I vår organisation möter vi många stödsökande som berättar om sina erfarenheter och upplevelser av att bli förälder. Utifrån det fokus vi har i organisationen så handlar samtalen givetvis ofta om sådant som är jobbigt och tungt med föräldrablivandet, även om vi givetvis pratar om högt och lågt – allt  utifrån stödsökandens eget val.

Men något som ofta berörs i samtalen är det här med hur vi väljer att mata våra barn. Amningens varande eller icke-varande, och känslorna runt amning och flaskmatning. Dessa ämnen är ofta laddade med mycket skuld- och skamkänslor tillsammans med rädslor och farhågor runt det. Oavsett om en har velat amma eller inte så är det sällan som detta ämne verkar lämnas oberört av omvärldens tyckande och tänkande, och många nyblivna föräldrar blir överrösta med information, åsikter och oombedda råd runt det hela.

Att ge föräldrar tillräckligt med information för att själva kunna få ta ett rättfärdigat och medvetet beslut kring hur de väljer att mata sina barn är givetvis en viktig och nödvändig del att göra. Men för många stannar det inte där, utan historier från många stödsökande vittnar om att informationen ofta verkar levereras paketerad med en subjektiv undermening och en åsiktsriktning, och att råden och åsikterna aldrig slutar hagla över dem – trots att de redan gjort sitt val.

Vi tänkte därför att det vore en intressant sak att fråga våra följare i sociala medier kring deras relation till amning och amningens verkan för det psykiska måendet i samband med deras föräldrablivande.

Vi fick in över 450 röster på omröstningar i vår story tillsammans med närmare 300 individuella svar på olika frågor om ämnet. Det blir givetvis svårt att redovisa alla dessa svar på enskild nivå, men ville ändå fånga in sådant vi sett och noterat i den här storytimen vi hade.

Relationen till amningen – positiv eller negativ?

I första frågan ville vi veta hur många som ammade sitt/sina barn. Där hade vi totalt 463 personer som svarade – varpå en övervägande del på 67% svarade att de ammade, 12% svarade att de inte ammade och 21% svarade att de delvis ammade.

Därefter ville vi veta lite om relationen till amning och frågade därför om ”din relation till ammandet är övervägande positiv eller övervägande negativ”. Av de 193 svar vi fick in här så kände 110 stycken att de hade en övervägande positiv relation till amning, 51 stycken upplevde en övervägande negativ relation till amningen och 32 stycken uppgav att deras relation var neutral, både och eller att de hade olika upplevelser från olika barn.

Några kommentarer till den frågan var bland annat att ”positiv när jag slutade lyssna på galningarna på BB och BVC”, ”positivt även om jag många gånger är avundsjuk på föräldrar som inte är lika låsta”, ”tufft emellanåt att alltid vara låst, sömnbrist, värk”, ”varken eller, men det var något jag valde bort helt från start av olika skäl och jag ångrar det inte”, ”negativt – stress och kontant smärta”, ”valde att pumpa i fyra månader på grund av att jag kunde göra det på rutin och orkade inte med att känna mig instängd”, ”jobbigt i början, kände mig fångad och oproduktiv men blev bättre med tiden”, ”fick noll stöd trots prematurt barn”, ”negativt på grund av all ångest och stress kopplat till det och situationen runt om” samt ”positivt, läkande effekt efter traumatisk förlossning och hjälpte mig antagligen ur min postpartumdepression”.

Utifrån dessa svar verkar det som att det här med amning ändå övergripande är en positiv upplevelse, vilket känns fint att se. Men det finns ändå tillräckligt många som har en negativ relation till det för att vi ska vilja kika lite närmare på det, och vad det beror på.

Vi gjorde därför en omröstning där vi frågade ”Skulle du säga att amningen hade någon form av relation till ditt psykiska mående efter det att du fick barn?”. Där fick vi in 365 svar och fördelningen av svaren såg ut som nedan:

• Ja, övervägande positivt (23%)
• Ja, övervägande negativt (38%)
• Nej, inte alls (7%)
• Den spelade in, men var inte avgörande (32%)

Att sluta amma eller inte

För att förstå lite mer kring beslutet runt amningen så ville vi först veta hur vanligt det var att man slutade amma på grund av det psykiska måendet. Vi frågade därför om följarna hade valt att sluta amma på grund av det psykiska måendet. Där svarade 106 personer ”nej”, 60 personer svarade ”ja”, och 12 personer svarade att de delvis slutade amma på grund av detta.

