Det var inte en självklarhet för mig att välja att skaffa barn. Alla som drabbats hårt av utmattningssyndrom förstår mig. Det är svårt att få energin att räcka till.
Men fyra år efter att jag blev sjuk födde jag mitt första barn, Alexander, och det var det bästa beslutet i mitt liv. Det blev en stor utmaning på grund av att jag fortfarande hade mycket besvär från utmattningen. Jag hade inte mycket energi över till att träffa vänner för att vara mamma tog all min energi. Men jag var lycklig, och inget på jorden var viktigare för mig än att vara hans mamma.
Tre år senare var jag gravid igen, efter tre missfall så gick det nu hela vägen. Att välja att skaffa mer än ett barn, var också ett tufft beslut. Men jag hade varit stabil i mitt mående ett par år och jag ville ge Alexander ett syskon.
Katastrofen inträffade 3 månader före beräknad födsel, jag kraschade återigen i utmattningssyndrom och blev heltidssjukskriven. Jag låg i sängen flera timmar om dagen med en fruktansvärd huvudvärk.
”Men det värsta var nog vetskapen om vad utmattningssyndrom innebar – att veta att jag skulle genomgå en förlossning och att ta hand om en bebis i det tillståndet.”
Jag var förkrossad, orolig och väldigt ensam i mina känslor. Jag bodde sedan en tid tillbaka i en ny stad så jag hade inte många vänner eller släktingar runt mig. Min sambo var ett bra stöd och även vården. Skövde hälsocentral hade en fantastisk rehabkoordinator som hjälpte mig hela vägen. Hon ringde mig varje vecka för att stämma av hur jag mådde samt hjälpte mig med läkarkontakt, och senare med att gå med i en stödgrupp för utmattade. Läkaren jag träffade förstod att en sjukskrivning på heltid var nödvändig för att få tid att läka innan förlossningen. Jag mådde okej när det var dags att föda och förlossningen var fantastisk.
Det värsta kom några månader efter att min fina dotter föddes och jag drabbades av en svår depression. Jag ville inget annat än att lämna tillbaka min dotter. Jag kände att jag förstört mitt liv som skaffat ett till barn som jag inte orkade ta hand om. Jag var ledsen, arg, trött och till slut tappade jag livslusten helt. Varje morgon när jag vaknade så önskade jag bara att dagen skulle gå fort så att jag kunde få somna igen och leva ett bättre liv i mina drömmar. Jag kände mig som världens sämsta mamma som inte orkade vara med mina barn.
Tack och lov hade jag kontakt med ett par nära vänner över telefon, samt min mamma som jag kunde ringa varje dag, och de räddade nog mitt liv. Jag fick behandling för min depression och jag pratade med en psykolog. Vi sålde huset och flyttade tillbaka till min hemstad så att jag skulle få läka i en trygg miljö med vänner och familj runt mig. Sakta började allt vända för mig.
Idag älskar jag min dotter och är så tacksam för att hon finns i mitt liv, hon är vår solstråle och tack och lov verkar hon inte ha men av att mina leenden inte var äkta den första tiden.
Jag är fortfarande i en process där jag läker, men jag är en mycket gladare mamma nu och jag är på en trygg plats. Jag är tacksam för livet och för mina två underbara barn. Jag hoppas att alla som mår dåligt vågar be om hjälp, det finns hjälp att få även när livet känns som mörkast. Du är inte ensam!
/Varma kramar Caroline