Jag har alltid haft problem med ångest och depressiva känslor, och har en hel del trauma i bagaget. Hur sjutton kunde jag tro att det inte skulle påverka mig när jag fått barn?
Min graviditet var inte lätt, jag hade hyperemesis och åkte in och ut från gynakuten för uttorkning. Bebisen mådde alltid prima, och jag fick till slut rätt medicin och dosering så att jag kunde leva. Bäckensmärtan var vidrig de sista månaderna, jag kunde gå kanske 200 meter, och jag upplevde att det inte fångades upp av min barnmorska som annars var kunnig och kompetent.
Dessutom är jag överviktig enligt vården. Jag skriver ”enligt vården” för att BMI är en oerhört gammalmodig statistisk modell som aldrig borde ha börjat användas för att titta på individuell hälsa. Att konstant behöva parera frågor om vikt och vägning tog på krafterna, liksom en godtycklig diagnos av graviditetsdiabetes som visade sig inte vara det, mitt blodsocker var normalt och bebisen perfekt på kurvan.
Förlossningen sen… Sjutton timmar tog den. Överlag var jag glad och tog det lugnt, andades med min man när värkarna kom. Åkte in snabbt på grund av smärtan och fick epidural, kunde äta och studsa på pilatesbollen medan solen gick upp utanför.
Det var de sista timmarna som var värst. Från att haft personal som respektfullt och varmt följde mitt förlossningsbrev, gick igenom alla interventioner med mig och informerade om allt som skedde var sista skiftet stressade och informerade ingenting.
”Plötsligt skulle bebisen ut, hette det, fast skalpelektroden sen visade att hjärtat slog fint och starkt”
Plötsligt sas det att epidural inte hjälper mot när barnet ligger vidöppet (alltså att hennes bakhuvud drog mot mina ryggnerver) fast det hjälpt i ett dygn nästan. Jag skulle krysta, och krysta igen, trots att jag bönföll dem om att lyssna, att förstå att mina armar och ben inte hade något styrsel när nerverna trycktes mot, att hon var på väg oavsett.
Jag kände mig missförstådd, och ensam trots att min man var där och gjorde allt han kunde. När hon kom ut, perfekt på alla sätt med bara lite fostervatten i halsen som de snabbt sög bort, kom skammen.
”Hade jag nästan dödat mitt barn för att jag inte försökte tillräckligt? Hade jag gett upp för tidigt?”
Det var först när jag pratade med en barnmorska i ett uppföljningssamtal flera veckor senare som jag förstod att det aldrig varit någon fara, de var oroliga först men skalpelektroden gav betryggande data. På förlossningen ville man bara släta över. ”Jamen nu är hon ju här, och jättefin är hon! Fokusera på det.”
Tiden efteråt då. Jag återkommer fortfarande till den, 14 månader senare. Kort och gott så var jag fruktansvärt olycklig. Jag älskade mitt barn, och kunde ta hand om henne utan problem, men jag var livrädd för att det skulle hända något med henne.
Jag fick för mig att om jag lämnade henne ensam i ett rum skulle hon försvinna, poff bara. Jag kände att jag inte förtjänade att ha något så fint hos mig som inte skulle tas bort direkt. Jag satt och grät och tittade på henne och tänkte ”Hur ska jag kunna skydda dig? Du är så liten.” Mardrömmarna var hemska, att hon försvann i sängen och jag inte kunde hitta henne.
Min man däckade. Det gör den medföljande föräldern har jag fått veta sen. Den som föder kan inte sova, och den andra däckar av den mentala påfrestningen. Och där satt jag och var för utmattad, för förvirrad, för att kunna uttrycka mina behov. Jag ville bli översköljd med kärleksbetygelser, få höra vilken fantastisk mamma jag var, få Instagramupplevelsen haha. Han kunde inte ge mig det, han var i chock över all förändring och försökte bara överleva.
Han skötte markservicen, påminde mig om att gå och vila, men kunde inte heller själv uttrycka vad han behövde. Det blev några rejäla gräl, några gånger när han gjorde bort sig fullständigt och jag funderade på om han ens älskade mig längre, säkert där han själv kände sig ensam och tagen för given. Långsamt, långsamt, började vi kommunicera, och ännu långsammare började saker förändras.
Jag visste att jag behövde få hjälp och stöd utifrån. Tyvärr fallerade BB helt på den punkten. Jag lämnades ensam med mina frågor, trots utlovat stöd från specialistbarnmorskor som jobbade med förlossningsdepression. Jag använde mig i stället av Mamma till Mammas möjlighet att få prata med en medmamma och vände mig till vänner som fött barn. BVC gav mig akutkontakt med deras psykolog. Långsamt kunde jag pussla ihop min självbild och mina behov igen.
”Tänk så märkligt, hur mycket man förändras. Det är inte ”bara” att man fått ett litet pyre att ta hand om, det är hur man ser på världen och på sig själv, som förändras.”
Jag önskar att det pratades mer om det hos barnmorskan, att man till och med kanske kunde bli erbjudna någon form av familjerådgivning. Tänk om vi fått veta hur man kan reagera efteråt, och fick utrymme och guidning i att uttrycka vad vi kände inför det. Jag känner mig snuvad på konfekten så att säga, den första tiden hade kunnat vara så himla mycket lättare.
Och nu då? Nu har vi det bra. Jag kan sova, mardrömmarna är borta. Vår dotter är en fantastiskt rolig liten krabat som fyller mitt hjärta med solsken och frustration. Jag och min man har en kärleksrelation vid sidan av föräldraskapet. När dagarna känns tuffa sätter vi ord på hur vi mår och tar oss igenom dem, och kramas på soffan efteråt. Jag har insett några hårda sanningar om mig själv också, hur jag kommunicerar (och inte) och vad jag vill bli bättre på. Fan va svårt det är!
Om jag skulle ge råd till mina medföräldrar där ute skulle de vara de här:
– Du MÅSTE berätta vad du behöver. Ingen kommer förstå annars, även om du tycker att de borde det. Och det är aldrig för sent att börja!
– Det faktum att du oroar dig över ditt föräldraskap innebär att du i grunden är en bra förälder. Kramar och skratt hjälper lång väg, detaljerna måste inte alltid vara perfekta annars.
– Skapa ett nätverk omedelbart om du mår dåligt. Folk du litar på, vänner som fött barn, sköterskan på bvc (guld värda är de), en psykolog om du behöver. Att söka stöd tidigt är som att ta en alvedon så värken inte blir värre och du kan vila.