Första gången jag blev mamma drabbades jag av en förlossningsdepression. När jag skulle bli mamma för andra gången i mitt liv visste jag att det fanns en risk att hamna där igen.
Bebisen kom och jag tyckte att jag mådde bra. Jag kände total kärlek från första stund vilket jag inte gjorde i början med mitt första barn. Jag var otroligt lycklig över att jag fick uppleva dessa känslor. Det var ju såhär det skulle kännas att bli mamma!
Jag visste att det fortfarande fanns en risk att hamna i babyblues efter 3-4 dagar och var beredd på det. Det var då depressionen hade startat förra gången. Men den här gången mådde jag bättre. Visst, jag var trött och mycket gråtmild. Min man tyckte att jag var väldigt lättirriterad och arg. Jag skrek på honom. Men jag såg inte symtomen utan tänkte att det var babyblues. Jag var bara så nöjd att jag kunde älska mitt barn från första stund.
Jag glömde titta mig i spegeln på några dagar. En dag kände jag en annorlunda känsla på halsen, jag kände mig liksom svullen.
Jag skulle tro att detta var cirka en vecka efter förlossningen, men jag minns inte riktigt. Jag tittade mig i spegeln och upptäckte att jag hade en stor knöl på halsen, ungefär stor som en clementin. Det var ju en konstig svullnad, tyckte jag. Varför var den där?
Jag ville helst bara vara hemma med min bebis, men min man sa att jag absolut måste kolla upp det. Tänk om det är cancer! Jag fick en tid på vårdcentralen där jag fick träffa en läkare och svara på frågor om mitt mående samt lämna blodprov.
Jag fick då information om att jag hade hyperthyreos, vilket innebär att sköldkörteln producerar för mycket hormon. Det kan ha flera olika grundorsaker och det kan vara riktigt farligt beroende på vad som är den bakomliggande orsaken. I mitt fall var det dock mest troligt att det rörde sig om postpartum tyreoidit, vilket oftast är självövergående och inte farligt.
Blodproven bekräftade teorin och eftersom jag själv inte tyckte att jag mådde så dåligt behövde jag inga mediciner. Det bokades ingen uppföljning hos läkaren utan sades att jag skulle höra av mig om knölen inte försvann eller om jag fick ökade symtom.
Efter ett par veckor var knölen borta. Jag rasade dock i vikt, vilket jag i och för sig gjort efter min första graviditet också, men nu gick jag ner ytterligare fem kilo.
Efter ett par månader vägde jag 56 kg och då hör det till att jag är 173 cm lång. Så här lite hade jag inte vägt sedan högstadiet.
Jag blev undernärd trots att jag åt bra. Men inte visste jag att en ökad produktion av sköldkörtelhormon ökade ämnesomsättningen. Det är möjligt att läkaren sa detta vid mitt besök, men i så fall lade jag det inte på minnet. Jag var mest bara nöjd med att det inte var cancer och att jag kunde älska mitt barn.
Jag fortsatte också att vara väldigt trött och orkeslös och klarade precis av det nödvändiga som att ge barnen mat och gå till och från till förskolan med äldsta barnet. Men inte heller tröttheten tänkte jag på som kopplad till sköldkörteln och att det skulle vara något att söka vård för.
Det är ju svårt att veta hur mycket trötthet som är normalt när man har två småbarn och jag mådde ändå bättre än under min förlossningsdepression. Jag var fri från ångest och tvångstankar och jag älskade mina barn. Men efter att ha läst på i efterhand förstår jag ju hur det hänger ihop och hur en uppföljning hos läkaren hade varit bra. Det borde ske rutinmässigt, för som nybliven mamma som dessutom är undernärd och trött är det inte så lätt att tänka på det själv.
Till råga på allt hade min man drabbats av utmattning och panikångest i samband med att vi fick vårt andra barn.
Jag har verkligen en önskan om att sjukvården skulle ha för vana att ta ett större ansvar gällande nyblivna föräldrar och hellre följa upp en gång för mycket än en gång för lite oavsett vad det handlar om, då jag tror att kapaciteten hos nyblivna föräldrar att ta eget ansvar för sin sjukvård ofta är nedsatt.
Sköldkörtelproblem under graviditeten
Har man haft sköldkörtelproblem tidigare kontrolleras man extra nogsamt för det när man blir gravid. När jag då väntade mitt tredje och sista barn och berättade om min postpartum tyreoidit för barnmorskan tog de prover på mig tidigt i graviditeten. Värdena påvisade hypertyreos igen och jag fick remiss till endokrinolog som utredde mig.
