Jag och min sambo hade varit tillsammans i sex år när vi bestämde oss för att försöka skaffa barn. Vi var båda 27 år och jag minns hur otroligt lyxigt jag tyckte det var, att vi kände oss redo för det – precis samtidigt. Vi hade flyttat tillbaka till våra hemtrakter efter några år på vift (studier och resor) och vi var liksom unisont peppade på nästa steg i livet.
”… och vips var det två streck på stickan och vi undrade vad fasen vi gjort.”
Det gick fort att bli gravid. Jag hade inte ätit preventivmedel på många år, min menscykel var väldigt… cyklisk och vips var det två streck på stickan och vi undrade vad fasen vi gjort. Men vi firade också! Min sambo hade satt alkoholfritt bubbel på kylning, utifall att, och vi berättade tidigt för våra familjer att vi väntade barn. Vi var väldigt glada och förväntansfulla.
”Det enda jag hade var en känsla av mörker. Ett tryck över bröstet. Och en försvinnande personlighet.”
Redan i vecka sju började jag känna mig trött och låg, men jag – som annars brukar skriva dagbok – kan inte hitta några anteckningar förrän i vecka 20. Då skrev jag ”Otroligt trött. Kissnödig, hungrig och törstig. Gråter ofta. Känner mig inåtvänd och har mycket ångest”. Jag kan inte minnas att jag hade några andra klassiska graviditetssymptom. Inget illamående, ingen nästäppa, inga sura uppstötningar, inga fogkänningar… Och magen gav sig till känna ganska sent… Det enda jag hade var en känsla av mörker. Ett tryck över bröstet. Och en försvinnande personlighet.
Jag kände mig ofta som en bluff. ”Har jag hittat på att jag är gravid”, tänkte jag. När vi fick se vår lilla tjej på ultraljudet i vecka 20 så började det kännas mer verkligt, men upprymdheten jag känt inför ett barn var som bortblåst. Jag hade alldeles för fullt upp med mig själv.
Tröttheten var någonting jag aldrig varit i närheten av att känna förut. Den var bedövande. Blockerande. Jag minns att jag många dagar bara ville gå och lägga mig, innan jag ens klivit upp. Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle orka ta mig igenom den. En helt ny känsla för mig som annars har en ganska hög energinivå och är väldigt levnadsglad.
I min blogg hittar jag ett utkast till ett blogginlägg, som jag aldrig publicerade:
Det jag i vanliga fall gör med vänsterhanden kräver nu all min koncentration och energi. Att ”ha många bollar i luften”, som ju är lite av min grej, får mig totalt ur balans. Sociala sammankomster (exempelvis möten eller middagar) känns helt oöverkomliga. Jag får ångest innan och känner mig helt tömd efteråt, fastän jag klarat av situationen utan synliga problem. Det känns hela tiden som att jag är på låtsas och att alla ska upptäcka det.
”Jag får panik när kompisar ringer och kan inte förmå mig till att svara, trots att jag såklart vill att de ska bry sig och paradoxalt nog ”vara där”.”
Jag har inte energi till att prata med någon. Jag får panik när kompisar ringer och kan inte förmå mig till att svara, trots att jag såklart vill att de ska bry sig och paradoxalt nog ”vara där”. Vad ska jag säga liksom? Jag är så upptagen av mig själv och så medveten om min egen egoism att jag bara får blockdåligt samvete. Jag stänger in mig, spelar tetris på repeat för att stänga ute allt annat, och det känns som om allt bara går runt runt runt i mitt huvud.
Jag är otroligt lättretlig. Jag tror att Jimmy är emot mig, fast han gör allt för att stötta och underlätta. Jag tänker att jag skulle förstå om han inte skulle vilja vara med mig längre. Jag orkar ju inte ens med mig själv.
Jag har extremt låga tankar om mig själv. Jag tänker att jag är en börda för andra, att jag är oduglig (för att jag inte orkar ta några initiativ, inte kan vara glad, inte orkar äta bra fastän jag vet att det är så viktigt för barnet, inte orkar vara en bra kompis, flickvän, syster, dotter eller kollega, inte orkar se framåt ect) och att jag kommer bli en dålig mamma om det fortsätter såhär.
Jag skäms över hur jag mår eftersom GRAVIDITET ÄR JU INGEN SJUKDOM och gråter över min egen svaghet/bedrövlighet, men fattar ju samtidigt att det här inte är som det ska vara. Att jag är en annan person nu och att det kommer gå över så småningom. Att jag bara måste få rätt hjälp”.
”Det kändes som jag mått eskalerande dåligt under i princip hela graviditeten och att det var något fel på mig som inte kunde se fram emot bäbisen.”
Det kändes som jag mått eskalerande dåligt under i princip hela graviditeten och att det var något fel på mig som inte kunde se fram emot bäbisen – utan bara längta efter att det skulle ”gå över” och att jag skulle få bli mig själv igen. Nu, när jag läser det jag skrev, så inser jag ju att det var precis så det var. Det stod inte alls rätt till.
Som tur var fick jag runt vecka 30 träffa en läkare som kände igen tecknen direkt. Hon sade att det jag hamnat i kallas för graviditetsdepression och är mycket vanligare än vad man tror, med extra hög risk att drabbas om man är hyfsat utåtriktad och högpresterande (check!), om man lider av PMS (check!) eller om man har psykiska sjukdomar i släkten (check!). Hon sade att hon inte tyckte att jag skulle jobba en dag till innan förlossningen utan se till att få återhämtning och förberedelse, att det fanns väl beprövade mediciner för att komma på banan igen samt proffs att prata med vid behov. Och så lovade hon mig att vi skulle få ordning på mina dopaminnivåer lagom till bäbisens ankomst (annars var risken för förlossningsdepression/psykos överhängande stor). Jag grät när jag gick därifrån. Av lättnad.
När jag var mitt i det hela så tänkte jag att jag inte skulle palla vara gravid igen om det där var vad som erbjöds. Att det inte skulle vara värt det. Men nu vet jag att det finns hjälp att få! Och jag hoppas, hoppas, hoppas att jag kan hjälpa någon genom att skriva det – för jag hade önskat så himla mycket att jag fattat det tidigare. Att det inte är meningen att man ska behöva må sådär dåligt, oavsett hur påverkad man råkar vara mot graviditetshormoner, och att det är superviktigt att få möjlighet att längta efter och känna glädje inför sitt kommande barn. Jag är så otroligt tacksam att läkaren höll sitt ord och att det lyckades vända precis innan min förstfödda kom så att vi fick en bra start. För det var så himla värt det!!!
Efterord:
Jag har varit gravid två gånger till. Andra gången var jag livrädd, men tog hjälp snabbt (jag fick samma symptom) och åt antidepressiva under hela graviditeten. Den hjälpte inte mot tröttheten och jag var fortfarande relativt låg, men det tippade inte över till en depression. Tredje gången drabbades jag inte alls lika hårt och behövde inte få någon speciell hjälp/speciellt stöd, utan klarade mig genom bra sömn, kost, träning och återhämtning.
Min förlossning och de hormoner (oxytocin! noradrenalin! endorfin!) som kom med den var läkande på ett sätt som jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag har aldrig varit så tillfreds och lycklig som under spädbarnstiden. Den ”vändningen” har både fascinerat och intresserat mig och nu har det resulterat i att jag utbildat mig till Föda med stöd-doula för att kunna stötta kvinnor under den otroliga resan – kroppsligt som mentalt – som det är att bära, föda och nära ett barn. Ni får gärna följa mig på @doulataus
