänstemän kan ta kontakt tillsammans med föräldrar. Vi kan t.ex. komma ut till BVC och prata med föräldrarna och tillsammans se över vad det kan finnas för behov av stöd. Det går bra att ha ett gemensamt ”anmälningsmöte” för att prata om oro och behov, eller att föräldrarna själva inkommer med en ansökan om stöd till socialtjänsten. I sådana fall inleds direkt en utredning för att se om och hur socialtjänsten kan tillgodose det behovet”.

Med den erfarenhet jag har med mig i jobbet med Mamma till Mamma så ligger det naturligt att fråga Hanna om det är vanligt att det upprättas en orosanmälan endast på grund av att en förälder har drabbats av en postpartumdepression. Hanna svarar.

– ”Spontant tänker jag nej, men jag kan också tro att många (om man ser till hela Sverige) gör väldigt olika här, vissa mer på rutin än andra. Men jag tänker att en postpartumdepression i sig är ingen anledning för orosanmälan. Det handlar mer om hur föräldern agerar i frågan, hur det övriga skyddsnätverket ser ut, och framförallt: ”Finns det, och i sådana fall vad finns det för oro för barnet?” När det gäller depression så är det viktigt att personen får hjälp och det är ju via vården som man kan få hjälp med behandling och vid behov, även medicinering. Det är inte vi på socialtjänsten som arbetar med det. Men vill man som förälder ha stöd i detta så kan man självklart ta kontakt med oss.”

Faktorer som bejakas i bedömningen inför en LVU

Vi pratar vidare om vilka faktorer det är man tittar på när man bedömer huruvida ett barn behöver omhändertas från sina föräldrar eller inte. Hanna berättar att det handlar om antingen brister i omsorgen eller i eget beteende. Hon berättar att det i LVU-lagen, en lag med särskilda bestämmelser om vård av unga, står i paragraf 2 att ”Vård ska beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas”.

– ”Det är alltså en hög oro tillsammans med konkreta omständigheter, där man ser att det finns ytterst få eller inga skyddsfaktorer, som blir ett underlag för LVU. Men det känns viktigt att säga att LVU är en mycket ingripande åtgärd. Samtliga LVU-beslut avgörs av förvaltningsrätten och de omprövas alltid kontinuerligt av socialnämnderna”, säger Hanna.

Många placeringar sker också med frivillighet via socialtjänstlagen, efter en överenskommelse där en gemensam plan upprättas förtydligar Hanna vidare. De flesta placeringar är inte uppväxtplaceringar utan sker under en begränsad tid. Målet är återförening.

Jag frågar sedan Hanna om vad hon tror är orsaken till att det finns en sådan rädsla för en orosanmälan. Hon säger att hon tror att det är svårt att undkomma rädsla kring något som är så ovisst och stort. Socialtjänstens arbete styrs av många lagar och riktlinjer som de flesta inte kan särskilt bra tänker hon.

”Och vidare som förälder så är det helt naturligt att reagera starkt om någon har oro. De allra flesta föräldrar kämpar ju för sina barn och vill att de ska ha det så bra som möjligt. Det är inte alltid att en orosanmälan betyder att du som förälder har gjort något fel eller dåligt. Det är det väldigt sällan”, säger Hanna.

Men en orosanmälan kan också vara fördelaktig på det sätt att det kan bidra till att det händer något som gör att man komma vidare med problem som man kämpar med. När jag ber Hanna berätta lite om detta så påpekar hon att socialtjänsten kan, på vårdnadshavarens önskan, kalla till så kallat SIP-möte. Det kan vara verksamt när det finns fler olika aktörer inblandande eller när det finns behov av det, och det kan ju göra att familjen upplever sig kunna få rätt hjälp snabbare. Som förälder har man rätt att få ett SIP-möte om man ber om det.

– ”Vidare ska ju socialtjänsten alltid göra behovsanpassade insatser, och även under förhandsbedömningen – det vill säga inom de första 14 dagarna från det att en orosanmälan inkommer – så kan man få väldigt givande samtal tillsammans med socialtjänsten. Det behöver inte alltid utmynna i någon insats för att det ska ge effekt”, menar Hanna.

Socialtjänsten har också en jourtelefon som alltid är bemannad under arbetstid, dit man också kan ringa bara för att få bolla tankar, oro, känslor m.m.

Hannas tips till dig – förälder – som känner oro

Som avslutning på mitt och Hannas samtal så frågar jag henne vad hon skulle vilja ge för råd till blivande och nyblivna föräldrar som känner oro för att våga prata om hur de mår i rädsla för att få en orosanmälan, och hon svarar ödmjukt att:

– ”Jag hoppas innerligt att de som först får höra om föräldrars oro kan bemöta den och finnas där för dem. Att komma ihåg att frivillighet är ledordet inom socialtjänsten och att det väger tungt, och att det som styr arbetet är tanken kring barnets bästa och jag tror att alla föräldrar också vill det bästa för sitt eller sina barn.”

Hon fortsätter sedan:

– ”Ju tidigare vi kan prata om hur vi mår, ju mindre skamfyllt gör vi det. Man ska inte behöva vara själv igenom de svåra tiderna under graviditeten och efter förlossningen. Vi är alla människor som går igenom olika faser i livet som är tuffa – det är alldeles sant. Det hade lika gärna kunnat vara jag på andra sidan, och det handlar om att vi vill hjälpa varandra och för att göra det kan man bidra med ökad förståelse från fler olika håll. Men vi är människor och vi finns där för att vi vill hjälpa till och skydda de barn som är allra mest utsatta. Oftast handlar det ju inte om extremfallen och det kanske är lätt att tankarna far dit, men oro kan handla om vitt skilda saker och det är alltid barnets bästa vi arbetar utifrån”.