Att bli mamma och må dåligt – en berättelse om ångest och hopp

Graviditet utan ångest – när allt kändes oväntat bra

Under min graviditet mådde jag jättebra, vilket var lite oväntat då jag nästan hela mitt liv levt med mycket ångest och oro.

Det var som bortblåst under denna tid, men efter en utdragen och traumatisk förlossning samt post-partum dipp kände jag direkt att något började bli tokigt i mig.

”De första dagarna på sjukhuset efter att min bebis kommit kände jag mig förvirrad över mamma-rollen. Var detta mitt barn? Ska jag lösa allt nu?”

Jag kände inte att jag klarade av ansvaret. Jag förstod nästan inte vad som hänt. Alla lyckohormoner var dessutom borta. Min sambo däremot var på sin lyckligaste plats, så jag kände mig totalt bortkopplad och ensam.

Förlossningstrauma och första tiden med bebis

I svallvågorna efter förlossningstraumat fick jag omedelbart sömnproblem. Amningen gjorde ont och kroppen var otroligt skör. Jag mådde illa konstant och kunde inte äta. Jag tänkte att allt som inte fick hända hände.

Efter tre-fyra dygn utan sömn minns jag att jag såg mig själv i en spegel på sjukhuset och tänkte att ”nu går det utför”. På natten hallucinerade jag och började tappa greppet om tid och rum. Vi flyttade till patienthotellet vilket jag önskade – då jag inte ville hem.

Helst ville jag vara kvar på BB, där jag kunde trycka på en knapp och få hjälp och svar på oroliga frågor. Jag fick för mig att det var fel på min bebis, ingen annan såg, jag såg allt! Ingen lyssnade tyckte jag. Jag blev besatt av att bevisa att jag hade rätt, men det var lönlösa försök.

Ångest, sömnbrist och psykisk ohälsa efter förlossning

På patienthotellet var det en underbar sköterska som pratade länge med mig och sa tillslut att jag behövde omedelbart få hjälp av psykiatriker innan det eskalerade mer.

”Jag började även här få väldigt mörka tankar om att avsluta mitt liv, jag skulle aldrig klara av att vara mamma.”

Vad hade jag gett mig in på? Jag tittade ut på alla – vad jag tyckte – fria människor utan barn som gick utanför på gatan. Jag saknade mitt gamla liv och kände mig totalt fången.

Tid och rum försvann men jag lyckades hålla mig ”ovan ytan” trots mörka tankar. Jag fick efter en vecka åka till psykakuten och där fick jag träffa en jättebra läkare som gav mig sömntabletter och satte in mig på SSRI.

Jag har alltid varit tveksam till detta tidigare i mitt liv, antagligen för jag vill klara mig ur allt på egen hand, men denna gång fanns det inget alternativ. Det blev min räddning.

Jag pratade även med en psykolog som sa att saker tar tid och att jag snart skulle se ljusglimtar med mitt barn, små korta och sällan, men sen fler och ofta. Och så blev det. Men resan dit tog ett tag.

Under tiden kämpade jag hemma med att ens orka bära min bebis nära mig, jag fick så mycket ångestpåslag av det att jag klöktes när jag gjorde det. Mådde konstant illa. Kunde inte varva ner. Jag som skulle bära i sele men det gick inte. Ångesten gjorde motstånd i mig.

Jag kände mig så ensam, misslyckad och det kändes oftast bäst att jag borde försvinna för allas bästa. Tack och lov blev jag sjukskriven och min sambo kunde vara hemma och hjälpa mig och bebis under 3 månader.

Att söka hjälp – stöd och behandling och att våga öppna upp

Jag skrev även ett meddelande till alla mina nära om hur jag mådde och fick så fin respons, vilket stärkte mig. Jag är en person som behöver dela med mig och det gjorde att jag inte kände mig lika ensam.

”Att läsa om andras känslor och upplevelser, bland annat på denna hemsida, gjorde också att jag mådde bättre.”

Många bäckar små. Och tillslut blev det bra. En kompis sa att ”de första tre månaderna” är verkligen bara att ta sig igenom, timme för timme, ibland minut för minut.

Livet som nybliven mamma med ångest

Man kan hamna på en så märklig plats när man får barn, hormonerna som ändras är inget att leka med, men att ha förståelse om det är viktigt, det kan drabba vem som helst.

Efter de där 3 månaderna vågade jag mig ut bland andra mammor, på baby café exempelvis. Jag var livrädd. Jag jämförde min bebis med alla andras, tyvärr hängde känslan i att något var fel länge, men vad hade det gjort egentligen. Och vem vad jag att bedöma detta? Jag har ju inte barn sen innan! Men jag kunde inte lita på någon annan. Det var en röst i mitt huvud, som inte vad jag, som hade tagit över.

Tillfrisknande efter postpartum – när ljuset kommer tillbaka

Sen kom ljusglimtarna och jag såg på mitt barn på ett annat sätt. Min fina fina unge. Ljusglimtarna tog över och efter 5 månader mådde jag så mycket bättre redan.

”Jag minns hur jag en eftermiddag låg i mossan med min bebis och tittade upp på ett gäng tallar mot en blå vårhimmel. Då kände jag en så stark känsla av att det hade vänt, att det skulle bli bra.”

Till dig som mår dåligt efter förlossningen

Jag kastade ut alla mina livlinor och det funkade. Var inte rädd att be om hjälp, på olika håll. Det kommer lösa sig sakta, även om man inte tror på det när man är mitt uppe i kaoset.