Att ha hypertyreos, dvs för mycket sköldkörtelhormon, under graviditeten kan vara farligt och påverka fostret, bl.a. i form av tillväxthämning. Jag hade som tur var inte den farligare varianten som heter Graves sjukdom utan det rörde sig enligt endokrinologen troligen om graviditetsinducerad hypertyreos.
Jag följdes med blodprover var fjärde vecka under hela min graviditet. Värdena fortsatte att avvika men de blev inte värre. Jag hade en del symtom som svårt att sova och jättejobbiga nattliga svettningar. Jag kunde vakna helt blöt. Jag hade också hjärtklappning och förhöjd puls. Sista trimestern fick jag högt blodtryck och en otrolig huvudvärk. Jag var väldigt trött och fick dassig hy. Jag fick börja med blodtrycksmedicin. När barnmorskan mätte magen hade den inte vuxit sedan föregående mätning.
Jag fick åka in till specialist MVC och göra ett ultraljud och det visade sig att bebisen var tillväxthämmad. Han var 24% mindre än snittet för veckan, tvärtemot mina två andra barn som varit betydligt större än snittet. Då fick jag göra flödesmätningar på navelsträngen och i moderkakan och det visade sig att flödet var försämrat men inte så illa att man behövde ta ut bebisen. Jag fick sedan gå på regelbundna flödesmätningar varannan vecka och gjorde flera ultraljud för att mäta bebisens tillväxt.
Det var jättejobbigt att veta att han inte fick den näring han behövde och jag var jätteorolig för om han skulle klara sig.
Därtill var mina fysiska symtom pga sköldkörteln och det höga blodtrycket mycket besvärande. Det var hela tiden på gränsen till att de skulle sätta igång förlossningen. Till slut mådde jag så dåligt både fysiskt och psykiskt att jag inte stod ut mer, bebisen måste ut NU!!! Jag lyckades tillsist övertala läkaren att sätta igång mig. Förlossningen sattes igång i v 38+2 och förloppet var snabbt.
Han mådde inte bra där inne och hade bajsat i fostervattnet så det var grönt. Jag var så lättad över att han äntligen snart skulle vara ute, tänkte att det bara var en halvtimme kvar nu kanske. Då gick hans puls ner… Det blev akut. Han mådde sämre än vad de trott. Läkaren gjorde ett snabbt beslut om urakut snitt, vilket innebar att jag kördes iväg till operationssalen mitt under mina kraftigaste värkar utan bedövning och lustgasen fick inte heller följa med.
Ett medel sprutades in i mig som skulle få värkarna att stanna, jag skulle sövas och inom några minuter snittas. Men värkarna stannade inte. De övergick i krystvärkar och där på operationsbordet med gröna skynken och slangar krystade jag ut min pojke på egen hand.
Läkaren som skulle snitta mig satt med kniven redo och hann precis att lyfta på det gröna skynket och fånga honom innan han damp ner i golvet. De sprang iväg med honom, jag visste inte om han levde. Men de kom snabbt tillbaka och han fick ur sig ett litet gny, min unge levde!
Detta är utan tvekan den starkaste upplevelse någonsin i mitt liv med ett enda virrvarr av smärta och skräck som slutade med lycka. Det var en undernärd liten fjutt på 2,5 kg med lågt blodsocker för att han fått för lite näring i magen.
Han såg ut som en alien för han var så smal. Men bortsett från tillväxthämningen var han frisk och på några månader växte han sig stor och stark.
Men jag kan inte låta bli att tänka på varför man lät det gå så långt när jag mådde så dåligt som jag gjorde och uppenbarligen han också.
Jag hade önskan om att ta ut honom en vecka tidigare. Jag önskar att man hade lyssnat på det. Det gjorde barnmorskorna efteråt också. Två månader efter förlossningen följdes min sköldkörtel upp genom att jag fick lämna nya blodprover. Värdena var då ok! Detta var tre år sedan och jag har inte haft problem med sköldkörteln sedan dess.
En tanke som slog mig
Jag har aldrig tänkt på detta innan, men nu när jag tänker på det… så är det ju inte omöjligt att jag hade postpartum tyreoidit efter första barnet också som en del i min förlossningsdepression. Det kommer jag aldrig få veta. Men huvudsaken är att nu mår jag bra❤️