Här fick vi även in en blandad kompott med tankar och känslor runt detta som vi samlat ihop nedan:

•  ”Nej, men jag önskar att jag hade slutat tidigare istället för att kämpa och må dåligt”
•  ”Började aldrig amma på grund av mitt mående efter förlossningen och ingen hjälp av vården på neo”
• ”Nej, höll i i alla fall. Mindre återhämtning med amning, men värt det”
• ”Ja, då jag kände mig stressad över allt som behövde göras och att ta hand om de andra barnen”
• ”Nej, men jag borde ha gjort det”
• ”Jag hade velat. Men att inte vara psykiskt stark gör att orken med amningsavslut inte finns”
• ”Nej, och i slutändan är erfarenheten positiv fast det länge var tufft”
• ”Jag slutade pumpa för jag orkade inte med alla frågor”
• ”Nej, amningen påverkade mig väldigt positivt med tanke på all oxytocinfrisättning”
• ”Nej inte hittills. Jag insåg att jag mådde ännu sämre när jag slutade amma några dagar”
• ”Nej, men BVC försökte pusha mig att delamma på grund av sömn vilket kändes som ett stort svek”.
• ”Mitt psykiska mående blev negativt för att amningen inte fungerade. Att verkligen vilja amma och inte kunna är fruktansvärt”.

Uppenbart är att det här är en fråga som verkligen är individuell och måste få behandlas så i dialog med vården. Det är en hårfin balans att hitta när man kan behöva stötta föräldrar att orka hålla ut lite extra med amningen för att det finns potential att det kan bli bättre, och att veta när man behöver backa och bara stötta föräldern i sitt val – oavsett vad valet är.

Vad tror ni är den magiska vägen att gå här?

Som följdfråga så frågade vi sedan våra följare ”Om du slutade amma, upplevde du att du mådde bättre eller sämre?”.

Här blev svaren ganska övervägande att de flesta mådde bättre. 75 stycken svarade att de mådde bättre, 9 stycken mådde däremot sämre – och 16 stycken menar på att det inte gjorde någon större skillnad. Här finns däremot många kommentarer som vittnar om känslor av press, skuld och sorg i besluten, även om beslutet i sig fick dem att må bättre. Nedan har vi samlat några av de kommentarer som inkom:

• ”Bättre, men samtidigt är jag ledsen över att det inte funkade. Kände en press att amma”.
• ”Bättre, men tog lång tid att sluta tänka på det konstant”
• ”Sämre, var svårt med mjölkstockningen”
• ”Mådde mycket dåligt över att folk (sambo, vården etc.) försökte övertala mig att sluta”
• ”Först kände jag mig som en dålig mamma, men sen blev det bättre när man slapp stressen”
• ”Blev en lättnad, så bättre på ett sätt men ändå en sorg”
• ”Mådde sämre på grund av skuldkänslor att inte klara av amningen”
• ”Mådde genast bättre efter att vi gick över till ersättning. Så mycket amningshets”
• ”Mådde bättre för att jag sov bättre”
• ”Fick ångest när jag slutade”
• ”Först sämre. Hade ingen aning om hur mycket hormoner spelade in i det. Sen blev måendet betydligt bättre”.
• ”Bättre överlag, men har sörjt amningen och känt ångest att jag inte kämpade mer”
• ”Bättre då stressen och ångesten försvann, men kände sorg över att det inte gick”.
• ”Mådde bättre på ett sätt men kände mig som en mycket sämre person och förälder”

Omgivningens åsikter runt amningens varande eller icke-varande

Det pratar ju ofta om den så kallade ”amningshetsen”, och att det verkar finnas mycket åsikter och tankar runt det här. Många beskriver en känsla av att bli nästintill hetsade till att amma, och andra beskriver just motsatsen – att de vill amma, men upplever en hets kring att sluta med det. Oavsett i vilken av dessa ytterkanter man befinner sig, så var vi intresserade av att veta lite mer kring detta och ställde därför frågan ”Upplevde du någon hets från omvärlden runt din amning?”.

