Ashley Renlund, 39 år, driver en mamma-baby-yoga grupp i Östersund där hon möter nyblivna föräldrar och deras bebisar. En yoga-form som är anpassad för gravida, och där även bebisen får följa med. Men det som skiljer sig från ett vanligt yoga-pass är att varje träff också har en dialogdel – som en reflektionscirkel där Ashley tar upp olika teman för varje träff.
Fotograf: Varga Studios
Ashley beskriver att hon är förvånad över hur snabbt det går att skapa upp en härlig stämning i gruppen där alla kan dela med sig, och hon drivs att en långsiktig mission att kunna bidra till att vården ska ta efter konceptet.
”Det är inte så svårt att få till. De har ju redan alla ingredienserna inom vården, men de behöver kanske lägga lite mer kraft på att sätta bra normer redan i början. Att se till att prata om förväntningar på gruppen och hur man ska vara för att skapa normer som man kan känna sig trygg med. Sen kanske man behöver fokusera på att ha lite fler teman än att bara prata om bebisen.”, säger Ashley.
Att kunna få prata med andra som är lite utomstående blir en ny typ av relation att luta sig emot. Man är liksom en ny person, och inte färgad av den historia man har i sina andra relationer med familj och vänner.
Ashley berättar att hon upplever att de här peer-to-peer relationerna som skapas i gruppen är väldigt viktiga för att må bra. Att kunna få prata med andra som är lite utomstående blir en ny typ av relation att luta sig emot. Man är liksom en ny person, och inte färgad av den historia man har i sina andra relationer med familj och vänner.
Fotograf: Varga Studios
I hennes reflektionscirklar pratar man öppenhjärtat och tryggt om allt från traumatiska förlossningar till förändringar i kroppen, sömn, brist på egentid men också om de härliga stunderna. Man pratar om ensamheten, om turbulensen i sina relationer och hur man hittar en bra balans i vardagen. Sådant som ofta kommer upp är också hur många noterar att de utvecklar nya relationer till sina egna föräldrar och sin egen familj.
”Nästan alla i grupperna verkar hålla ihop även efteråt, vilket känns så roligt”, berättar Ashley, som själv upplevde tiden som förstagångsförälder som väldigt isolerande. Hon var bland de första att få barn i sin vänskapskrets vilket gjorde det svårt att umgås som de hade gjort förr, och det blev även en kulturkrock och en chock för henne i hur det var att bli mamma i Sverige.
– Jag minns att jag kände att jag inte hade något stöd. Ingen familj, inga andra mammor som jag kunde öppna upp med. Jag gick en föräldragrupp på MVC, men vi var 12 mammor och det blev ingen bra sammanhållning. Jag kände hela tiden att det inte ska behöva vara såhär. Jag vet ju att det finns så många fler mammor i samma situation som jag.
Det ska inte vara någon prestation att vilja dela med sig, utan vi skapar vår lilla bubbla där alla ska våga prata.
Idag har Ashley cirka fyra gruppstarter per år, där det är mellan fyra till sju mammor i varje grupp som träffas en gång i veckan under sex veckor. När Ashley startar upp sina mamma-baby-yoga grupper så är hon tydlig med vad som förväntas och att i denna reflektionscirkel finna inga rätt eller fel. Man får vara precis som man är, och man dömer inte varandra och helst inte sig själv heller. Det är någon hon upprepar vid varje tillfälle. Hon menar att det inte ska bli någon prestation av att dela med sig, utan man skapar sin lilla speciella bubbla där alla vågar prata.
Fotograf: Varga Studios
Under första veckan brukar Ashley behandla bäckenet och höfterna under själva yogan – och följa det med en reflektionscirkel där temat är ”förväntningar” ur olika vinklar. De som vill får berätta om sin förlossning – vad man hade förväntat sig och hur det blev, eller så kan man prata om vilka förväntningar man hade på hur livet med en nyfödd skulle bli, och hur det blev. Man diskuterar också vart förväntningarna kommer ifrån, inifrån eller utifrån eller både och. Under veckan två går hon vidare med temat ”värderingar”, som hon menar kan koppas till vilka förväntningar man har haft.
– Det jag ser i mina grupper, som ofta är en mix av både förstagångsföräldrar och föräldrar med fler barn, det är att man får så mycket utbyte av varandra. Att andragångsföräldrarna pratar ur erfarenhet och förstagångsföräldrarna kan relatera till det som andragångsföräldrarna berättar om. Man får till en bra självreflektion och alla utvecklas på ett bra sätt, säger Ashley.
Hon har vid något tillfälle provat att ha 10 deltagare i sin grupp men upplever att det inte riktigt blir samma sak då. För henne är det viktigt att bilda den här mindre bubblan, där var och en ska vara lika i cirkeln och man ska kunna se och ha tid för alla.
Det finns så mycket förväntningar, både inifrån och utifrån, om hur det ska bli. Att livet bara ska kunna tuffa på som vanligt. Och när det inte gör det så kommer tankarna; ”Gör jag något fel?”, eller ”Är det bara jag som har det såhär?” eller tvivlet och ifrågasättandet av sig själv; ”Varför får inte jag ihop vardagen som alla andra?”.
Ashley tror att den här känslan av ensamhet och isolering beror på lite olika saker. Delvis kan det vara praktiska saker, att det är svårt att få ihop det. En del får ”lätta” barn som utan problem hänger med på fika och andra sociala tillställningar, medan andra får barn där det är svårare att tillgodose behoven när man är iväg. Det kan bli en rent fysisk isolering, menar Ashley. Men sedan tar hon även upp att det handlar om att det finns så mycket förväntningar, både inifrån och utifrån, om att allt ska vara på ett visst sätt. Att livet ska tuffa på som vanligt liksom. Och när det inte gör det så kommer tankarna; ”Gör jag något fel?”, eller ”Är det bara jag som har det såhär?” eller tvivlet och ifrågasättandet av sig själv; ”Varför får inte jag ihop vardagen som alla andra?”. De här tankarna skapar också ensamhet, menar Ashley.
Fotograf: Varga Studios
Hon berättar att hennes upplevelse är att många upplever den här stora isoleringskänslan, och berättar om hur hennes bästa vän ringde henne och frågade ”Men ska det vara såhär? Jag håller på att tappa alla kontakter och min värld blir bara mindre och mindre”.
– Jag kunde ju bara svara att, ja – såhär kan det bli. Åtminstone under ett tag, säger Ashley.
Man vet inte när det kommer ta slut. Man har inget perspektiv, och det blir en väldigt ängslig plats att vara på.
Hon påpekar att det ofta handlar om att man inte vet när det kommer ta slut. Man har inget perspektiv och det är en väldigt ängslig plats att vara på. Och man känner kanske inte att man vill söka kontakt med andra, för man tror att man inte duger enligt förväntningar. Man kan inte relatera till den där förväntade bilden av att sitta på ett café med en fin dyr vagn och ett barn som sitter nöjt och glatt i stolen. Har man då ett barn som kräver lite mer för att hållas nöjd så krävs det ett stort mod att våga ta sig ut och utmana den bilden, säger Ashley.
Avslutningsvis säger Ashley också att hon önskar att föräldrar ska kunna erbjudas mer plats på förskolan åt de äldre syskonen, när de är hemma med minsta barnet.
”Det tror jag skulle bidra till många föräldrars psykiska hälsa. Mer luft för att kunna göra saker för att hålla livet i en bättre balans”, säger hon.