Hanna sitter i fåtöljen i mitt mottagningsrum. Lilla Elsa, tre månader sover lugnt i hennes famn. Hon var vaken nyss, orolig efter att ha fått mat. Kanske för att magen bråkade, eller tröttheten skavde. Hanna har hållit henne nära, matat, vyssjat och småpratat lugnt med sin bebis. Vårt samtal avstannade några minuter när Hanna var helt upptagen av att lyssna in och lugna Elsa. Jag blir varm i hjärtat och känner ett lugn, en vördnad, när jag ser den lilla, nya människan så tryggt vilande i sin mammas famn.

Nu vänder Hanna tillbaka fokus till oss, till samtalet. ”Det känns som om Elsa inte tycker om mig. Hon blir så arg ibland. Skriker så högt. Jag tror hon är så besviken på mig, på att jag inte förstår vad det är som inte är bra. Jag kan inte trösta henne tillräcklig bra. Det här tänker jag på, nästan hela tiden”.

Det är som om jag har två mammor i rummet. En yttre mamma, som lyhört läser av när hennes barn signalerar oro och stress och möter upp, provar vad som kan hjälpa, hela tiden hållande barnet i trygghet, i närhet. Allt ser, för mig, välfungerande och ”normalt” ut. Jag ser hur grunden för en trygg anknytning skapas. Och så den andra, den inre mamman, som är i en annan värld. En mamma som känner sig otillräcklig, skuldtyngd, okänslig för sitt barns signaler. Som djupast inne i tänker att barnet skulle ha det bättre utan henne…

Så mörkt och märkligt kan det bli på insidan. Depressionen är som en inre demon som förvrider upplevelsen av verkligheten, ofta utan att människan det händer i förstår vad som händer.  Ångest är lätt att känna igen, ”jag har ångest”. Men depressionen kommer smygande, tar mer och mer utrymme och energi. Känslan av skam kommer som följeslagare, och med den kommer önskan att hålla sig undan, inte synas. Rädsla för att någon ser och tänker att jag inte är en bra mamma till mitt barn. Depressionen föder fram hypotesen: ”Det är något fel med mig”.  När vi har en hypotes söker vi bevis för den. Så när Elsa skriker blir det ett bevis för Hanna på att hon är en dålig mamma. Istället för att tänka att Elsa känner att något inte är bra, och eftersom hon vet att mamma brukar komma, så hon kallar på henne. Det är därför hon skriker. För att hon litar på, har erfarenhet av, att mamma finns där för henne när hon behöver.  Vilket är grunden för trygg anknytning.

Hanna och Elsa och mötet ovan är förstås ”hitte-på”, fast väldigt likt många möten jag haft med kvinnor med förlossningsdepression. Men hur blev det så här? Hos dig som är, eller varit, i detta mörka, finns ofta en stark önskan att förstå. Och ofta en känsla av ett djupt sår i själen, och i föräldra-självkänslan. Och av att ingen verkar ha sett, eller förstått. Och en rädsla för att ha skadat ditt barn, att anknytningen är skadad.

Hur kan det inte bli så här?  Tänker jag ibland, när jag vet hur många kvinnor har kämpat sig igenom en tuff förlossning med rädsla och komplikationer, tyckt att amningen blivit en börda istället för en njutning, när det sociala livet försvunnit från vardagen, när sömnbrist och det ständiga ansvaret (stor del av dagen som den enda vuxna), för bebisen skapat så djup trötthet att det blir svårt att tänka. Medan omgivningen säger ”passa på att njut, det här är den bästa tiden i ditt liv”. Medan alla nyblivna mammor i media strålar av inre lycka.

Men vem kom på tanken att ett nyfött spädbarn skulle kunna vara ett tillräckligt och stimulerande sällskap för en vuxen människa, en stor del av hennes vardag? Eller att trötthet, ensamhet och en för stor ansvarsbörda har andra effekter på nyblivna mammor än för andra människor?

Trots det inre mörkret som depressionen skapar, är det så många kvinnor som ändå klarar att ge sitt barn tillräcklig av det de behöver för att bli tryggt anknutna. Du behöver inte vara glad, påhittig, lycklig, tacksam, eller tokförälskad i din baby för att det ska ske. Du kanske undrar: vad behöver barnet, och vad är tillräckligt? Först; lita på att ditt barn säger till när det behöver något. Barnet har en medfödd och stark förmåga att sända ut anknytningssignaler (=gråt, att söka sig till dig) när det behöver. Svara barnet, så snart och så ofta du kan. Ditt svar är: ”Jag hör dig, jag är här för dig, du är viktig för mig”. Tillåt barnet att utforska sin omgivning och lita på att det säger till när det behöver komma tillbaka nära dig, till sin trygga bas. Det är grunden till den trygga anknytningen.

 

Både du och barnet behöver fler vuxna omkring er. En förälder som är den huvudsakliga ”trygga bas-stationen” för sitt barn behöver själv få tanka upp någonstans. Behöver någon som är lyhörd för hennes behov. När känslan ”just nu orkar inte jag” kommer behövs en annan vuxen där för barnet. Anknytningssystemet har utvecklats i ett flocksamhälle. Det funkade bra när vi var många som hjälptes åt. Det funkar ofta annars också, men kräver mycket mer. Så för att trygga anknytningsrelationen; se till att det ofta finns andra omkring er. Sök sällskap. Berätta om hur du mår, för några du litar på. Fler än du tror förstår och känner igen sig. Och titta på ditt barn. Signalerar din bebis när hen är orolig? Kommer du då? Orkar du inte det, för det mesta, så är det ännu viktigare att du och ditt barn har andra omkring er.

Brukar barnet utforska, vara nyfiken på sin omgivning? I så fall, bra.

Gör som barnet. Signalera till din omgivning när du är orolig och ur balans. Sök upp människor som kan stötta dig, vara till sällskap. Att ha en trygg bas att återvända till är grunden för all anknytning. Det gäller för bebisar. Det gäller för deras mammor också. Det är så naturligt och självklart fast vi, i vårt samhälle, glömmer det ibland. Nu är det hög tid att komma ihåg och hjälpas åt att skapa ett mer barn- och föräldravänligt samhälle, för oss alla.

 

Eva Lyberg
Leg. psykolog, leg. psykoterapeut

Eva har samtalsmottagning och tar emot gravida och nyblivna mammor bl a förlossningsdepression: evalyberg.se

Till hösten kommer Eva erbjuda samtalsgrupper för gravida och nyblivna
mammor “Hela mammor”, där just “hela mamman” kan få komma med alla sina
tankar o känslor, och i stöd av gruppen och mig få hjälp att känna sig som
en mer “hel mamma”. Datum och info om samtalsgrupp: http://evalyberg.se/event/hela-mammor/

 

Evas Youtube-film om förlossningdepression:

https://www.youtube.com/watch?v=5W3qC0IQsgo