På denna fråga svarade 114 personer ”ja”, tre personer svarade ”delvis” och 51 personer svarade ”nej”. I kommentarerna ser man också att det här med hets är något man måste förstå kan ske åt båda hållen. Både för- och emot amning och/eller flaskmatning. Det är ändå tydligt att det här med hur vi ska mata våra barn är en stor sak i föräldrablivandet, både för föräldrarna själv att få känna in, men också för omvärlden att vilja prata om, ha åsikter om och diskutera med de nyblivna föräldrarna.

Ett axplock av kommentarerna som inkom kring den frågan:

• ”Oh ja, framförallt amningsmottagningen och BB”
• ”Ja, från släktingar och vården”
• ”Fruktansvärd hets. Ammade en tvilling och flaskmatade en. Folk sa ”experimentbarn” om barnet jag flaskade”.
• ”Sonen gick inte upp i vikt, så det hetsades om ersättning. Men jag vägrade. Internet lärde mig knep istället”
• ”Inte från närmaste kretsen, men från sociala medier”
• ”Ja enormt. Alla tyckte att jag skulle sluta amma när det fungerade dåligt”
• ”Ja. Så fort jag sa att jag inte ammade skulle många predika fördelarna med att amma”
• ”Ja absolut, BVC 2009 var hemskt. Men mycket bättre nu med senare barn”
• ”Först för och sedan emot. Fick inte det stöd JAG ville ha för att fortsätta”.
• ”Hets i form av vältaliga råd/åsikter ja”
• ”Nej, men en förväntan”
• ”Nej, men nattamning var inte nödvändigt efter 6 månader enligt BVC”.
• ”Ja, BVC kom med gliringar och kommentarer”
• ”Inte hets, men alla har olika åsikter”
• ”Vi hade en svår start men jag var envis och ville amma, men de flesta bad mig att ge upp. Kände mig ensam”.
• ”Inte i början, men nu vid 2 år är många ifrågasättande eller negativa”
• ”Ja, men snarare tvärtom. Att jag borde ge upp och flaska”
• ”Oh ja, blev helt knäckt av den pressen. Började redan på BB och innan graviditeten”
• ”Ja, man ska helamma men det ska funka direkt och får inte ta tid. Omöjlig ekvation”

Fortsättningsfrågan på den var sedan ”För dig som slutade amma, blev du ifrågasatt för ditt val?”

Här svarade en majoritet nej (74 personer), medan 19 personer svarade ”ja”, och 7 personer svarade ”delvis”. En del av kommentarerna kring denna fråga:

• ”Ja, av vårdpersonal”
• ”Nej det var mer att vad bra att du gör det som är rätt för dig”
• ”Ja, av pappan och svärmor”
• ”Inte av familj och vänner, men av vården”
• ”N/A för mig. Men det fanns de som tyckte jag ammade för länge, så åt andra hållet”.
• ”Ja, men också en press på att sluta snabbare”
• ”Ja men de flesta förstod när jag berättade varför”.
• ”Bara från äldre släktingar”
• ”Nej, BVC var mycket stöttande”
• ”Ja delvis, inte av nära personer men av andra”.
• ”Ja, även barnläkare kommenterade efter min ppd”.
• ”Nej, däremot ifrågasatt hela tiden då jag ammade i två år”

Därefter frågade vi ”Skulle du välja att amma om du fick barn igen” där omröstningen visade att en majoritet på 64% (252 personer) svarade ”Ja” medan 14% (55 personer) svarade ”Nej” och 13% svarade ”Kanske delvis” och 9 % svarade ”Ja, med mer stöd”.

Våra följares tankar om amningens relation till psykisk hälsa

Som sista fråga frågade vi öppet ”Vad är dina tankar kring amningens relation till psykisk hälsa?” där följarna fick skicka in svar i fritextform. Här fick vi många intressanta och tänkvärda kommentarer.

En första insikt som landar hos oss från alla svaren som inkommer är att många tycker att amning och psykisk hälsa helt klart hör ihop. Det kom tankar om att vi som kvinnor ställer för höga krav på oss själva, att barnet inte mår sämre eller blir en sämre människa för att man väljer flaskan. Att det pratas för lite om att det kan finnas korrelation. Att amnings-aversion finns och inte bara D-MER.

