Vårt första barn var efterlängtat och väldigt välkommet. Jag var strax under 30 år gammal och i en stabil relation, vi gifte oss till och med under graviditeten.
Jag hade haft återkommande depressioner under hela livet men under den här perioden tyckte jag att jag mådde bra och hade ingen pågående medicinering heller. Sonen föddes i vecka 39+6 och det var en snabb förlossning, från den första värken och att vattnet gick så tog det ungefär 8 timmar innan han var ute.
Under förlossningen gick hans hjärtljud ner ganska så snabbt och det blev lite oro i rummet, jag minns att det diskuterades om det skulle behövas ett akut kejsarsnitt men en erfaren barnmorska löste det hela genom att jag fick lägga mig på andra sidan och då blev hans hjärtljud bra igen.
Efter två dygn på BB åkte vi hem och livet som nyblivna föräldrar skulle börja. Det fanns utmaningar, såklart, att ta hand om ett lite spädbarn var en stor omställning och det tog såklart på krafterna att ständigt vara på min vakt. Det blev en tydlig förändring när sonen var tre veckor gammal, då märkte jag tydligt att han blev väldigt orolig och särskilt sömnen påverkades då. Han skrek mycket och ville ha bröstet hela tiden. När han somnade så sov han 40-45 minuter åt gången och sen började han gny, gnälla eller sprattla och uttrycka sitt missnöje. Det gjorde att även jag fick min sömn störd och aldrig fick sova mer än ungefär en halvtimme åt gången.
”Det blev ganska snabbt ohållbart och efter att dagarna gick så kom min depression smygandes tillbaka utan att jag riktigt märkte det.”
Det är först i efterhand som jag har kunnat förstå hur dåligt jag själv mådde. Allt mitt fokus gick till att försöka se till att mitt barn hade det bra och jag hamnade i någon form av tunnelseende eftersom jag aldrig fick pausa.
BVC pratade om kolik och jag skulle utesluta mjölkprotein ur min kost och ge honom droppar för magen, spädbarnsmassage och varma bad men inget av det här hade någon som helst effekt, det skapade snarare en stress hos mig och min man, ungefär som att det var upp till oss att hitta lösningarna som aldrig verkade finnas.
När sonen var 10 månader gammal var det dags för mig att gå tillbaka till jobbet och min man tog över föräldraledigheten. Det var min räddning, då fick jag äntligen en chans att pausa från att ständigt vara mamma. Just den här delen av min berättelse har jag ofta funderat över. Jag känner så starkt att det var räddningen. Inte bara på en nivå av att det var skönt att komma ifrån lite under dagarna, utan snarare på en helt annan nivå, jag orkade inte vara hemma och vara mamma, det körde slut på mig helt och ändå bara fortsatte jag att kämpa för det är bara så man gör.
Jag brottades med mina skuldkänslor och det kan jag fortfarande göra än idag när jag tänker tillbaka på hur det var. Jag pratade inte om detta under tiden som jag var mitt i det. Jag vet inte om det var någon som såg eller som frågade mig hur jag hade det, jag har inga minnen av det. Jag fick höra av släktingar och bekanta att jag var stark som kämpade och det blev som ytterligare en signal till mig att fortsätta kämpa.
Tiden gick och vi flyttade till hus, sonen började i förskola och vi kämpade på. Jag minns att vi var på 2,5 års-kontroll på BVC och jag tog upp med sköterskan hur kämpigt jag tyckte att det var.
”Jag och sonen bara bråkade och jag hade inte roligt, jag tyckte inte om att vara mamma trots att jag egentligen är en barnkär och positiv person.”
Det var som om jag inte nådde fram till min son trots att jag ansträngde mig. Jag kunde inte göra honom nöjd, jag kunde inte fostra honom med de metoder som brukar funka eller som jag läst om, jag stångade mig blodig för att vara förälder till honom. Han var skrikig, argsint, bråkig och missnöjd eller så var han uppe i varv, sprang runt och tjöt av glädje och energi, klättrade på möbler, ramlade och slog sig och var aldrig aldrig lugn.
Sömnen var fortfarande ett stort bekymmer och jag var så trött och slutkörd. Det var ungefär i den vevan som jag förstod att jag själv inte mådde bra och började med min antidepressiva medicin och stödsamtal igen. Det hjälpte för min del men inte med sonens beteende.
Jag fick inte hjälp av BVC och i sonens förskola var de mycket diffusa kring hur de uttryckte sig. Vid något tillfälle hade sonen dragit ner byxorna, ibland var det slag och bråk om leksaker men de uttryckte ingen större oro till oss. Det var först när han hade fyllt 6 och bytte förskola bara en termin innan skolstarten som pedagogerna på den nya förskolan reagerade på att han verkade ha väldigt svårt att följa instruktioner, svårt att samspela med de andra barnen och de såg tydligt att han behövde en avskalad miljö och stort behov av lugn runt omkring sig. Han stammade och hade tics.
”Efter bara två månader i den nya förskolan frågade de om de fick skicka en remiss till psykolog för att utreda ADHD och där i det ögonblicket var det som om alla världens stenar lyftes från mitt bröst.”
Det var en oerhörd lättnad att någon annan såg att min son hade svårt att fungera som andra barn. Jag hade kämpat i så många år och var helt slutkörd och nästan uppgiven och plötsligt öppnades en dörr med en förhoppning om svar och förklaringar. Pga långa väntetider till BUP tog det 2 år av väntan innan sonen hade fått sin diagnos medelsvår ADHD kombinerad form och han hade även tydliga autistiska drag. Därefter blev det en lång väntan på nio månader innan han kunde få en läkartid och börja medicinera för sitt funktionshinder. Han var nio år gammal när han fick den fösta tabletten och vi är så tacksamma för att han har klarat sig undan från svåra biverkningar. Med medicinen fungerar han och klarar skolan, han har precis slutat åk 6 med minst E i alla ämnen.
När vi fick information om diagnosen skapade det dubbla reaktioner i mig. För det första var det en oerhört stor bekräftelse på att jag inte hade gjort något fel eller att dåligt föräldraskap hade orsakat hans beteende. Det var samtidigt en stor sorgereaktion som jag behövde ta mig igenom, att behöva inse att mitt barn hade en medfödd funktionsnedsättning och även en oro över hur hans liv ska bli, hur kommer det här att påverka hans framtid? Jag fick mycket stöd av andra föräldrar som var eller hade varit i samma situation. Det finns bra facebookgrupper för föräldrar till barn med ADHD/NPF och i de diskussionerna gick det att vara helt ärlig med hur ens vardag såg ut men även om sina känslor.
Det är ett dolt funktionshinder men det påverkar hela barnets tillvaro, precis som hela familjens tillvaro och även med en fungerande medicin behövs det mycket anpassningar och stöd till barnet som andra inte riktigt kan förstå om de inte själva varit i samma situation. För oss är det fortfarande en pågående process men det känns bra att kunna berätta om hur det har varit eftersom det kanske kan hjälpa någon annan att tänka snälla tankar om sig själva som föräldrar.