Det förekommer en del tankar om att amningen kan bli jobbig när man är skör eftersom man inte kan dela på den, att det finns mycket prestationsångest i amningen och att barnets beroende av mamman för att få mat kan leda till sömnlösa nätter och känslor av instängdhet.

Någon nämner även att det är svårt att återhämta sig från psykisk ohälsa när man känner sig tvingad till att amma, och att om man redan mår dåligt och amningen inte fungerar så blir det ytterligare en stressfaktor. Många Nämner känslan av instängdhet och känslan av att sitta fast i olika termer.

En del reflektioner handlade också om att amning är mycket svårare än man kunde förbereda sig på, och att det är väldigt kopplat till skuldkänslor – samt att en underskattade hur påverkad en skulle bli av alla hormonerna. Det förekommer även reflektioner kring att mycket handlar om ens omgivning och ens egna övertygelser kring amningen som fråga, samt att det beror på förutsättningarna. Om man redan är deprimerad kan amningen förvärra det hela. Många nämner att stödet runt om är viktigt.

I svaren hittar vi även många positivt inställda tankar som att amning för någon handlar om att vilja göra det naturliga och ge sitt barn ett bra immunförsvar, att den skapar anknytning, närhet och trygghet och att den ger känslan av att vara livsviktig som den enda som kan mata barnet. En följare nämner att amningshormonerna fick henne att må bra, och att de hjälpte henne med relationen till barnet. För någon annan så hjälpte det att amma eftersom att hon slapp krångel med flaskor och blev mindre isolerad i och med att maten alltid fanns klar. Andra ord som används är ”underbart och positivt, stärkande, rogivande och lugnar både mig och barnet” och att amning är något naturligt och det är en fin känsla att få ha sitt barn så nära.

Andra reflektioner var att det behövs mer hjälp och stöd i början av amningen, och att detta skulle kunna underlätta för den psykiska hälsan i viss mån, samt att det informeras för lite om amningsångest. Någon tycker att fokus borde vara på den psykiska ohälsan först, och att först då kommer en chans till att amningen kan fungera och ge något positivt tillbaka. Att med rätt stöttning  så kan amningen ge 100% mening och sammanhang.

Summering

Avslutningsvis vill vi ta upp två kommentarer som vi ändå känner var fina och tänkvärda att ta med sig. Den ena kommentaren är att ”amning kan upplevas så olika från mamma till mamma, och alla känslor är okej” och den andra kommentaren är att ”Jag tycker att alla ska få välja sin väg, det är tillräckligt med press ändå”.

För visst är det i slutändan ändå så att var och en måste få ta sina beslut utifrån vad som fungerar bäst för just hen och hens familj? Denna artikel speglar ett otroligt brett spann av olika erfarenheter, känslor och upplevelser runt amningen och dess påverkan på den psykiska hälsan, där vi ser att amningen kan vara både positiv och negativ för den nyblivna föräldern.

Det här är ingen vetenskaplig artikel som är baserad på någon större forskning, utan en sammanställning av våra följares tankar och erfarenheter som de så modigt och generöst delat med sig av. Men vi vill ändå belysa vikten av att fånga in just dessa. För det här är tankar och berättelser från verkligheten, och ett ärligt dagboksinlägg om vad det kan finnas för olika känslor att ta hänsyn till i mötet med nyblivna föräldrar.

Så för dig som möter nyblivna föräldrar, antingen som vän, familjemedlem, kollega, terapeut eller inom ett annat vårdyrke – ha med dig det här och låt inte frågan om hur föräldern väljer att mata sitt  barn bli en åsiktsfråga för dig. Lyssna in och respektera det val som har gjorts, och om föräldern frågar dig om råd så ska du givetvis ge det. Men att ge oombedda råd till en nybliven förälder kan många gånger landa fel och göra en tuff situation desto mer tuff.

Ha istället tillit till att föräldern har gjort sitt val utifrån en medveten och informerad plats i livet, utifrån sina förutsättningar, sin kropp, sin hälsa och sin egen plan – och var ödmjuk inför det individuella valet.